Autism och närbesläktade diagnoser

Jag har aldrig intresserat mig särskilt mycket för det som för närvarande kallas neuropsykiatri, med diagnoser som autism och Asperger syndrom.

Med överhängande risk för att låta som alla andra — autism och Asperger har för mig varit detsamma som pojkar, killar, ibland män, som talar med monoton stämma, har noll intresse av social samvaro med andra, människor som saknar känslor eller åtminstone saknar förmågan att uttrycka känslor. Därutöver: de flesta av dem kommer från i övrigt välfungerande hem och deras problematik har egentligen noll koppling till miljön runtomkring dem. Istället är det en fråga om medfödda defekter. Arv och genetik.

Så jävla tråkigt och ointressant liksom!!!

Jag, som arbetat med barn och ungdomar i över tio år, och som skriver böcker om sexuella övergrepp och social utsatthet hos barn och ungdomar, har inte tyckt att detta med autism har varit särskilt relevant på något sätt. Varken för mig personligen, eller för de jag vill nå i mitt sociala arbete eller genom mina böcker. Det har bara inte varit intressant.

Tills nu.

Det var år 2018, på på autism- och Aspergerförbundets rikskonferens, som Svenny Kopp höll en innehållsrik och oförutsägbart uttömmande föreläsning. Den här föreläsningen liknade inget jag sett, hört eller läst tidigare om autism. Istället var det en medryckande och på alla sätt engagerande föreläsning — inte om diagnosen autism eller Asperger, utan om människorna, i det här fallet flickorna, bakom diagnosen.

Jag kan bara tacka UR för att de sände denna föreläsning under sommaren 2019, när jag var hemma under semestern och råkade slå på TV:n.

Jag överdriver inte när jag i skrivande stund säger att Svenny Kopps föreläsning håller på att vända upp och ner på hela min världsuppfattning. Åtminstone den värld av övergrepp, utsatthet och mobbning som jag gjort till min egen, som jag skriver om och bokstavligt talat lever i när jag arbetar med utsatta ungdomar. En värld som jag sedan länge vigt mitt liv åt att förändra.

Svenny Kopp åtnjuter en uppenbar kultstatus inom det svenska autismsamfundet. Jag är alltid skeptisk inför sådana företeelser, men i det här fallet kan jag förstå det.

Det hon lade fokus på i den här föreläsningen var flickor med autism, att dessa flickor nästan aldrig upptäcks. Att autism fortfarande är en diagnos som allra oftast förbehålls pojkar. Jag, som arbetat på fler skolor än jag har fingrar (en arbetslivserfarenhet som varit, är och kommer att förbli den främsta inspirationen i mitt skrivande), har länge bekymrat mig över det faktum att man på elevhälsosamtalen, lärarna emellan, nästan bara pratar om pojkar. Det är alltid killarna. När det gäller psykisk ohälsa är killar åtminstone 10 gånger mer värda än tjejer.

Nej, jag skämtar inte. Jag kallar mig feminist endast i nödfall (även om nödfallen är så många att jag numera är feminist på övertid) och ändå inser jag fullt ut att det är en groteskt oproportionerlig övervikt på särkilda behov hos pojkar i skolans värld.

Det som slog mig i Svenny Kopps föreläsning var att hon såg samband mellan autism (hos flickor) och andra risker – risker för självskadande, sexuella övergrepp, psykosproblematik, mobbning. Men enligt henne syns det inte på ytan, eftersom flickor är bättre (än pojkar) på att maskera allt detta inför vuxenvärlden. Snacka om utsatthet i kubik. Hela livet är upp och ner, ångesten skyhög, sömnbristen förstör det mesta. Men det går ändå bra i skolan och man kamouflerar sig bra socialt. För mig personligen är igenkänningsfaktorn större än störst.

Alltså. Hos flickor med autism finns ett tydligt samband med riskfaktorer som självskadande, tvångssyndrom, depression, suicidbenägenhet och inte minst: psykoser och sexuella övergrepp.

