Varför besöka Transnistrien?

Hej du kära lilla Lenin
Lenin står ännu vakt utanför Transnistriens parlament i Tiraspol (foto: Sebastian Wiberg)

RESOR. Den lilla utbrytarrepubliken Transnistrien ligger inklämd mellan Moldavien i väster och Ukraina i öster. Med sina knappt 500 000 invånare är landet större än Island, men åtskilliga gånger yngre: 1990 utropade man självständighet från dåvarande sovjetrepubliken Moldavien, och sedan Moldavien självt utropat självständighet höll man fast vid sitt ord och skred till handling. Ett intensivt och blodigt befrielsekrig rasade under åren 1990-1992. Konflikten stävjades genom rysk intervention och febrila förhandlingar. Sedan dess är utbrytarrepubliken platsen för en s.k. frusen konflikt – ett samlingsnamn för konflikter uppkomna som ett resultat av Sovjetunionens nedmontering vid 1990-talets början. Andra sådana frusna konflikter är Nagorno-Karabakh mellan Armenien och Azerbaijan eller utbrytarrepublikerna Abkhazien och Sydossetien mellan Georgien och Ryssland. Vissa menar att också statsbildningen Bosnien-Hercegovina är ett slags frusen konflikt där Daytonavtalet, som från början var tänkt som en tillfällig lösning, nu tycks ha blivit pinsamt permanent. Som så ofta i frusna konflikter tycks även själva tiden ha frusit fast. Mycket står i förfall, men inget har egentligen förändrats, möjligen förutom bilarna, mobiltelefonerna och en och annan osmaklig oligarkvilla. Därför utgör alla dessa områden ett slags tidskapslar från sent 1980- och tidigt 1990-tal. Transnistrien är inget undantag.

transnistrien statyer krigsmonument självständighet utbrytarrepublik
”Till Transnistriens stupade beskyddare 1990-1992” – här är självständighetskriget ett plågsamt minne som fortsätter prägla yngre generationer (foto: Sebastian Wiberg)

Det officiella namnet är PMR – ”Transnistriska moldaviska republiken”, eller rätt och slätt moldaviska republiken längs floden Nistr. Vid dess stränder hade grekerna bosättningar redan under antiken, och Tiras är flodens grekiska namn. Den mynnar så småningom ut i Svarta havet, som ligger så pass nära att det under kvava sommardagar i huvudstaden Tiraspol – staden vid floden Tiras – är kännbar som en omisskännlig, salt havsbris. Man ska inte glömma att landets yta under olika epoker legat inom såväl Rumäniens som Ukrainas gränser, och hamnstaden Odessa ligger i närområdet.

Så varför utropade man självständighet? Det var tidigt 1990-tal, en tid av etniska spänningar över hela Sovjetunionen (och även på andra håll i världen, inte minst på Balkan). I de olika sovjetrepublikerna ställde majoritetsfolken – balter, moldaver, ukrainare, armenier, georgier, azerier och centralasiater – krav på full självständighet, utan inblandning från det etniskt ryskdominerade Moskva. Till saken hör att i samtliga hörn av Sovjetunionen fanns etniskt ryska minoriteter utplacerade sedan lång tid tillbaka. Det var inte bara Stalin som rumsterade om i den demografiska sammansättningen av imperiet genom att skicka hela befolkningar av ryssar, ukrainare och vitryssar till Sovjetunionens alla hörn. Detta hade påbörjats redan hundra tidigare, under tsarernas tid. Man behövde avlasta Ryssland centrala delar från överbefolkning samtidigt som det behövdes arbetskraft till att bygga järnvägar och hamnar. Det är en beprövad metod som tillämpats åtskilliga gånger i Europa under historiens gång, inte minst genom de många medeltida korstågen.

