Språkfascister, ni äcklar mig

pointing-finger-1922074_960_720

Återigen märker jag hur jag skiljer mig från de som skriver i första hand skönlitterärt, i andra hand om ett visst ämne från bok till bok. För mig är det tvärtom. Jag skriver om ett och samma ämne, bok efter bok, och huruvida det ska vara helt skönlitterärt, dramatiserat utifrån verklighetsbaserade berättelser, eller rent biografiska livsöden – det är sekundärt. Alla dessa aspekter kompletterar varandra.

Man får då och då höra människor med författarambitioner beklaga sig över att de manus de skickar till olika förlag antingen ignoreras eller refuseras med motiveringar som att ”det är för många överflödiga ord, du bör kontakta en lektör och få hjälp med att skära ner på störande ord.”

Det finns en konsensus bland lektörer, förläggare, svensklärare och dylikt titulerade människor att sådana störande ord kan vara ”plötsligt”, ”så”, ”men”, ”och” och annat. Man ska heller inte påbörja alltför många meningar med ”jag”, ”hon”, ”han”, etc.

Jag är ärligt talat dödstrött på människor som tar sig rätten att värdera andras sätt att uttrycka sig. Vi uttrycker oss på det sätt vi gör av en anledning, inte för att vi inte vet bättre. Under de omständigheter vi lever uttrycker vi oss som sociala varelser just på det sätt som är bäst anpassat till just samma omständigheter.

Vill man vara snäll kan man kalla den där översittarattityden för språkvård. En rakare benämning vore maktutövning och språkligt förtryck.

Man har med andra ord upphöjt skrivande och förlagsverksamhet till en rent språkteknisk disciplin, där det allra viktigaste inte är VAD någon har att säga, utan HUR det sägs.

Det är ungefär där jag börjar känna äckel. För det handlar om en kulturvärld, ett samhälle och en människosyn som värderar utifrån högt och lågt, rikt och fattigt, snarare än viktigt och oviktigt.

I ett klassamhälle är rikedom viktigast av allt. Fattiga människor är ofta sjukare, både fysiskt och psykiskt. Men rika människor lever längre. Rika människor har mer makt, och makt föder i sin tur ännu mer rikedom. Rika styr världen med sina pengar och även sitt språk.

Språket är alltså inget undantag. Nästan varenda svensklärare, som förväntas uppfylla skolans värdegrund om ”allas lika värde”, betygsätter till stor del sina elever utifrån hur rikt eller fattigt deras språk är.

Och det är märkligt nog så att oftast har de med fattigt språk också fattiga föräldrar, medan de som har ett rikt, varierat språk är barn till välbeställda akademiker.

Ännu mer intressant är i fria skrivövningar tenderar de elever med fattigt språk att skriva om just fattigdom, misär, psykisk ohälsa, skjutningar, social fobi, mobbning och självmord – medan barnen till välbeställda föräldrar fantiserar om hela planeter med stora shoppingstäder som är misstänkt lika Dubai.

Den förstnämnda kategorin elever brukar inte premieras för att de tar upp allvarliga, viktiga och brännheta samhällsproblem, oftast eftersom svensklärarna inte tycker det är viktigt i sammanhanget. Möjligen kan socialtjänsten kopplas in, och vi vet ju alla hur bra den funkar. Eller hur bra samarbetet mellan skolan och socialtjänsten funkar.

Även i klassrummet premieras ett rikt språk, oavsett hur tomt det är på innehåll. Det fattiga, ostrukturerade och dåligt varierade språket tystas ner, oavsett hur relevant det som sägs är. Rika barn med ett rikt språk får höga betyg medan fattiga barn med fattigt språk förblir på botten.

Det handlar om ett klassamhälle som befäster sig själv, utan någon aktiv eller medveten hjälp från lärare, föräldrar eller politiker.

Det tragiska i detta är att det leder till ett totalt ointressant kulturliv. De som har ett rikt språk har visserligen de nödvändiga verktygen för att säga det som behöver sägas. Men de har VERKLIGEN YTTERST SÄLLAN NÅGOT VIKTIGT att säga. Och de som verkligen har något att säga saknar de nödvändiga verktygen för att verkligen kunna säga detta fullt ut.

Och det är faktiskt där jag kommer in i bilden. Men nu återgår vi till hur litteraturbranschen fungerar.

Litteraturbranschen är så jävla inskränkt att det allra viktigaste är ett varierat språk. Vafan!? Tänk er någon som kämpar för sitt eller andras liv och vars enda räddning är att ringa 112. Det är panik, den som ringer har svårt att få fram orden, stammar, kommer inte ihåg adressen och dessutom är det så mörkt att han/hon inte ens ser hur det ser ut på platsen. På larmcentralen upplever man personens tal som så ostrukturerat, ovarierat och fullt av onödiga ord och fraser att man 1) lägger på luren eller 2) hälsar att ”vi tror verkligen att det du säger är viktigt för dig, så när du har kontaktat en logoped eller dramalärare och blivit bättre i scenisk framställning är du välkommen att återkomma.”

De flesta som läser detta missar förmodligen huvudpoängen med liknelsen, så jag ska skriva den rakt ut istället: för mig är litteratur intressant ENDAST när den är så viktig att den MÅSTE skrivas och MÅSTE läsas, som om det vore en fråga om liv och död.

Som författare anser jag att det jag skriver är så viktigt att det inte bara måste skrivas av mig (eftersom ingen annan gör det), utan att det även måste läsas av andra, av så många som möjligt. Inte för att jag vill underhålla andra, utan för att de MÅSTE läsa det.

Det är här jag skiljer mig från de allra flesta i branschen och i kulturvärlden överlag. Jag är lite för intresserad av människor, på konstens bekostnad, för att passa in.

//Sebastian Elwe

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s