Allt sådant som jag tar upp i mina böcker. Och nu undrar jag om det är så att jag skrivit två verklighetsbaserade böcker om vilka tjejer som helst, som råkat ut för sexuella övergrepp. Eller om jag skrivit två böcker om två tjejer som uppvisar många symptom på autism, som aldrig blir upptäckta av sina föräldrar, lärare eller elevhälsan, och som fortsätter att leva i en ofattbar utsatthet där de aldrig känner sig hemma och dessutom blir utsatta för övergrepp. Och just detta har fått mig att omdefiniera min syn på autism. Tänk om autism inte är det jag alltid trott att det var. Tänk om det är det jag alltid skrivit om och engagerat mig i.

Svenny Kopp driver tesen att alltför få flickor med autism upptäcks och förblir odiagnosticerade. Att frågor under utredning, som ”beter sig som en professor”, gör att flickor ramlar mellan stolarna, eftersom flickor väldigt sällan beter sig som professorer. Eller att de inte har typiskt manliga specialintressen som sprängämnen eller tågmodeller. Det handlar alltså om manligt och kvinnligt, könsroller och de patriarkala strukturerna som vårt samhälle bygger på.

Jag vill gå ännu längre än att det bara handlar om manligt och kvinnligt. För jag börjar fundera på varför medelklassens familjer har så stort tolkningsföreträde när det gäller autism och Asperger. Samtidigt är det ju nästan övertydligt att ADHD är starkt knutet till underklassen, ”ghettoskolor” och fängelsemiljöer (alla som låtsas som om Sverige inte är ett klassamhälle kan sluta läsa här — och kommentera helst inte inlägget heller, för jag kommer inte ändra mig på den här punkten).

Är det så illa att man i Sverige, år 2019, väljer att sortera barnens problematik efter klasstillhörighet, eller åtminstone mellan (synbart) funktionella och (uppenbart) dysfunktionella familjer? Och att det därför är medelklassens pojkar, numera även flickor, som får autismdiagnoser, medan deras motsvarigheter i underklassen får ADHD och ADD?

(Ovanligt töntig retorisk fråga för att komma från mig, förlåt.)

Ja, självklart kan det vara så illa. Läkarna och de övriga utredarna har ju sällan arbetar-, invandrar- eller annan oprivilegierad bakgrund. Det behöver inte betyda att det är något fel på deras moraliska omdöme, däremot kan det betyda att de saknar en ifrågasättande instinkt mot klassamhället som sådant.

Svenny Kopp nämnde att man tidigare under utredningar om autism ställde frågor till föräldrar som: ”Pratar barnet som en professor?” – i en tid då det nästan inte fanns några kvinnliga professorer. Jag går återigen ännu längre i den här frågeställningen och påpekar att det till dags dato, i det växande klassamhället Sverige, inte finns särskilt många professorer i underklassen. Själva definitionen av sinnebilden för en professor (det är ju sinnebild det handlar om här) är att han eller hon kommer från övre medelklassen eller uppåt.

Det är sånt där som gör mig irriterad över att så många betraktar autismdiagnoserna som Guds gåva till samhället. Att barn börjar identifiera sig så mycket med en diagnos att de inte längre har autism, de ÄR autister. Och att föräldrar kan utbrista: ”Äntligen vet vi vad det är för fel på vårt barn” (bara för att kort därpå säga att det inte alls är något fel utan fråga om en funktionsvariation – jaaa hörni, det tar sin tid att skolas in diagnoskulturer).

Det som intresserar mig är inte diagnoserna i sig, utan människorna bakom den. Vilka är det som talar öppet om sin autism? Det är naturligtvis nästan aldrig barn eller ungdomar. Däremot de som sedermera blivit vuxna, som fått diagnosen som vuxen eller haft den redan som barn. I de här berättelserna finns det något som ALLTID återkommer, och som låter ungefär såhär:

”Jag hade en fruktansvärt jobbig uppväxt, och hade det inte varit för min familj som stöttade mig, så hade jag inte klarat det.”

Den formuleringen återkommer alltid – i olika skepnad, men med samma innebörd. Och de som uttalar den kommer alla från välfungerande hem, oftast medelklasshem. Och det understryks ALLTID hur, åtminstone för omständigheterna, fläckfria föräldrarna har varit.

Det är dessa berättare och berättelser som ges tolkningsföreträde av medierna och på olika event. Vi har ett tydligt narrativ kring egna erfarenheter av autism, och detta narrativ har tydliga regler, kriterier och restriktioner.

