Barn utnyttjades för propaganda – Sverige och EU stod bakom

Flygblad
Ukrainska skolbarn i Kiev tittar förbryllat på flygblad som delats ut av EU-finansierade aktivister under lektionstid vårterminen 2014 (foto: Sebastian Wiberg)

DEBATT. Jag var lärare i Ukraina under Maidanrevolutionen. På plats i Kiev kunde jag jämföra den verklighet jag såg med svenska journalisters rapporter om den. Enligt flera svenska journalister var Ukrainas folkligt valda (och sedermera folkligt avsatta) president Viktor Janukovitj en diktator. Detta har cementerats till en sanning som fortfarande tycks gälla. Till exempel fördes Janukovitj nyligen på tal i SVT:s nyhetsrapportering om SEB:s penningtvätt i Baltikum: ”Exdiktators pengar” talades det om.

Det rör sig om den folkvalda ukrainska president som tvingades på flykt av en upprörd och delvis beväpnad folkmassa under den så kallade Maidanrevolutionen 2014. Jag bodde i Ukraina då, och jag såg oroligheterna på nära håll.

I svenska medier finns oftast en viss verklighetsförankring, men denna underordnas de bredare mediala narrativ som på ett pinsamt sätt stagnerat sedan Sovjetunionens kollaps. Det verkar finnas ett behov av östeuropeiska diktaturer eller halvdiktaturer, och finns de inte – då får man helt enkelt hitta på dem. Det verkar finnas ett behov av motsättningar mellan det demokratiska väst och det odemokratiska icke-väst, och finns inte denna motsättning, då hittar man på den genom flagranta skrivelser om ”den unga generationen som tröttnat på korruptionen” och ”de gamla politikerna födda på sovjettiden”.

Ukraina på Janukovitjs tid är ett sådant exempel. Under min tid som lärare i huvudstaden Kiev med omnejd var det politiska landskapet polariserat och kännetecknades av skarpa kontraster. Där fanns höga berg, men också djupa avgrunder. Jag hade vänner från båda lägren, dels de ”proeuropeiska” (i svensk media ofta översatt till ”prodemokratiska”) och dels de ”proryska” (som antingen stod på den inte alls särskilt proryska Janukovitjs sida, eller ville se ett ekonomiskt, kulturellt och politiskt närmande till Ryssland).

Jag arbetade som lärare på flera statliga skolor i Kievregionen. Under denna tid bevittnade jag flera gånger, sedan demonstrationerna på Maidan dragit igång på allvar, hur ”proeuropeiska” aktivister – utan formellt godkännande från skolledningen – tog sig in i klassrummen. Till de minderåriga eleverna delades flygblad och broschyrer ut, som barnen uppmanades ta med hem till sina föräldrar. På flygbladen uppmanades till kamp mot Janukovitj i den europeiska integrationens tecken. Dessa broschyrer trycktes och delades ut av ukrainska NGO:s, och i hörnen på de omsorgsfullt designade pamfletterna kunde man tydligt läsa att verksamheten sponsrats av till exempel polska ambassaden, brittiska ambassaden, USAID med flera utländska intressen. Inte undra på att sådana NGO:s kallades för ”utländska agenter” och bekämpades!

Jag undrar bara vad svenska skolinspektionen skulle anse om det på svenska skolor plötsligt dök upp ”proryska aktivister” och delade ut flygblad till minderåriga, som uppmanades att gå ut och demonstrera mot HBTQ-propaganda och för starkare familjevärderingar? Men när samma sak sker i länder som Ukraina, då applåderas det av den alltid så goda västvärlden.

Det USA, EU och därmed också Sverige gjorde sig skyldiga till var att understödja det cyniska utnyttjandet av barn i propagandasyften, för att i slutändan medverka till att avsätta en folkvald president som dåvarande utrikesminister Carl Bildt bedömde som misshaglig. Men Ukraina var inget Belarus, och det ukrainska presidentvalet var inte riggat.

Vid ett tillfälle besökte jag den västukrainska kulturstaden Lvov – enligt dem själva det europeiska kaffets ursprungsort! Där var motståndet mot president Janukovitj ovanligt starkt. En bekant frågade mig om hur svenska medier rapporterade från landet. Hon upplevde att situationen i Ukraina var underrapporterad, och hon önskade ett större engagemang från västvärlden för att exponera skurken Janukovitj inför hela mänsklighetens ögon. Jag förklarade att på de största nyhetsredaktionerna i Sverige talade man om diktatur, om hårda fängelsedomar och dylikt. Inte ens denna min hårdföra bekantskap tyckte att det lät trovärdigt. Hon gapskrattade: ”Diktator? Inte alls! Vi är bara jävligt trötta på korruptionen. Men någon diktatur är det inte. Det var ju vi som röstade fram honom, och nu tänker vi avsätta honom.”

Ukraina är – till dags dato – ett av de sämst skötta länderna i forna Sovjet. Infrastrukturen är usel. Möjligen tävlar landet i detta avseende med Moldavien, men till och med ett av Asiens fattigaste länder, den forna sovjetrepubliken Tadjikistan, har en bättre fungerande infrastruktur och färre hemlösa, trots ett förkrossande blodigt inbördeskrig under 90-talet som tävlar med Afghanistan om störst antal döda och skadade.

Frågan är därför varför Ukraina sköter sig så dåligt. Revolution ställer man till med lite titt som tätt, och på dessa revolutioner kommer ”motrevolutioner” i form av självständighetsutropanden. Men någon varaktig förändring eller stabilitet tycks inte finnas i sikte. Kanske skulle interna ukrainska angelägenheter skötas bättre om utomstående parter som USA, EU och för den delen Ryssland slutade att lägga sig i.

Sebastian Wiberg, lärare och författare till boken Uzbekistan: den sista sovjetstaten?

[De åsikter som framförs i denna artikel är artikelförfattarens egna, och överensstämmer inte nödvändigtvis med redaktionens.]

Relaterad läsning:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s