Saba Gordon: Svensk kultur mer exkluderande än någonsin

Idag ska allt vara så inkluderande. Men vad är det som ska inkluderas? Det verkar i alla fall inte vara enskilda individer, särskilt inte om de är ”misfits”. Istället inkluderar man representation. Grupper ska inkluderas – gärna minoritetsgrupper som varit förtryckta under lång tid, och som kanske fortfarande är det. Men individer, och särskilt individer som har svårt att anpassa sig till ett kvävande normsamhälle, lämnas alltid utanför. Med andra ord: det är okej att vara HBTQ, så länge du är som alla andra, så länge du ler på rätt sätt, skrattar när du ska skratta. Det är okej att tillhöra en religiös minoritet, så länge du anpassar dig lika bra som alla andra. Det är okej att vara avvikande – men bara om det handlar om kultur, hudfärg, kön, sexuell läggning eller religion. Om du däremot är avvikande bara för att du är den du är bakom allt detta, då tänker vi inte ens låtsas att du finns. Och om du rentav är INTROVERT – då finns du verkligen inte!

När svensk mentalitet diskuteras påtalas ofta jantelagen. Men att trycka ner de som inte anpassar sig (eller ännu värre, de som vill men inte kan anpassa sig) är ett världsomspännande fenomen. I Sverige och övriga västvärlden försöker man numera släta över detta majoritetsförtryck genom att använda sig av begrepp som inkludering och representation. Det är vissa majoritetstillhörandes dåliga samvete som tar sig uttryck. Men det räcker inte långt.

Man behöver bara se några minuter av valfritt avsnitt i SVT:s senaste satsning på underhållning för barn och ungdomar för att inse exakt hur få barn och ungdomar som verkligen har någon som helst behållning av den. Och med behållning menar jag i bästa fall neutral underhållning som inte lämnar ett enda spår av upplysning eller vidgande av vyer. I sämsta fall cementering av neurotypiska klichéer vars främsta egenskap är att urholka medmänskliga värderingar mer än någon trott vara möjligt.

Okej, jag ska sluta tala i gåtor. För att tala klarspråk: svensk barn- och ungdomskultur (i form av böcker, filmer, TV, etc) har sedan 90-talet genomgått en förändring till det sämre, och man kan bara hoppas att Klassen är kulmen på denna förändring.

Det här är absolut inget hatinlägg mot SVT, snarare en idéhistorisk reflektion. Varför har barn- och ungdomsförfattares fokus (inklusive manusförfattarna på SVT) skiftat så tydligt från ett barnrättsperspektiv – där normer problematiseras och ifrågasätts – till ett kvävande neurotypiskt perspektiv, som högst en fjärdedel av alla existerande, verkliga barn och ungdomar kan identifiera sig med?

Det allra mest kvävande är kanske de stilistiska strypgreppen som försöker få varenda liten pinsamhet, oegentlighet eller oärlighet att bli till något roligt, tokroligt eller åtminstone underfundigt. Det ska vara lättsamt, elegant, roligt.

Jag undrar hur SVT:s redaktion tänker kring hur de oundvikligen alienerar alla de miljontals svenska barn som (bara genom att exponeras för den här neurotypiskt tillrättalagda, perfekta låtsastillvaron som varken tillåter eksemdrabbade händer, morgontrötta ögon, fet hy eller stripigt hår) måste känna sig som fullkomliga UFO:n i den verklighet de lever, överlever och uthärdar dag efter dag.

Underhållning i all ära, men det råder tyvärr beröringsskräck hos de flesta som sysslar med barn- och ungdomskultur att verkligen prata allvar. ”Klassen” pratar definitivt inte allvar om någonting. Inte kunde vara allvarligare än det.

Det här tillrättalagda och neurotypiska har sedan flera decennier lagt sig som en allt ogenomträngligare och tätare hinna över allt som SVT:s ungdomssatsningar befattat sig med.

Vi kan ta ”Kniven i hjärtat” från sent 90-tal som exempel, ni vet den där dramaserien med musikalinslag som skildrar livet för några utvalda ungdomar i en förort till Göteborg.

Ja, utvalda ungdomar. Eller unga vuxna. Redan då tycks de ha valts ut efter sin neurotypiska förträfflighet. De är alla extroverta individer och har en uppsjö av lika extroverta vänner.

Det finns helt enkelt inget utrymme för misfits i svensk barn- och ungdomskultur, åtminstone inte sedan några decennier tillbaka. ”Fucking Åmål” är möjligen ett undantag. Men som en förespråkare av de allra mest undanskymda ungdomarna i samhället tycker jag inte att Agnes är hälften så intressant att lyfta fram som hennes rullstolsburna surrogatkompis.

De socialt framgångsrika, extroverta och plågsamt neurotypiska människorna kommer att fortsätta styra såväl politik och ekonomi som konst och kulturvärld ett bra tag framöver. Därför är det desto viktigare att både vi som inte passar in och vi som KAN passa in men inte VILL fortsätter att stå på oss.

Jag kommer alltid att föra de verkligt undanskymdas talan, och jag kommer lika kompromisslöst som tidigare simma motströms. Det är ändå bara döda fiskar som flyter med strömmen.

Saba Gordon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s