Det pågår ingen folklig resning mot Lukasjenko

Att Lenin ännu står staty i centrala Minsk retar naturligtvis Ann Linde och Carl Bildt extra mycket.

DEBATT. Det som händer just nu i Vitryssland framställs i både svenska och utländska medier som en folklig resning mot en diktatur. Man ges intrycket av att folket äntligen rest sig efter 26 år av Lukasjenkos diktatoriska vanstyre. Detta narrativ är inte nytt. Första gången det användes av västliga medier i stor skala var när Berlinmurens föll, och det har sedan upprepats under upploppen i Belgrad 2000, valprotesterna i Georgien 2003, de ukrainska oroligheterna 2004-2005 och så vidare. Detta narrativ är förbehållet östeuropeiska och postsovjetiska länder som valt sin egen väg, men förlagan är äldre än så – det tycks vara stormningen av Bastiljen som spökar. Köpmännen hade sin stora revolution för mer än 200 år sedan, men de vill fortfarande upprepa den – också på platser där det inte ens behövs.

I svensk TV utmålar man Vitryssland som ett land med nästan lika litet utrymme för åsiktsskillnader som Nordkorea. Än mer ironiskt blir detta när exempelvis SVT:s nyhetsredaktioner enbart släpper fram en enda åsikt, och där till och med ministrar (Ann Linde) och exministrar (Carl Bildt) bedriver politisk aktivism under bästa sändningstid.

Lukasjenko är varken någon Milosevic, Sjevardnadze eller Janukovitj. Han har inte satt in militären mot demonstranterna (än iallafall). Han bemöter dem tvärtom med stoiskt tålamod på gatan och ute i fabriker, som han alltid gjort under sitt långa styre. Om han är en diktator är han ingen vanlig sådan. I decennier har han präglat de vitryska TV-rutorna med sina långvariga, engagerade besök ute i stad och land, där han mött vanligt folk under samtal i ocensurerade (men tillrättalagda) TV-inslag, där han skällt ut höga direktörer som slarvat med produktionen. Lukasjenkos syfte med alla dessa TV-framträdanden tycks hela tiden ha varit att blottlägga bristerna i landet, inte skönmåla det. Budskapet har hela tiden varit tydligt: Lukasjenko är ingen man jävlas med. Han kan sin sak, och han brinner för sitt land.

Lukasjenko är med andra ord inte den maktgalna, korrupta diktator som massmedier i både väst och Ryssland nu vill få honom till. Tänk er att Nicaraguas Somoza på 60-talet, eller Polens Jaruselski på 80-talet, skulle ha gått ut och bemött strejkande arbetare, inte till deras jubel utan deras spott och spe.

Om han är en diktator, då är han en mycket transparent sådan. Personkulten kring honom är minimal och affärsmässig, liknande den kring Steve Jobs inom Apple. Den klassiska diktaturens personkult, med gigantiska porträtt hängande på banderoller och LED-skärmar på var och varannan gata, existerar inte i Vitryssland. Sedan sent 1990-tal cirkulerar ett enda porträtt av honom i landet, som i försvinnande ödmjukt format pryder väggarna i ett fåtal butiker och kiosker här och där – och givetvis i de vitryska klassrummen.

Lukasjenko må ha suttit länge vid makten, men han är varken någon Stalin eller Brezjnev. Ingen i landet, inte ens de statsanställda, basunerar ut att folket står bakom honom eller att Vitryssland är lyckans förlovade land (något som annars är så typiskt för diktaturer). Istället bör man se Lukasjenko som en statsmannamässig motsvarighet till framgångsrika företagare som Ford eller Elon Musk – en allestädes närvarande, engagerad och stoiskt tålmodig ledare med höga ambitioner, någon som kräver stora uppoffringar av sina anställda men också utlovar stora belöningar för oreserverad lojalitet. Det är där vi har Lukasjenko.

Det som händer på gatorna i Minsk och andra vitryska städer är alltså ingen folklig resning, ännu mindre en revolution. Detta blir extra tydligt om man jämför människorna som demonstrerar mot Lukasjenko (aldrig så många, precis som i Hongkong) med de som på sistone börjat samla sig för att visa honom sitt stöd. De är alla vitryssar, men olika slags människor. Lukasjenkos lojala är sådana jag minns så väl från min tid som lärare i Ukrainas provinser: de mindre bemedlade, de som kanske saknar en tand, kvinnor som dagligen säljer egenplockad svamp och frukt vid någon busshållplats – de som saknar ett förfinat akademiskt språk och som inte helt självklart kan ge en intervju till utländska journalister på felfri engelska. Det är främst dessa människor som alltjämt står vid Lukasjenkos sida (till den mindre övertygade läsaren: tänk på att jag generaliserar).

Det har aldrig varit ”folket mot staten” i någon enda av dessa lyckade eller misslyckade östeuropeiska färgrevolutioner. Det har som alltid rört sig om olika intressegrupper i klassamhället, ett klassamhälle som givetvis också existerar i Vitryssland (om än mer tyglat än i grannländerna Ukraina och Ryssland).

Nu har den talrika, urbana intelligentsian i Vitrysslands storstäder fått nog av utjämnings- och fördelningspolitik. De har fått nog statens styrning av ekonomin och av att Lukasjenko vägrar tillmötesgå de krav på ekonomiska reformer som behövs för att bli ett kandidatland till EU. Extra provocerande är det naturligtvis att Vitryssland trotsigt har behållit den gamla sovjetrepublikanska flaggan, statsemblemet och nationalsången. Och att barn och unga i hela landet organiseras i Republikanska ungdomsförbundet (Komsomols direkta arvtagare) där de tvingas knyta rödgröna pionjärsjalar kring halsen, plocka skräp i parker, stå givakt på högtidsdagar och hjälpa gamla över gatan – det är ju bara gammalmodigt! Och så står Lenin kvar på Självständighetstorget i Minsk, samtidigt som den ryska oktoberrevolutionens dag fortfarande är helgdag i landet! Sådana traditionella vänsterfasoner går inte för sig!

Det är här motsättningen finns. Striden står mellan samhällsklasser, mellan en liten statsapparat och ett girigt storkapital – inte mellan folket och staten. Det som pågår i Vitryssland är inget annat än hårdför klasskamp, där en rabiat höger, både inhemsk och utländsk, går på offensiven för att värna och skydda sina klassintressen varhelst de tycks vara hotade.

Sebastian Wiberg, författare till boken Uzbekistan: den sista sovjetstaten?

[De åsikter som framförs i denna artikel är artikelförfattarens egna, och överensstämmer inte nödvändigtvis med redaktionens.]

Relaterad läsning:

1 kommentar

  1. Stort tack för sanningen om Lukashenko och läge i Vitryssland!
    Lycka till Lukashenko!
    Vi önskar dig att besegra dina motståndare!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s