Det självständiga Moldaviens minoriteter fann sig under tidigt 1990-tal plötsligt hotade – ukrainarna, ryssarna, turkarna och bulgarerna var rädda för diskriminering och förföljelser från den moldaviska majoritetsbefolkningen. Men också den moldaviska etniciteten i sig var en omstridd fråga. Vissa moldaver såg sig som rumäner (deras språk är ett och samma, men kallades under sovjettiden för moldaviska och skrevs med kyrilliska bokstäver av realpolitiska skäl, eftersom Rumänien under denna tid var en regional stormakt som gjorde anspråk inte bara på det sovjetiska Moldavien utan också stora delar av Ukraina). 1994 hölls i Moldavien en folkomröstning om huruvida man skulle återförenas med (och införlivas i) Rumänien eller fortsätta existera som självständig stat. Landet röstade nästan enhälligt för att inte gå upp i det stora grannlandet, men sedan Rumäniens inträde i EU har opinionen delvis vänt och många moldaver skulle hellre se sitt land utgöra en provins i EU-landet Rumänien, främst av ekonomiska skäl. Denna uppfattning delas inte av Moldaviens ljudliga minoriteter, och gjorde det heller under den första tiden av självständighet på 1990-talet. Ryssarna, ukrainarna, turkarna och bulgarerna såg sig hotade, och även den stolta turkiska minoriteten – gagauzierna, en numera kristnad turkspillra från det osmanska rikets tid – skramlade om självständighen. Där löstes dock frågan smidigare genom upprättandet av den autonom delrepubliken Gagauzia, fortsatt under moldavisk överhöghet. Transnistriens ledare var inte lika medgörliga. Än idag är regionen en de facto självständig stat med välfungerande gränser, egna banker, valuta, frimärken och registreringsskyltar.

Inträde i Tiraspol
”Var hälsade till PMR:s huvudstad – utmärkelsernas Tiraspol” – vid huvudstadens stadsport åker en gul ”marshrutka”, det vanligaste (och obekvämaste) transportmedlet i forna Sovjet (foto: Sebastian Wiberg)

Utländska besökare skrattar gärna åt detta ”låtsasland”, som inte erkänns av några andra länder än andra utbrytarrepubliker, som stationerat ut abkhaziska och ossetiska ambassader i huvudstaden Tiraspol. Men man ska inte glömma att landet snart är 30 år gammalt, och att de yngre generationerna inte upplevt sig leva i något annat land än just det egna – Transnistrien. Man bör därför ta denna lilla statsbildning på lika stort allvar som flertalet europeiska länder gör med Kosovo. Blod har flutit ymnigt för dess självständighets skull.

utbrytarrepubliker sydossetien abkhazien ambassader
Abkhaziens och Sydossetiens ambassader, med vilka Transnistrien format ett slags alternativt FN för utbrytarstater (foto: Sebastian Wiberg)

Transnistriens etniska sammansättning är oerhört jämnt fördelad: en tredjedel ryssar, en tredjedel moldaver och en tredjedel ukrainare. Samtliga språk är officiella, men ryskan dominerar, och det är ryska fredsbevarande trupper vid den moldaviska gränsen som garanterar att denna frusna konflikt inte tinar upp.

Ofta kallas landet sensationellt för ”den sista sovjetstaten”. Detta är en grov förenkling, rentav snedvridning av sanningen. Jag har för egen del argumenterat i min bok Uzbekistan: den sista sovjetstaten? för att ett helt annat land förtjänar detta epitet.

Transnistrien är snarare ett slags feodalt furstendöme med sovjetiska förtecken. Landet styrs av mäktiga affärsintressen snarare än genom den ytligt sett parlamentariska demokratin. Presidenter kommer och går, men deras chans att vinna tycks ständigt hänga på vem som åtnjuter storföretaget Sheriffs ekonomiska stöd. Sheriff åtnjuter ett närmast totalt monopol på landets hela affärsliv, och driver allt från fotbollsstadioner (en av dem Europas största!) till livsmedelskedjor. Alla Sheriffs byggnader kännetecknas av sina blåglänsande hustak, och detta kännetecken är det enda anakronistiska i ett annars så gott som orört sydsovjetiskt gatulandskap à la sent 1980-tal. Till och med de gamla kvasstunnorna står kvar under heta sommardagar, med generiska babusjkor som för en spottstyver säljer sin läskande, väl kylda kvass till törstiga fotgängare.

Sheriff
Storföretaget Sheriff åtnjuter en närmast total monopol på landets ekonomi, och dess byggnader utmärker sig genom den blå färgen (foto: Sebastian Wiberg)

Det ironiska är att just eftersom det superkapitalistiska storföretaget har en näst intill total monopol, styrs det också i planekonomisk anda utan att behöva bekymra sig för konkurrens. Lenin förutspådde att kapitalismen i sitt senaste stadium skulle komma att likna socialismen till följd av monopolisering. Man sade länge att han hade fel. Men idag står han fortfarande och blickar ut över denna blåglänsande spådom på Transnistriens gator och torg.

