Det slaviska finns i oss alla

sebastian wiberg ryssland
Det slaviska kulturarvet är en del av oss alla, menar läraren och författaren Sebastian Wiberg. (foto: Pixabay)

KULTUR. Ryssland är hatat. Putin är hatad. Ryska språket är nog det enda språk som i Sverige kan omnämnas som ”vidrigt” utan att någon kallar det för kulturell rasism. I Sverige kommer rapporter om ryskspråkiga elever som ber sina lärare om att inte ”avslöja” deras bakgrund, med motivationen att eleverna inte vill att deras kompisar ska få reda på deras bakgrund.

”Snälla säg inte till någon att jag är från Ryssland”, säger en 14-årig tjej i centrala Stockholm till sin nytillträdda lärare, ”för jag vill inte att mina kompisar ska få reda på det, de tycker bara Ryssland är skumt och konstigt”. Denna elev vågar inte tala ryska med sin mamma på telefon i kompisarnas närvaro, utan vill hellre smälta in som en någorlunda blond, någorlunda blåögd tjej i sitt annars helsvenska kompisgäng.

Hur kunde det bli såhär? Rädslan för det ryska, och i förlängningen det slaviska, är fast rotad i den svenska folksjälen. Men inte bara den svenska. I hela Europa, även i USA, finns rysskräcken. Att ha slaviska rötter, eller slaviska konnotationer, är något som väcker misstankar och rädsla.

Ändå är det slaviska närvarande överallt i västvärlden. I Tyskland har en stor del av befolkningen efternamn som klingar slaviskt. Även landets städer vittnar om detta, däribland staden Chemnitz (tidigare Karl Marx-stadt i DDR). Chemnitz kan härledas till fornslaviskans kamnica som på flera slaviska språk betyder ”sten” eller ”byggd av sten”.

Slaverna är ett av Europas urfolk. Ända inpå sen medeltid fanns starka slaviska bosättningar så långt västerut som i Danmark, och idag återfinns i västeuropeiska länder sådana minoriteter som sorberna i Tyskland. Polen är, till skillnad från vad svensk media vill göra gällande, inte ett östeuropeiskt land utan ligger faktiskt mitt i Europa, tillsammans med andra slaviska länder som Tjeckien, Slovakien, Slovenien och Kroatien. Under kalla kriget åkte jugoslaverna på helgsemester till det ”fattiga” Italien, inte tvärtom. I Bulgarien och Makedonien stod folken modigt upp mot det osmanska riket på 1800-talet, och många är de martyrer som blivit förevigade i kväden och folksånger – bulgariska ”Petko lo, kapitanine” är ett sådant exempel.

Och idag har den slaviska kulturen tagit sig bort ända till fjärran östern. I den persiska klassiska musiken är det ryska dragspelet ett självklart inslag (på farsi kallas det än idag garmon, ett direkt låneord från ryskan). Lyssna på någon av de propagandistiska sångerna från Nordkorea, och du kommer att finna fornslavisk melodik. Själva ordet ”slav” låter ju misstänkt likt det som innebär att bli tillfångatagen som slav och arbeta under omänskliga omständigheter. Även detta är typiskt slaviskt. De slavar som tvingades arbete som obetald arbetskraft var just slaver – därav deras namn! Till och med detta ökända ord härrör från tidig medeltid, när slaverna var en lukrativ källa till arbetskraft i Europa. Man talar idag om ”black lives matter”, men det europeiska arvet från slaveriets ursprungstid tiger man om.

I 1800-talets USA var ryssar, såväl som andra slaviska folk, betydande i utformandet av ”den fria världens” kultur. Inget kan väl vara så amerikanskt som George Gershwins musik? Men Gershwin var barn till rysk-judiska emigranter, som flydde under tiden för pogromer mot judar i Tsar-Ryssland. Hans verkliga efternamn var Gershowitz. Sergej Rachmaninov, Igor Stravinskij med flera tas idag gärna för amerikanska tonsättare. Rachmaninov satte tonen (bokstavligt talat) för den filmmusik som sedermera blivit så karakteristisk för Hollywood. Vem kan idag ana att dessa toner är omisskännligt slaviska? Utan de ryska emigranterna (ofta rysk-judiska, men med all säkerhet omisskännligt ryska) hade Hollywood inte varit det det är idag. Hollywood byggdes upp av ryssar och armenier, sägs det bland dagens amerikanska intellektuella. Även hos armenierna, ett folk på gränsen mellan Ryssland och Turkiet, var och är det ryska inflytandet påtagligt. Broderligt skämtar man om huruvida den urryska kallsoppan okroshka fördes till Armenien från Ryssland eller tvärtom.