På 90-talet fanns ett tydligt narrativ kring erfarenheter av incest, och en viss samhällsgrupp hade tolkningsföreträde i media. Lite senare glömdes det bort och istället lyftes bipolaritet fram, också där med ett tydligt narrativ. Det är så gott som bortglömt nu också. Sedan kom asperger, ADHD, självskadande genom sex och mycket annat. 2017 utlöste hashtaggen/kampanjen/rörelsen/drevet ”metoo” liknande narrativ, men då uteslutande om sexuella trakasserier mot kvinnor, av män, i offentliga utrymmen. Även detta narrativ håller på att rinna ut i sanden. Genomgående i alla dessa narrativ är:

REGEL NR 1. De måste tydligt definiera vem som är offer, vem som är skyldig, men också vem som INTE är det.

KRITERIUM NR 1. Se till att ha en så fläckfri bakgrund som möjligt (här är 90-talets incestnarrativ ett undantag i egenskap av den västerländska efterkrigstidspsykoanalysens sista suck, som drogs av Alice Miller.)

RESTRIKTION NR 1. Utmana inga specifika samhällsproblem, utan bara sådana som är så breda och diffusa att det nästan inte går att anlägga ett klassperspektiv på dem (Kommunismen är ju trots allt död, eller hur?)

Förlåt denna onödiga utsvävning. Vi återgår till ämnet.

Det här får mig att börja fundera. Det är ju väldigt ofta som autism/asperger och ADHD/ADD överlappar varandra, dvs samma barn/patient blir ofta dubbeldiagnosticerade med just dessa diagnoser. Eller snarare: medelklassbarnen som från början bara fick Asperger/autism kan mycket väl senare få ADHD, medan underklassens barn eller barnen från dysfunktionella och ”studieovana” (hatar det jävla uttrycket), i den mån de nu alls utreds överhuvudtaget, får ADHD från första början och det följs nästan aldrig upp med en autismdiagnos.

Varför?

En rimlig förklaring är besatthet av sådant som ofta sker på bekostnad av skolan, alltså fotboll, pingis, basket, cigaretter, snus osv inte räknas som specialintressen, medan t.ex. regionala tågmodeller, stadsplanering och järnvägsbommar gör det, i egenskap och status av övre klassmarkör.

Men det är ju inte så att lärare, kuratorer och psykiatrer är ute med ljus och lykta för att nedlägga potentiellt autistiska barn. Den rimligaste förklaringen är att medelklassens föräldrar söker AKTIV hjälp själva, och de har kanske redan bestämt sig för att det är autism, något som naturligtvis höjer chanserna för att barnet ska få en autismdiagnos (särskilt om det är en pojke).

Underklassens föräldrar söker inte aktivt hjälp på samma sätt i samma utsträckning. Det finns ju de som gör det, men på det stora hela – inte i samma utsträckning. Det är förresten ganska ovanligt i medelklassfamiljer också men ändå betydligt vanligare. Förstår ni?

Skitsamma. Eftersom ADHD och autism överlappar varandra så ofta är det förmodligen något fel på själva diagnossystemet, och det är därför jag blir förvånad varje gång analytiska och nytänkande personer som Svenny Kopp inte nämner ett enda kritiskt ord om t.ex. DSM-V under sina föreläsningar.

Vi kan sammanfatta det såhär:

Autism är INTE ett naturtillstånd som vissa barn föds med.

Autism är en samling symptom som ett ganska litet antal amerikanska psykiatrer, under mycket gräl och kompromissande, kommit fram till ska rymmas inom samma diagnos – som ska kallas autism.

Att det är amerikanska psykiatrer som utformat denna diagnos på en helt annan kontinent, var och en under stark lobbyverksamhet och rentav utpressning av vinstdrivande läkemedelsföretag i en av världens mest aggressiva ekonomier, är inget man brukar informera de välfungerande medelklassföräldrarna om när barnet väl fått diagnosen. Det är liksom inte viktigt.

Det intressanta för mig som författare och medmänniska är alltså inte diagnosen eller hur pass lätt eller svårt någon med autism, och här är det barn och ungdomar som är mest intressanta i sammanhanget, ska anpassa sig till ”anpassningar” som skolpersonal försöker göra för deras eller sin egen skull.

Det intressanta är symptomen i sig och vilka individer det är som har dem.

//Sebastian Elwe

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s