Manliga lärare livrädda för ”pedofilstämpeln”

saba gordon lavinia revals till punkt
Svensk skola dryper av livrädda och därmed dåliga manliga lärare, menar författaren Saba Gordon som intervjuat manliga lärare för sitt skrivande (illustration: Karl Ljunggren)

SKOLA. På senare år har undersökning efter undersökning visat att svenska lärare ”överdokumenterar” sin vardag av rädsla för att de skulle kunna bli anmälda över någon incident med elever. Rädslan är befogad – Skolinspektionen har mottagit mer än tiofaldigt så många anmälningar om lärares lämplighet jämfört med något decennium tidigare.

Den här ”anmälningskulturen”, om man får kalla den så, är ett av lärarnas favoritsamtalsämnen i fikarummen. Detta är dock inget nytt – många är de veteraner som vittnar om en liknande anmälningsboom under 80-talet, då det på allvar blev möjligt att anmäla en lärare ”utan vidare”.

Det finns dock andra, starkare rädslor i skolans värld, där inte bara den ”faktiska”, utan också den ”upplevda” otryggheten bör tas på största allvar. Sexuell utsatthet är ett sådant problem. Enligt Allmänna Barnhusets undersökning har mellan 3-6 barn i varje svensk skolklass utsatts eller utsätts för sexuella övergrepp. Statistiken är svävande och på gränsen till alarmistisk, något som deras kampanj ”Tre ska bli noll” tycks flagga för lite här och var, med formuleringar som: ”Siffrorna må se olika ut, men de betyder samma sak – att sexuella övergrepp på barn är ett stort problem.” (Sådana brasklappar brukar tyda på intern splittring, men kan lika gärna vara resultatet av tryck utifrån.)

Förnedringsrån räknas inte till sexuella övergrepp i statistiken

Men med tanke på de sexuella övergreppens epidemiska framfart i olika kulturer och tidsepoker gör sådana kampanjer mer nytta än skada. En vanlig missuppfattning kring sexuella övergrepp i skolans värld är att förövarna i regel är vuxna, manliga lärare. Det delar av statistiken däremot visar är att förövarna oftast är jämnåriga eller något äldre. Märk väl att det dessa förövare gjort sig skyldiga till mycket sällan är våldtäkt, utan oftast verbala eller fysiska ofredanden, med skadeverkningar som i sig inte bör förringas. Det fokuseras oftast på flickor i statistiken, och det med rätta. Skulle man däremot räkna in de på sistone så omtalade ”förnedringsrånen” (som i många avseenden kan betraktas som pennalistiska övergrepp med intima, fysiska integritetskränkningar på samma nivå som de ”rent” sexuella övergreppen) skulle säkerligen många utsatta pojkar uppmärksammas desto mer.

Svensk skola är både förändrad och oförändrad sedan 70-talet

Tiden innan ”anmälningskulturen” i svensk skola finns återgiven i Carin Mannheimers gamla TV-klassiker Lära för livet från 1977 (som nu ligger uppe på Öppet arkiv). Serien är stundtals träffsäker och verklighetsförankrad, stundtals pinsamt ideologisk. Vissa avsnitt är värre än andra, och ibland tycks Carin Mannheimer mest vilja förvandla sina karaktärer till mänskliga megafoner för nyligen förvärvade läsefrukter, till exempel Donald Broadys omsusade ”dolda läroplan”. Det är alltid vanskligt att slänga in politiska paroller i fiktiva verk, och vi kommer förmodligen ha anledning att omvärdera dagens film- och tv-produktioner om ännu ett halvt sekel. Lära för livet är en tv-serie från en svunnen tid, där helt andra värderingar präglade samhällsdebatten. Då talade man om alla barns rätt till lika förutsättningar. Idag talar man om alla barns rätt att göra klassresa.

I ett avsnitt står ett gäng tjejer i nian och spanar efter en ung lärarvikarie som ska passera dem i korridoren. När han kommer fram säger en av tjejerna flirtigt: ”Heeej! Vad ska du göra ikväll då?” varpå den unga vikarien böjer sig över henne, tar henne om halsen och viskar i hennes öra: ”Jag tänker på dig vettu.” Tjejerna skriker och ylar, vissa av förtjusning, andra av förskräckelse. Skulle serien ha producerats idag skulle denna scen inte ha gått lika obemärkt förbi. Den skulle förmodligen varit den dramaturgiska startpunkten för en parallellhandling om sexuella övergrepp i skolans värld. Det har hänt mycket på nästan ett halvt sekel i hur vi alla ser på relationer mellan vuxna och minderåriga. Från ett tydligt barnrättsperspektiv, där lågaffektivt bemötande blivit norm, har nu sakkunniga som psykiatern David Eberhard och Liberalernas skolpolitiska talesperson Isak Skogstad varnat för att ”barnen tar över”. Samtidigt har FN:s barnkonvention gjorts till svensk lag.

