Sanningen om mobbning

mobbning

Varför är mobbning så utbredd i svenska skolor? För att kunna svara på denna fråga, låt oss först konstatera vad mobbning är och inte är:

1. Det är INTE att ”bara retas” (typ normala syskonbråk)
2. Det är INTE att ”råka dras med i grupptrycket” (typ fotbollsbråk)
3. Det ÄR ett systematiskt och sofistikerat sätt att peka ut någon/några, utesluta dem ur gemenskapen men samtidigt ge dem överdrivet mycket uppmärksamhet
4. Det ÄR en form av SOCIAL TORTYR som ENLIGT NY FORSKNING lämnar LIKA STORA KÄNSLOMÄSSIGA TRAUMAN (SKADOR) I HJÄRNAN som VÅLDTÄKT eller KRIG.

Du som varit mobbad har alltså gått igenom ett känslomässigt lidande på samma nivå som ett våldtäktsoffer. Faktum är att mobbning är omöjlig att förklara/bekämpa genom att lägga ansvar på varje enskild individ. Jag har därför tänkt att problemet ligger i gruppdynamiken, dvs de sociala villkor som finns mellan människor i en enskild grupp.

Men det håller inte heller. Såvida man inte är beredd att acceptera att ca 25% av alla barn föds onda, och att det enda man kan göra är att sätta dem i separata skolor eller anstalter, inte för deras egen skull utan för att skydda alla andra barn. Det vore skönt att slippa den lösningen.

Mobbning är nämligen inget som uppstår pga individer eller grupper. Det uppstår däremot i miljöer där människans förmåga till empati (att kunna leva sig in i andras perspektiv) sätts ur spel, eller åtminstone inte uppmuntras tillräckligt mycket. Och i vissa miljöer innebär empatin faktiskt en svaghet. Att vara empatisk är detsamma som att riskera sitt liv i miljöer där det inte går att lita på någon. Om din vardag präglas av att de allra flesta inte går att lita på, då kommer du inte heller att visa dem någon empati. Du har inte råd med det.

Alltså: brist på tillit -> empatin stängs av -> mobbning.

Mobbning förutsätter alltså ett empatiskt vakuum. Detta vakuum existerar och uppstår på de allra flesta skolor i Sverige. Varför gör de det? Det finns några rimliga förklaringar:

Lärare visar VARJE DAG att de INTE LITAR på sina elever, inte minst genom otaliga förbud mot allt möjligt:
– Förbud mot toalettbesök under lektionstid (ungen ifråga kanske ljuger)
– Förbud mot att beträda vissa områden, t.ex. personalrum (ungarna ifråga kanske kommer sno något)
– Förbud mot att vistas i klassrummet på rasten (man måste vara ute på skolgården med alla andra)
– Förbud mot att gå hem på rasten (nåväl, jag vet att sånt varierar)
– Förbud mot att prata rakt ut, det krävs tillstånd för att öppna munnen
– Förbud mot att sitta var man vill i klassrummet

Om man lever i en vardag som genomsyras av förbud, och en strikt hierarki som bygger på att man är opålitlig tills motsatsen bevisas – då stänger hjärnan automatiskt av den empatiska förmågan, eftersom detta är en miljö där empati gör dig sårbar. Det finns två miljöer i Sverige som präglas av detta: skolan och fängelsevärlden. Jag säger inte att varje skola är som ett fängelse, men parallellerna och likheterna är övertydliga: strikta hierarkier, gör som du blir tillsagd, nästan allt är förbjudet, uthärda i några år så kommer belöningen senare i form av frihet/bra betyg. Det går bra för den som anpassar sig till reglerna och gör som man säger. Det går mindre bra för den som sätter sig på tvären.

Vi ska komma ihåg att barns och ungdomars hjärnor är långt ifrån färdigutvecklade, och förmågan att känna tillit och empati formas fortfarande. Att placera dem i en miljö som år efter år präglas av förbud och bristande tillit, konstant visa att man inte litar på dem och sedan kalla detta ”ordning och reda”, det är lika skadligt som att ge ett spädbarn vodka istället för bröstmjölk.

Att mobbning uppstår i en sådan miljö är inte konstigare än t.ex. när helt normala killar i USA, som tidigare aldrig gjort en fluga förnär, skickades till Vietnam och förvandlades till blodtörstiga massmördare på några månader. I krigsmiljöer har man inte råd att vara empatisk. Det har man inte i fängelser heller. Och det är därför ingen slump att tre ord som tidigare var ren fängelseslang – snitcha, tjalla, gola – har blivit precis lika vanliga i skolvärlden på mellanstadiet och högstadiet.

Alltså: mina medmänniskor vill mig illa – så jag hugger först. Men det är inte då jag blir mobbare. En mobbare blir man först när detta blivit något helt naturligt, något man inte gör för att man själv känner sig hotad, utan något man bara gör. Och då gör man det mot de som är svagare, man placerar sig ovanför dem i maktordningen. En maktordning man fått lära sig sedan dagis, genom alla förbud och tillsägelser som präglat ens barndom.

En mobbare är alltså en MAKTMÄNNISKA som har hittat en MENING i att trycka ner de som är:
1) svagare – osäkra, rädda, i behov av särskild omsorg
2) starkare – sticker ut, inte är rädda för att avvika från normen

En mobbare drivs oftast INTE av att han/hon mår psykiskt dåligt. Istället ska man se det som ett beroende eller psykisk störning.

Det är något man såklart vet är fel, men det ger så bra kickar så man bara måste fortsätta med det.

Allt det här går att applicera på vuxenmobbning också. På en arbetsplats där chefen beter sig som en diktator eller tyrann brukar även konflikter och mobbing bland den övriga personalen vara större.

Människan är kapabel till allt detta, men bara i miljöer som får henne att gå in i överlevnadsläge. Men vi ska inte bara överleva, vi ska LEVA också. Och alla ni som mobbar andra, ni kommer aldrig att LEVA fullt ut så länge ni fortsätter. Ni är nämligen psykiskt AVSTÄNGDA och har gjort er till en del av den miljö som format er att bli just detta.

//Sebastian Elwe

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s