Saba Gordon: ”Konstnär är den som kan gestalta lidande”

man-343674_1920
Att vara en sann konstnär innebär ständiga uppoffringar och ställningstaganden, menar författaren Saba Gordon (foto: Pixabay)

DEBATT. Klichén om den lidande konstnären är seglivad. Den har tjatats ut genom århundradena, ofta på osmakliga och vilseledande sätt. Ändå är detta en av de klichéer som faktiskt stämmer mitt i prick. Just därför är den också så seglivad. Klichéer uppstår ju ändå av en anledning – de funkar, de berör. Klichéerna är på många sätt kulturhistoriens första ”readymades”, för att använda ett uttryck myntat av den franska modernisten Marcel Duchamp.

Låt oss först ta itu med några av konstnärskapets ytligare problem. Att vara konstnär, författare eller skådespelare är nämligen problematiskt i flera led. Den som presenterar sig som detta på en mingelfest, släktträff eller dejt får ofelbart följdfrågan: ”Jaha, och hur känd är du?”

Kändisar finns i de flesta yrkesgrupper. Det finns kända lärare, kända poliser, kända tatuerare, och så vidare. Ändå är de flesta av alla dessa yrkesutövande inte särskilt kända utöver sin kund- eller brukarkrets (hur stor den än må vara), och det anses inte ett dugg komprometterande i allmänhetens ögon. Förutom för en yrkesgrupp: de konstnärligt utövande. Den konstnär, författare eller skådespelare som inte är superkändis blir av okunniga bedömd som ”amatör”, ”pretto”, ”wannabe” eller rätt och slätt ”misslyckad”. Och ändå är det dessa, den stora majoriteten av konstnärligt utövande, som oftast arbetar hårdast, och som därmed bidrar allra mest till att våra kulturtraditioner och konstnärliga discipliner lever vidare genom århundradena.

Det finns säkerligen helt vanliga lärare, helt vanliga mellanchefer och helt vanliga vaktmästare. En helt vanlig konstnär utmärker sig däremot genom att vara helt unik. Att vara konstnär – i ordets djupaste, existentiella bemärkelse – innebär att genom konsten tala med en unik och angelägen röst, vars grad av kändisskap endast återspeglar hur väl (eller hur illa) omgivningen förmår ta till sig denna röst.

För en sann konstnär är det värre än döden att verka i en oförstående, ifrågasättande miljö. Författare, konstnärer, musiker, skådespelare och andra konstnärliga yrkesgrupper ska givetvis utsättas för kritik. Denna kritik är ovärderlig i upprätthållandet och revitaliseringen av våra konstnärliga traditioner, och den är allra mest välbehövlig om den kommer från en erfaren sånglärare, konsertpianist, dramaturg eller målare, beroende på vilken konstnärlig yrkeskategori man tillhör. Men denna livsviktiga kritik bör inte förväxlas med det för konstnären lika livsfarliga ifrågasättandet, som kan komma från oförstående släktingar såväl som från etablerade litteraturkritiker och andra tyckare, som gjort det till ett yrke att parasitera på varje människas rätt till en egen konstnärlig upplevelse av ett verk.

Många stora konstnärer genom tiderna har knäckts av en oförstående omgivning, däribland tonsättarna Charles Ives och Jean Sibelius. Inte för någon annan samhällsgrupp skulle en så frän, omänsklig attityd accepteras. För en sann konstnär är ett verk ett djupt personligt uttryck, på samma sätt som dennes ansiktsdrag, kroppshållning och gester. Ändå kräver man av konstnärligt utövande att de ska kunna ”ta kritik” (få sin existens ifrågasatt) på ett sätt som liknar mobbning. Vilken grundskolelev skulle väl få svaret att ”man ska kunna ta kritik” från en lärare som fått veta att elevens näsa eller övervikt ”kritiserats” av andra elever på skolan i aldrig så vänliga ordalag? Och om en anställd på ett företag blev ”kritiserad” för sin kropp år efter år, då skulle det vara fog för polisanmälan. Men litteraturkritikerna – och deras motsvarigheter inom måleri, film, musik, dans och teater – åtnjuter en märklig immunitet för detta brott, något som måhända vittnar om exakt hur konst- och konstnärsföraktande vårt samhälle i grunden är,  något som gör konstnärerna till en av våra mest utsatta samhällsgrupper. Inte undra på att psykisk ohälsa är vanligare bland konstnärligt yrkesutövande än hos genomsnittsbefolkningen. För att överleva som konstnär måste man därför från tidig ålder vara hårdhudad och självsäker i tron att det man åstadkommer fyller ett högre syfte än den egna brödfödan.

Låt oss härmed gå på djupet. Jag använder uttrycket ”sann konstnär” därför att det finns så många falska profeter därute. För det räcker inte att behärska hantverket i skrivande, måleri, tonsättning, ett visst musikinstrument eller filmskapandets svåröverkomliga hinder. Detta hantverk är givetvis en ofrånkomlig förutsättning för konstnärskapet i sig, men det garanterar på intet sätt sann konst. En sann konstnär är nämligen mer än bara summan av sitt mödosamt förvärvade, ofta virtuosa hantverk.