Författaren Saba Gordon: ”Det finns många guldkorn i mina lärarintervjuer”

Någon som idag uppmärksammar skolans värld är författaren Saba Gordon, som för närvarande arbetar på ett slags reportagebok med arbetstiteln Livrädda lärare. Författaren beskriver den som en ”slaggprodukt”, eftersom den bygger på intervjuer, enkäter och research som samlades in inför flera tidigare böcker, däribland Fjortisjägaren och Skuggan av en lillasyster.

– Det var inte meningen att det skulle bli litteratur i sig av materialet, men jag har insett vilka guldkorn det finns här. Sånt som kanske kan få folk att fatta hur allvarligt ställt det är.

Vad för slags ”guldkorn”?

– Till exempel träffade jag en lärare som i största förtroende förklarade att han inte alls är bög. Han har bara utgett sig för att vara homosexuell i sina tio år på skolan. Han får hellre bögstämpel än pedofilstämpel, såklart. Om tjejerna på högstadiet tror att han är bög, då är det lugnt med anmälningar från det hållet. Och skulle killarna få för sig att anmäla honom för något, så kan han alltid invända att det handlar om homofobi. Den här dubbla identiteten har han levt med som lärare i tio år för att minimera risken att bli stämplad som pedofil – så rädd är han för det. Och jag kan lova att han inte är pedofil. Jag har pedofilradar sen barnsben. Den här killen var helt normal.

Författaren säger att män inte hörsammar uppmaningen att ”prata ut” eftersom de har så mycket själva att förlora:

– Det är lätt som kvinna att säga att nu måste ni börja prata om det här. Men helt ärligt, vems ord väger tyngst mellan till exempel tre duktiga tjejer i nian och en avdankad, lite halvtråkig slöjdlärare i pensionsåldern? Och ibland står ju bara ord mot ord.

Manliga lärare livrädda trots att risken är minimal

Men vi ska inte glömma att vi lever i en hyfsat fungerande rättsstat. Och det är inte ens risken för anmälning i sig som skrämmer manliga lärare, menar Saba Gordon:

– Risken att bli anmäld för sexuella övergrepp är minimal, skulle jag säga. Även de övertramp som till slut leder till anmälan, det vill till rätt mycket för det. Småtjejer, och småkillar också, pratar vitt och brett och kan verka jättemodiga. Men när det verkligen kommer till kritan är de oftast bara rädda, följsamma små varelser som dessutom är väldigt lätta att manipulera genom hemligheter och förtroendeskapande. Om en allvarlig kränkning har inträffat kan de prata ihop sig sinsemellan i evigheter innan de kontaktar vuxenvärlden. Så det som gör dessa manliga lärare rädda, de som inte begår övergrepp alltså, är något helt annat än risken att just de skulle åka dit för något.

Vad är det som skrämmer dem isåfall?

– Det jag märkte under mina intervjuer, och ännu mer i enkätmaterialet, var att män överlag, även helt ”normala” män, verkar tycka sig förstå varför andra män kan begå övergrepp eller attraheras av minderåriga. Kvinnor förstår det inte på samma sätt verkar det som, och har därför lättare att prata om det. Män har däremot väldigt svårt att prata om det, för att det känns som att det är närmare dem själva.

Vad fick du reda på genom intervjuerna och enkäterna på de skolor du besökte?

– Jag var på ett tjugotal grundskolor inför Fjortisjägaren, ytterligare tio skolor på västkusten inför Skuggan av en lillasyster och Ensamkommande bläckfiskbarn. Jag hade samma frågor i intervjuerna som i enkäterna, men de sistnämnda var helt anonyma och skickades säkert över internet.

Enkäten: Många manliga lärare har tänkt sexuella tankar om en elev

Frågorna var ofta rakt på sak. En av frågorna var: ”Har du någonsin tänkt en sexuell tanke om en elev?”

– På intervjuerna blev svaret oftast nej, oftast bortskrattat, men sedan verkade många ändå ha behov av att dröja sig kvar vid frågan, för att på sidovägar berätta att de personligen absolut inte tänkt något opassande, men någon kollega hade kanske sagt något, eller de hade hört något från en annan som sagt det om en tredje, och så vidare. I enkätsvaren såg det helt annorlunda ut. Där kunde många liksom medge att ja, det fanns väl nån tjej i åttan eller nian som de någon gång tänkt nåt om, nästan utan att själv vara medvetna om det. Jag tror att många går runt med katastroftankar. De litar inte på sig själva helt och hållet, och det är dåligt i skolans värld. En vuxen som jobbar med barn ska vara trygg i sig själv, inte rädd och osäker, och absolut inte paranoid.

