GP: ”Kvinnlig lärare hade sexuell relation med 16-åring”

 

Bilden är endast en illustration.
Bilden är endast en illustration.

Karin Jansson skriver idag i Göteborgsposten om ett fall av sexuellt utnyttjande på en skola i Göteborg:

”Eleven har själv uppgett att han och läraren hade haft kontakt innan och utvecklat en relation via internet under flera månader. Den intima situationen som hade kommit till rektorns kännedom uppgav han var deras tredje sexuella möte. Vid det första tillfället var eleven 15 år.”

Ytterligare information som ges är att läraren blivit påkommen med sin elev i en intim situation i en av skolans lokaler – andra elever hade upptäckt det och rektorn larmades. Läraren stängdes av, har sagt upp sig och nu vill Skolinspektionen att lärarens lärarlegitimation dras in.

Som författare och journalist med fokus på det här ämnet blir jag förstås nyfiken. Är det fråga om grundskolan eller gymnasiet? Och såklart – vilken skola är det? Men framförallt: hur utvecklades deras relation, hur såg deras chattar på nätet ut, hur kom det sig att hon var intim med honom just på skolan? Hade hon själv familj där hemma så att det inte var möjligt att fortskrida maktmissbruket någon annanstans? Varför valde hon ut just honom? Vad såg hon i honom som hon själv ville komma nära och bli en del av?

Och i den mångfald av etniciteter som vårt land numera präglas av undrar jag såklart om det här skedde i en, vad ska vi säga, historiskt sett luthersk kontext eller om andra kulturella attribut fanns med i bilden. Sådant är också intressant, och nödvändigt att åtminstone fundera över.

Men jag tänker inte spekulera vidare – av hänsyn till de berörda som är levande människor här och nu, i synnerhet 15-åringen och hans anhöriga. Det är en hederssak.

Det är alltså ett ovanligt stort uppslag i GP – men det vanliga när medier uppmärksammar sexuella övergrepp är att man slår på stort när det gäller gruppvåldtäkter, brutala överfall, serievåldtäktsmän och dylikt. Men när det handlar om mer ”lågintensivt” sexuellt utnyttjande och utstuderat maktmissbruk, som det utan tvekan gör i det här fallet, förvandlas nyheterna till små notiser som försvinner lätt i mediebruset. Så varför uppmärksammas det här så jämförelsevis stort?

Självklart för att förövaren är kvinna. Det är vi inte vana vid. Vi är vana vid vuxna män som förgriper sig på småtjejer, det är en verklighet vi redan känner till och därför är nyhetsvärdet i den verkligheten redan förminskat till små notiser i de flesta fall.

Men när förövaren är en kvinna blir det en stor nyhet. Det verkar som att såväl allmänheten som journalister ännu inte har förstått att kvinnor är lika fullt kapabla till sexuell attraktion till yngre, till manipulation och maktmissbruk, som män är.

För en överfallsvåldtäkt krävs inget samtycke, däremot krävs våld och tvång. Men för långvarigt sexuellt utnyttjande av minderåriga krävs något som (i förövarens ögon) liknar samtycke hos den minderåriga, och i det sammanhanget är just våld och tvång (det vi nästan alltid förknippar sexuella övergrepp med) fullständigt kontraproduktivt.

Den utsatta minderåriga måste helt enkelt fås att tro att han/hon har ett val, och att han/hon väljer att ingå i en sexuell, eller sexuellt laddad, relation med den vuxna förövaren. Den där gamla klyschiga våldtäktsrepliken från amerikanska b-filmer, att ”kom igen, du ville det ju själv”, är 100% sann, men den sägs aldrig rakt ut. Den arbetas in i den minderårigas världsuppfattning under en längre tid, med hjälp av förtroliga chattar som till en början inte har ett dugg med sex att göra.

Det här falska samtycket kan uppnås på många olika sätt, men det tar tid och nuförtiden börjar det oftast i form av samtal på nätet. På det sättet kan förövaren hela tiden tänja på anständighetens gränser, men i ett så långsamt tempo att offret inte lägger märke till det förrän långt senare, och i ett så långsamt tempo att även förövaren normaliserar sina egna intentioner och förvandlar sina medvetna önskningar om att ha sex med en minderårig till ett lågmält vardagsbrus, som inte plågar plågar förövarens samvete fullt lika mycket. För om det är något en förövare behöver lära sig för att begå övergrepp så är det att kunna stänga av sin egen empati för offret, om inte annars så just i själva den sexuella handlingen, och det sexuella närmandet.

Den sexuella förövaren har inget särskilt kön. Det kan vara, och är, både män och kvinnor i vuxen ålder som i olika grader och på olika sätt utövar sexuell makt på minderåriga.

Däremot har den vuxna sexuella förövaren en tydlig personlighetsprofil. Det sägs ofta felaktigt att ”vem som helst kan vara gärningsman/kvinna, det syns inte på utsidan”. Det stämmer inte – det syns väldigt väl, det gäller bara att lära sig se det.

De som själva varit utsatta har redan tvingats lära sig att läsa av en sådan förövarprofil utan och innan. Men de som inte har det kan också lära sig. Förövaren – eller den potentiella förövaren – avslöjar sig genom blickar, gester, kroppshållningar och tonfall. Men framförallt genom blickar. Blickar ljuger nästan aldrig.

Jag märker hur mycket av min egen roman Röra men inte se som går igen i den här artikeln. Syftet med att skriva boken var att uppmärksamma omvärlden på hur lätt det är för en vuxen förövare att manipulera tonåringar för sina egna behov, som oftast inte bara är rent sexuella utan också djupt emotionella.

I min bok är det en man i 30-årsåldern som inleder en relation med en 14-åring, och det går till på ungefär exakt (om uttrycket tillåts) samma sätt som det som uppges i Karin Janssons artikel idag. Men i hennes artikel är det fråga om en verklig-verklig händelse där könsrollerna är de motsatta.

Tonåringar är experter på att verka mentalt äldre än vad de är. Det ger en vuxen förövare fantastiska möjligheter att intala sig att de är just det – mogna för sin ålder, redo för sex med någon som är så mycket äldre, redo för en känslomässig relation där vuxna sexuella och emotionella behov lastas på en minderårig som, hur bra den än spelar vuxen, aldrig kommer att kunna axla den lasten, och som dessutom kommer att få själsliga förslitningsskador som kanske aldrig någonsin läker.

Tonåringar har en hjärna som fortfarande tar form, en personlighet som ännu kan formas i många olika riktningar, och de befinner sig i ett stadium av livet där de fortfarande är oerhört beroende av den vuxenvärld som de ofta antingen förskjuter eller tycker sig redan kunna leva upp till.

Det finns mycket mer att säga i den här frågan, för det är en viktig fråga som behöver lyftas upp till en rörelse. Och då menar jag inte en underkategori av #metoo i form av #tystiklassen – för det räcker inte. Det måste bli en världsomspännande rörelse i sin egen rätt, där skiljelinjen förövare-offer inte går mellan män och kvinnor, utan mellan vuxna-minderåriga, och som fokuserar på den allra vanligaste formen av sexuella övergrepp – som inte är brutala gruppvåldtäkter, utan längre perioder av sexuellt utnyttjande utan några (fysiska) inslag av tvång eller våld. För det är där den riktiga skiljelinjen går.

/Sebastian Elwe

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s