En sann konstnär – i ordet djupaste, existentiella bemärkelse – är någon som kan gestalta mänskligt och omänskligt lidande, och på så vis omvandla detta lidande till en förlösande, välgörande kraft. Detta kan göras i skrift, i toner, i bilder, i rörliga bilder, i sceniska framställningar, och på många fler upptänkliga och svårupptänkliga sätt. Det handlar om en upphöjd, förfinad och stiliserad kommunikationsförmåga, en förmåga att ta med verkets deltagare i verket på inre resor som inte varit möjliga annars. På detta sätt liknar den sanna konstnären forna tiders schamaner och tidigkristna själasörjare. På detta sätt är konstnären också besläktad med den moderna terapeuten, även om konstnären ofta åstadkommer större och varaktigare resultat.

En sann konstnär är någon som genom sitt skapande kan lindra människan i hennes ensamhet och vidga hennes vyer till den grad, att hon inte längre ser sig själv som världens centrum och därmed finner ro, men också upprymdhet, inför världsalltets skapelse. Ofta uppstår konflikter i konstnärens liv, mellan till exempel vänner, ekonomiska intressen och det egna skapandet. Men den sanna konstnären kommer alltid att i slutänden sätta sitt eget skapande, sin förmåga att omforma andras ensamhet och gestalta mänskligt lidande, framför sina vänner, rentav framför sitt eget liv, om en konflikt uppstår däremellan.

En sann konstnär har lidit ofta och mycket i livet, men har sällan fått detta lidande erkänt eller uppmärksammad. En sann konstnär är en i grund och botten osedd lidande människa, och därur uppstår behovet att själv gestalta och bearbeta lidandet, eftersom ingen annan gjort det. Jag menar alltså inte att konstnären lider för sin konst. Jag menar inte heller att sann konst är kontentan av mänskligt lidande. Jag menar att det är själva det mänskliga lidandet, såsom alla människor lider om de placeras i samma situation utan att bli sedda, som via behovet att gestalta och omvandla ger upphov till sann konst.

Denna konst behöver inte vara tragisk eller tårdrypande. Den kan lika gärna vara rolig, rentav skrattretande. Var tror ni annars de skickligaste ståuppkomikerna får sin inspiration ifrån? Den kan vara politisk eller personlig, regionalt bunden eller globalt angelägen. Men den hittar sin väg, den sipprar fram där det finns sprickor, och den väller triumfatoriskt fram ur den mänskliga avgrundens nermörka hål.

Konst i sig är inget annat än kommunikation, en upplevelse av någon annans berättelse. Den uppstår i mötet mellan konstverket och dess deltagare, och inget möte är det andra likt. Det är denna sammanslagna kraft, unik i sitt slag för varje upplevelse, som har så stor inverkan på människors andliga liv. Hur många har inte upplevt sig ha fått sina liv förändrade för att de hörde en sång, såg en film eller läste en bok?

Det finns andra starka upplevelser som är närbesläktade, till exempel religiösa upplevelser eller möten med naturen som har förändrat en människas liv. Hur många har inte upplevt sig ha möten med Gud och blivit frälsta, eller haft en i grunden omskakande upplevelse av stjärnhimlen, en solförmörkelse eller ett möte med något vilddjur en tidig morgon? Dessa upplevelser är starka och omskakande, på samma sätt som den konstnärliga. Det får mig att fundera en hel del på om det vissa kallar Gud, andra kallar naturen och åter andra kallar ödet, i själva verket är en och samma naturkraft som tar sig olika uttryck hos oss beroende på våra förutsättningar och vilka omständigheter vi befinner oss i. Kanske den gemensamma nämnaren i allt detta är känslan av att bli hel, att uppgå i universum som sådant, att komma ett steg närmare visdom och harmoni?

Den estetiskt yrkesutövande som inte förstår detta har sannolikt inte rätt att kalla sig för en sann konstnär. Skicklig underhållare, möjligen virtuos i sitt slag. Men konstnär? Nej, konstnärskapet går bortom hantverk och rör sig obehindrat mellan alla de inre världar som andra människor bara kommer åt när de drömmer, om ens då. Det den sanna konstnären besitter i vaket tillstånd är ett slags förhöjt dagdrömmande som därpå gestaltas – ibland omedelbart, ibland långt senare – och detta dagdrömmande är vad man i dagligt tal kallar inspiration.

”Men vem är du att bestämma vad som är konst och inte?” får man höra då och då. ”Och har du aldrig själv tvivlat på ditt eget konstnärskap?”

Jag försöker alltid svara så begripligt jag bara kan. Jag har aldrig tvivlat på VAD sann konst är. Det enda jag ständigt tvivlar på är om jag själv är en sann konstnär.

Saba Gordon, författare till bl.a. Fjortisjägaren och Flickan som rann ut i sanden

[De åsikter som framförs i denna artikel är artikelförfattarens egna, och överensstämmer inte nödvändigtvis med redaktionens.]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s