Kan det vara ett utslag av det strukturella patriarkatet och toxisk maskulinitet bland svenska manliga lärare?

– Jag tror mer det är ett utslag av strukturell manlig biologi, säger Saba Gordon.

Nu får du förklara vad du menar.

– Jag har ju även varit i kontakt med olika sorters ideell verksamhet. Inför min pjäs Hjälplinjen förhörde jag mig om sexuell problematik med ett antal psykiatrer och jourhavande. De menade enhälligt att det problematiska inte är att en lärare eller vuxen någon gång tänker en sexuell tanke. Vi går alla runt med alla möjliga konstiga tankar om allt möjligt, män som kvinnor. Det problematiska är om denna tanke upplevs som ett problem, eller som en önskan så stark att den inte går att vifta bort. Tankarna är inte problemet, utan vad människan gör med dem. Mer vill jag inte säga om detta, det är ett explosivt ämne i samhällsdebatten där man gärna utdelar anklagande pilar åt höger och vänster i hopp om att inte själv bli träffad. Men jag har skrivit utförligt om det i mina böcker.

”Upplevd utsatthet behöver inte stämma”

Saba Gordon menar att den senaste tidens utveckling i synen på ”upplevd” utsatthet är problematisk, där inflytelserika organisationer som RFSU och många ungdomsmottagningar går ut med att det är den utsattas upplevelse som väger tyngst.

– Att säga att ”din upplevelse är det viktigaste” är idiotiskt. Jag förstår att de menar väl, men att säga detta till barn gör man att höjer upp dem på en piedestal från vilken de mycket lätt kan falla ner och slå sig. De borde säga att vi tar allt du säger på största allvar, men inte att din upplevelse väger tyngst.

Menar du att barns upplevelser inte är viktiga?

– Man ska ta allt vad barn säger på stort allvar, särskilt om de antyder något som liknar övergrepp. Men en upplevelse av övergrepp behöver inte alls innebära att ett övergrepp har ägt rum.

Menar du att ett barn kan inbilla sig ha blivit utsatt?

– Det är inte så enkelt, och jag kan ta mig själv som exempel. Som tonåring minns jag en dag på spårvagnen. Där satt jag nära en äldre man som höll ett barn i handen. Barnet var i ensiffrig ålder. Mannen stånkade och var alldeles röd i ansiktet. Under rocken såg jag hur han gjorde juckande rörelser samtidigt som han böjde sig fram och tittade på barnet, log mot barnet. Jag var övertygad om att han onanerade under rocken, som gick en bra bit över knäna och jag blev skräckslagen. Jag tog upp mobilen och ringde 112. Precis när larmcentralen svarade sträckte han på sig och höll i en petflaska som hade fastnat mellan sätena, där hans rock legat i vägen. Mannen och barnet reste sig och steg av, barnet skuttade glatt runt och mannen lade nöjt ner sin petflaska i ryggsäcken. Det var väl en morfar som samlar på petflaskor. Men min upplevelse i stunden var att han tillfredsställde sig själv där i spårvagnen, upphetsad så han blev röd i ansiktet, upphetsad av barnet han höll i handen. Detta var min upplevelse och jag var ännu minderårig. Jag hade egna övergrepp färskt i minnet och det färgade min tolkning av det jag såg. Och där var varningstecknet inte det jag såg i sig, utan hur jag tolkade det. En upplevelse innebär alltid en tolkning, och även ett utsatt barn, som jag faktiskt var själv den där gången, tolkar utifrån sin egen bakgrund. Det betyder inte att jag hade rätt, även om jag inte tycker jag gjorde fel som ringde 112. Den stora varningssignalen här var inte det jag såg, utan min reaktion utifrån min tolkning. Det var jag som var utsatt, inte barnet som mannen höll i handen.

”Kaos inom socialtjänsten och BUP”

På vilket sätt är denna jämförelse relevant för skolans värld?

– I skolans värld är det ofta kompisar, föräldrar och lärare som tipsar om att något kan vara fel, snarare än den utsatta själv. Samtidigt som det är bra att den möjligheten finns, får man inte ställa ord mot ord så oförblommerat som många intressegrupper gör. Jag har träffat många lärare som larmat om övergrepp, ibland har det varit befogat, ibland inte. Men misstanken ska inte uppstå därför att någon är skadad av tidigare erfarenheter och har helt fel. Misstanken ska uppstå för att det faktiskt finns något att misstänka. Samtidigt kan jag lova att det är kaos inom socialtjänsten och BUP på många håll i Sverige, liksom ofta inom elevhälsan på skolorna, även om många enskilda individer gör ett bra jobb.