Vi kan gå ännu längre. Det västerländska, frihetsälskande USA hade knappast varit detsamma utan alla icke-ryska, men ändå slaviska kulturarbetare. Vem kan föreställa sig amerikansk filmhistoria utan sådana som polacken Roman Polanski eller tjecken Milos Forman? Alla dessa kulturarbetare sprang upp som plantor, odlade mitt i Europa (det västslaviska är inte östligt, det är centraleuropeiskt) men med blommor vars frön bar dem ända till det västliga USA.

I Sverige är det slaviska inte mindre kännbart. Flyktens vindar förde till oss otaliga jugoslaver under 1990-talet. Flera av dessa har gjort ett oförglömligt intryck på svenskt kulturliv. Här kan nämnas filmen ”Äta sova dö” av Gabriela Pichner. Men det sydslaviska har kommit ännu närmre inpå på oss: idag talar vi självklart om cevapcici och börek, nästan som om det vore en del av vår egen kultur. Och kanske stämmer det, eftersom de slaviska folken med sin starka kultur kan sägas utgöra ett av Europas sanna ursprungsfolk, tillsammans med romarna och germanerna!

Vi ska inte glömma Sveriges egen ställning i den slaviska världen. I länder som Ukraina och Ryssland debatteras det fortfarande huruvida Rurik med sitt följe, han som grundade det gamla Rus, var slav eller skandinav. Jag har otaliga gånger, som kulturattaché i Ukraina, fått stå till svars för ”lögnerna” om ”Ruriks skandinaviska ursprung”. På finska kallas Sverige för Ruotsi, misstänkt likt benämningen för det gamla Rus. Hur det än är ställt med den saken kan man inte inte blunda för det faktum att det gamla Rus – Kievska Rus – lade grunden för en slavisk kultur som är allt annat än skandinavisk, men i allra högsta grad slavisk, rysk och mer därtill.

I dessa tider av ryssfobi, som måhända överträffar de värsta stunderna av folkhat under kalla kriget, behöver vi göra svenskar och västerlänningar mer påminda än någonsin om att utan de slaviska folken, utan den ryska, polska, tjeckiska och jugoslaviska kulturen, vore inte Sverige vad det är idag. Varför tror ni de bosniska, serbiska och makedonska kulturföreningarna är så starka i Göteborg? Varför tror ni ryska språket fortfarande hörs talas av var fjärde eller femte person när man stiger upp från tunnelbanan på Fridhemsplan i Stockholm?

Ändå är det bara det negativa hos de slaviska folken som förs fram i media. Man har länge talat om ”polsk riksdag”, och nu kungörs det alarmistiskt att Polen håller på att förvandlas till diktatur. Om Ryssland rapporteras bara dåliga nyheter, trots att det under Putins ledning skett avsevärda förbättringar i landet, från ett läge som varit det sämsta möjliga: lönerna har stigit, självmorden har minskat, den självupplevda lyckan är större än någonsin i Rysslands historia. I andra slaviska länder, som Bulgarien, Makedonien och Serbien, kan västerländska reportrar inte hitta annat än fel, fel och åter fel.

Men det slaviska finns i oss alla, det är en del av vår gemensamma folksjäl som världsmedborgare. Det är dags att en gång för alla avdemonisera ”slaven” och göra honom/henne till en av oss – för Ryssland, för Polen, för Tjeckien och Slovakien, för Balkan men framförallt: för oss alla!

Sebastian Wiberg, författare till boken Uzbekistan: den sista sovjetstaten?

Relaterad läsning:

1 kommentar

  1. Jag håller med om mycket att det som skrivs i denna text. De slaviska kulturernas kulturella bidrag till västerländsk och svensk modern kultur är mycket viktiga och tyvärr ofta förbisedda. Detta faktum kan ju inte användas som argument för att hindra demokrater att kritisera diktatur, där den dyker upp, vilket Sebastian Wiberg indirekt gör. Låt gå att Polens regering har ett vissa delar starkt folkligt stöd för sin politik eller att ”Putins Ryssland” gjort vissa framsteg. Putin gör allt för att misskreditera sina politiska motståndare och drar sig inte för att mörda dem om så krävs. HBTQ-personers rättigheter är ett minne blott i Ryssland. Det finns ingen politisk opposition i Ryssland att tala om. I Polen knyts rättsväsendet alltmer till regeringen och dess självständighet undergrävs, steg för steg. Den fria pressen verkar gå en säker död till mötes. Diktatur, diskriminering och förtryck skall enligt min mening bekämpas varhelst de visar sina fula trynen, oavsett vilken kultur de uppstår i. Varför skulle polacker och ryssar inte få uppleva sann frihet i form av fria val och fri åsikts- och pressfrihet för att de är slaver? Det vore väl om något kultur-rasism?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s