Paolo Roberto och det tidlösa dilemmat

love-2539158_1920

KULTUR. Frågan om prostitution är en av världshistoriens mest omdebatterade och svårlösta sociala frågor. Bara att definiera prostitution är svårt. Om man kokar ner det till att ”köpa och sälja sex” kan man bara jämföra med hur en liknande gemensamma nämnare skulle se ut för definitionen av t.ex. undervisning som profession: ”att lära ut något och ta betalt för det”. Det är i grund och botten intetsägande, men det erbjuder åtminstone ett ramverk.

Efter tre år som förläggare till Saba Gordon, författaren som går på djupet med förekomsten av sexuella övergrepp i dagens Sverige (oavsett det är ur förövarens, de anhörigas eller offrets perspektiv) har jag tränat upp mitt öga för komplexiteten i sexuell utsatthet där man minst anar den. Som man har jag också tränat mig i en olustig men nyttig tankeövning: ”Jag fördömer denna handling, men vilka omständigheter skulle krävas för att även jag, mot bättre vetande, skulle begå en sådan handling?”

Det är en fråga som jag tycker att alla borde ställa sig.

På Strindbergs tid var ungkarlars (och gifta mäns) besök hos prostituerade näst intill norm, åtminstone i de övre samhällsskikten och säkerligen också inte sällan i de lägre. Den sortens ensamma män som florerar i västvärlden idag (incels) existerade alltså inte på samma sätt då.  Även Dostojevskijs källarmänniska besökte prostituerade kvinnor. Att tillgodose sina behov av sex och fysisk närhet var lika självklart, och ofta lika billigt, som det idag är att klicka in på någon av de större porrsajterna. Strindberg har flera gånger antytt mellan raderna att han skämdes för sina bordellbesök på samma sätt som dagens porrberoende unga killar skäms över sina nätvanor.

Det skambelagda i själva fenomenet prostitution (både hos den säljande och den köpande parten) togs över av kvinnorättsrörelsen från kyrkan under tidig efterkrigstid. Den tidigare enade feministiska fronten mot prostitution har, i takt med HBTQ-rörelsens framfart, luckrats upp och allt fler feminister väljer att tala om sexarbete hellre än prostitution, där en viktig åtskillnad görs mellan självvalt entreprenörskap och regelrätt människohandel.

Så vari består det skamliga? Det är många olika lager av skam som omger prostitutionen som samhällsfenomen, men naturligtvis är det själva den sexuella kontexten som är den springande punkten.

Jag tror att vi behöver avdramatisera samtalet kring prostitution för att uppnå ökad medvetenhet i samhället kring dess orsaker och verkan. Glöm inte heller de otaliga barnäktenskap som fortfarande sker på svensk mark (eller orkestreras från svensk mark) där hela familjer rådgör och köpslår med varandra om en minderårigs kropp, själ och framtid.

Rumänien kommer med säkerhet att framställas som ”ett av Europas fattigaste länder” (och har redan beskrivits så i sammanhanget av TV4:s programledare). Det stämmer att Rumäniens befolkning inte åtnjuter samma levnadsstandard som merparten av alla svenskar, men jag vill påminna om att Rumänien, i jämförelse med andra europeiska länder som Ukraina, Moldavien, Serbien, Makedonien och Bosnien absolut inte är det fattigaste landet i Europa. Jag hoppas på en nyanserad diskussion i den här kändisfrågan, men den kommer i så fall knappast äga rum i några tv-soffor eller i kommentarsfälten på Youtube och Facebook.

Karl Ljunggren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s