I realiteten är det dock mycket ovanligt att någon blir felaktigt misstänkt eller anklagad, menar Saba Gordon.

– Människor är så godtrogna, det är mycket som faller under radarn. Det är jämnåriga killar eller några år äldre än tjejerna som är förövarna i de flesta fall. Och det är ofta typ jämnåriga killar som utsätter andra killar för så kallade förnedringsrån, som i min mening är rena övergreppen, ja grova sådana. Och samtidigt sitter vuxenvärlden och tjafsar om lågaffektivt bemötande hit och dit.

Skiftar fokus från sjukt till friskt i skolans värld

Fascinationen för skolans värld består i Saba Gordons böcker, men på senare tid har författaren delvis skiftat fokus från det sjuka till det friska, eller det som ligger precis mitt emellan.

– I början var jag mest intresserad av det manliga förövarpsyket. Det var många egna fördomar som kom på skam där. I senare böcker har jag intresserat mig mer för ”vanliga” män i skolans värld, de som faktiskt inte alls är pedofiler eller förövare, och vad det gör med dem att bära på den här rädslan som de ytterst sällan vågar dela med någon.

Författaren menar också att kvinnliga lärare går med ryggen fri, trots att det i slutna rum kan yttras oerhört kränkande ord om framförallt småtjejer.

– Jag har fått höra saker som: ”Jag menar inte att alla tolvåringar är små horor, men måste de klä sig sådär”. Manliga lärare säger aldrig så. De tycker mest att tjejer är ”söta” om de klär sig ”utmanande”. Kvinnor är betydligt mer fördömande. Och jag märkte också att det är de kvinnliga lärarna, eller den kvinnliga skolpersonalen överlag, som slår larm snabbast om de märker att en manlig kollega gör något som i deras ögon är misstänkt.

Vad är det som upplevs som ”misstänkt”?

– Ofta handlar det om manliga lärare som till exempel knyter an lättare till flickor än till pojkar, och som blir ”flickfavoriter”, som blir deras extrakuratorer och förtrogna i vuxenvärlden. Det kan absolut vara ett problem med gränslöshet av det slaget i skolan, men det handlar väldigt sällan om dolda sexuella avsikter. Men flera kvinnor jag pratade med tyckte att just detta scenario var opassande, en sade till och med att ”det kan leda till pedofili om man inte aktar sig”. Å andra sidan är det där vanligt även i familjer. Pappor favoriserar sina döttrar, mammor favoriserar sina söner.

”Övergrepp mot barn får inte politiseras för vuxnas genuskrig”

Kvinnors delaktighet i skolans missförhållanden är något som förminskas, menar Saba Gordon:

– Vi har på sätt och vis politiserat samhällsdebatten om övergrepp mot barn. Det är ju i grund och botten en fråga om vuxenvärldens maktmissbruk, inte om mäns sexuella våld mot kvinnor. De tjejer som råkar illa ut är ju inte kvinnor, även om de rent fysiskt kan se ut som det redan i tonåren. De är fortfarande barn, och vuxna kvinnor kan tillfoga lika stor skada som vuxna män. Ändå gör idag väldigt många influencers och tongivande politiker frågan till en kugge i krigsmaskineriet som används i det pågående genuskriget.

Författaren om sin bakgrund: ”Hade mitt liv kunnat vara annorlunda?”

Du har skrivit flera romaner, pjäser och novellsamlingar och återkommer ständigt till detta ämne. Vad är det som gör dig så intresserad av det?

– Det har delvis med min egen uppväxt att göra. Jag minns själv hur det kunde uppstå en särskild relation till just manliga lärare, men aldrig till kvinnliga. Särskilt på högstadiet och gymnasiet. Jag hade lärare som jag blev väldigt förtjust i, och jag kunde tycka att jag var kär i dem. I vuxen ålder har jag många gånger ställt mig frågan hur det hade känts som lärare att ha någon som mig som elev. Jag kan nu som vuxen också se att flera av dessa lärare betedde sig opassande, att de gick över många gränser och utövade vuxet maktmissbruk. Och det har påverkat mig så mycket att jag fortfarande går och tänker: hade mitt liv kunnat vara annorlunda?

Saba Gordon romandebuterade 2018 med Fjortisjägaren, som utspelar sig på en friskola i Malmö. Sedan kom uppväxtskildringen Flickan som rann ut i sanden, om svensk-bosniska Selma som tar stor skada av sin kontakt med vuxenvärlden i förortens omänskligt hårda Göteborg. Till hösten är författaren åter aktuell med novellsamlingen Ensamkommande bläckfiskbarn och romanen Skuggan av en lillasyster.

Lavinia Revals


Relaterad läsning:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s