Joakim Lamotte och hans uppgjorda fajter

mixed-martial-arts-1314503_1920

Joakim Lamotte saluför sig som oberoende journalist som livesänder på nätet och engagerar vanligt folk på ett sätt som etablerade medier inte gör. Konceptet är ganska enkelt: han tar sig till utsatta eller särskilt utsatta områden runtom i Sverige och frågar runt om vad folk tycker om stenkastning, böneutrop från moskéer och dylikt. Med tiden har dessa livesändningar alltmer fått en karaktär av mediejippon med stort underhållningsvärde för de som i vardagslivet berörs av det svenska samhällssystemets inneboende sociala konflikter men som rent intellektuellt inte alls berörs av vanliga mediers inkallade ”experter” och sakkunniga.

Inte sällan uppstår verbal pajkastning och till och med handgemäng i dessa livesändningar. Något som ofta gör att väktare eller polis kallas in och ingriper, i direktsändning och med Joakim Lamotte i centrum.

Ur ett etiskt perspektiv är det problematiskt att en journalist placerar sig i centrum på det här sättet, och rentav triggar människor att börja bråka med sin blotta närvaro. En närvaro som av vissa grupper tillskrivs alternativhöger-agenda, av andra grupper oberoende journalistik å den vanliga människans vägnar.

I rättvisans namn är varken han, eller andra ”oberoende” mediepersoner ensamma om detta. Man kan säga samma sak om etablerade medier. Titta bara på Nour El-Refais tv-serie Landet Lyckopiller. Hon står i centrum hela tiden. Man märker detta även på vanliga inslag i Aktuellt, Rapport och TV4-nyheterna. Journalisterna vill glänsa på ett sätt de aldrig gjorde för 20-30 år sedan. Det problematiska i detta är att de därmed går från att vara granskande till opinionsbildande.

Dessutom sköter han det hela ganska snyggt. Han uttalar sig aldrig själv i politiska frågor, ens när han blir tillfrågad. ”Jag är här för att ställa frågor, inte ge svar”, är hans mantra.

Om han bidrar till att synliggöra något som vanliga etablerade medier ALLTID missar, så är det de sociala samhällsstrukturer som ger upphov till missnöje, rasism och förakt för ”det svenska”. Jag kan satsa hela min förlagsverksamhet på att det inte någonstans är hans avsikt, men ändå gör han det. Det är oundvikligt.

De bråk som uppstår mellan ”invandrare och svenskar” i hans livesändningar har stort underhållningsvärde för människor runtom i Sverige, och det är framförallt det som gör hans livesändningar så populära. I grunden är det fråga om underhållning. Men har man sett en livesändning har man sett alla. Det är alltid samma sak: de som har utrikesbakgrund brukar säga att man inte kan dra alla invandrare över en och samma kam, och att det inte finns tillräckligt mycket fritidsgårdar. De pursvenska deltagarna brukar säga att de där nyanlända får en massa bidrag och gratis tandvård, medan de svenskar som byggt landet knappt får ett öre i pension, socialbidrag eller a-kassa.

Det är alltså extremt förutsägbart och därmed rätt ointressant.

Det som slår mig i de verbala pajkastningarna och handgemängen är att samma samhällsgrupp bryts upp i olika delar som sedan ställs mot varandra. Det är en uppgjord fight på underklassens boxningsring där ingen vinner. Ibland ingriper domaren socionomer, lärare och politiska ideella aktivister från medelklassen eller övre medelklassen medan överklassen lyser med sin frånvaro och styr det hela som en marionetteater någonstans i bakgrunden, där ingen kan komma åt dem.

Det brukar vara så i länder där sociala oroligheter tar etnisk och kulturell skepnad. Motsättningar mellan kulturer, religioner och språkgrupper står alltid mellan de minst bemedlade i respektive grupp. Det var och är samma sak på Nordirland. De socialt mest depraverade katolikerna och protestanterna utkämpar en strid med långa och invecklade historiska rötter. Men det är bara respektive kulturell grupps underklass som står mot varandra på gatorna, slåss och dödas.

Joakim Lamotte är knappast en djuplodande journalist. Han ställer alltid samma frågor, alltid samma förutsägbara följdfrågor – precis som etablerade medier gör. Hans största förtjänst är snarare en av dokumentation. Hans livesändningar dokumenterar den allmänna opinionen på ett sätt som det sällan ges utrymme för i etablerade medier. Han är inte ens någon tyckare som Lena Mellin eller Peter Wolodarski. Istället låter han andra tycka i hans ställe. Och det är just det som är hans agenda. Ett skarpt och vältränat öga ser redan på långt håll att han inte är ”oberoende”. Det lyser igenom de få gånger han blir konfronterad kring sitt uppsåt.

Det är också tydligt att han inte tillhör det styrande eller ens det tongivande samhällsskiktet. Hans DIY-approach är hedervärd, men hans klassmedvetenhet är pinsamt ringa. Och genom sina uppgjorda jippon ställer han samhällsgrupper mot varandra, grupper med ännu mindre klassmedvetenhet i ett Sverige där klassklyftorna aldrig varit större eller mer komplexa än idag.

En vän till mig kallar honom nolla. Det kanske är att ta i när man pratar om en person som faktiskt gjort sig känd över hela Sverige, även utanför de politiska salongerna. Men i jämförelse med de som verkligen styr Sverige genom att ställa grupper mot varandra, söndra och härska för att upprätthålla ett visst ekonomiskt system för sin egen vinnings skull är han definitivt en nolla.

Saba Gordon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s