Utländska besökare frapperas av det sovjetiska propagandamaskineri som tycks vara i full gång än idag, med pålitligt understöd från stadens redan genomsovjetiska gamla gator och torg. Den officiella flaggan är den gamla regionala sovjetfanan, hammaren och skäran syns lite här och var, och givetvis har inte en enda staty av Lenin monterats ner, till skillnad från i grannländerna Moldavien och Ukraina.

sovjetkonst sovjetisk arkitektur
”Min fabrik – min stolthet” – Transnistrien är en skimrande pärla för sovjetentusiaster (foto: Sebastian Wiberg)

Landet är mycket litet till ytan och kan avklaras på en eller två dagar. Utländska besökare kan erhålla åttatimmars transitvisum eller längre uppehåll. Huvudstaden Tiraspol och den något mindre staden Bender huserar landets centrala turistattraktioner. Här kan man besöka fortet i Bender, där vår egen namnkunniga krigskonung en gång huserade. Karl XII tilldelas avsevärd uppmärksamhet i fortets utställningssalar, men här talar ingen om ”kalabaliken i Bender”, snarare ”den lilla näst intill bortglömda skärmytslingen i Bender”. Museiavdelningens guider beskriver honom som en rastlös, nyckfull härskare på glid, och kanske bör vi svenskar svälja vår stolthet och visa förståelse och tolerans inför denna mycket annorlunda historieskrivning.

fortet i bender kalabaliken i bender karl xii
Det gamla fortet i Bender har bytt ägare åtskilliga gånger genom historien (foto: Sebastian Wiberg)

I huvudstaden Tiraspol är konjaksfabriken Kvint väl värd ett besök. Förutom ett imponerande museum kan man under ordnade och gemytliga former provsmaka den anrika, världsberömda kvintkonjaken som en gång i tiden utgjorde merparten av hovleveranserna till de omsusade sovjetiska partikongresserna. Numera exporterar man sin konjak inte bara till länder i forna Sovjet, utan också till USA och flera EU-länder.

konjaksfabrik konjak kvint
Konjaksfabriken Kvints guider är kunniga, engagerade och talar mycket god engelska (foto: Sebastian Wiberg)

Det är relativt lätt att ordna visum vid gränsen (även utan språkkunskaper i ryska eller rumänska) och väntetiden har på senare år krympt avsevärt till följd av en välbehövlig modernisering av byråkratin. Det går att ta sig till landet kollektivt med buss eller marshrutka såväl från Moldaviens huvudstad Chisinau som norrifrån i Ukraina. För någon som talar rumänska, ukrainska eller ryska är kommunikationen inget hinder. Tyska brukar man kunna ta sig fram på någorlunda bra. Engelska är lite svårare i kontakten med vanligt folk, men i dessa tider av översättningsappar och dylikt torde även den gängse engelskspråkiga turisten klara sig fint.

För den som vill få en aning om hur gatulandskapet kan ha tett sig under sovjetiskt 1980-tal är Transnistrien ett måste att besöka, innan tidens tand har nött bort atmosfären även här. Landet är ett av få i världen där sovjetiska identitetshandlingar fortfarande kan användas i officiella ärenden. Detta är tacksamt för de äldre generationerna, som varken har transnistriska eller moldaviska pass, utan fortfarande bara sitt gamla sovjetiska pass. Yngre generationer är däremot ofta dubbla medborgare (med moldaviskt, ryskt eller ukrainskt medborgarskap).

Transnistrien har börjat lätta på coronarestriktionerna och öppnar sakta upp sig för omvärlden igen. Landet är väl värt ett besök, men räkna med att behöva skratta åt priserna – de är löjligt låga även i jämförelse med andra ”billiga” länder. Den transnistriska rubeln växlar man lätt till sig på något av de pålitliga växlingskontoren som finns utanför varje större livsmedelsbutik. Tänk dock på att inte växla mer än nödvändigt, då valutan inte går att växla tillbaka.

Sebastian Wiberg

[Om artikelförfattaren: Sebastian Wiberg har i flera år arbetat som reseledare med fokus på länder i forna Sovjet. Han har bott och arbetat i Armenien och i Ukraina under Maidanrevolutionen 2013-2014. År 2020 gavs hans bok Uzbekistan: den sista sovjetstaten? ut på förlaget Till Punkt.]

Lenin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s