HBTQ-rörelsen i forna Sovjet: ”Sprider civilisationens ljus”

DEBATT. Som gammal ryskspråkig hbtq-aktivist har jag genom åren förvärvat dyrköpta insikter i de utmaningar som hbtq-rörelsen står inför i forna Sovjet – Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Centralasien och länderna i Kaukasus. Utmaningar som många i väst – de som kritiserar exempelvis Ryssland för bristande tolerans och inkludering – knappast tycks medvetna om. Eller så bryr de sig bara inte.

En monter i Kiev 2013 varnar för att EU innebär samkönade äktenskap (foto: Sebastian Wiberg)

I Sverige har på senare år kulturpersoner av Malena Ernmans dignitet gjort karriär på att fördöma Ryssland. Ryssland är ett land vi svenskar fördömt i över 200 år, så det är inte särskilt nytt eller originellt. Men olika tider har sina olika politiska korrektheter, och den idag förhärskande stavas inkludering och tolerans (sådär lagom svepande, snällt uttryckt). Nu fördömer vi därför gärna Ryssland för dess brist på inkludering av – samt intolerans mot – hbtq-minoriteten (läs: homosexuella män och kvinnor samt i enstaka fall transpersoner). Varför just Ryssland fördöms så kraftfullt, trots sin i rättslig mening relativt höga tolerans, blir delvis begripligt av den gamla svenska vanan att peka ut just Ryssland som bov nummer ett. Men det finns också andra orsaker, som involverar betydligt mer än bara de svensk-ryska relationerna.

Om man är av uppfattningen att inga sexuella läggningar per definition är skadliga, så länge de praktiseras mellan människor som nått samtyckesålder, då finns det mycket att kritisera både den ryska staten och den ryska majoritetsbefolkningen för. I alla samhällen tycks det finnas behov av att bunta ihop det minst politiskt korrekta man kan komma på, göra det till tabu och kalla det ondska. I Ryssland är det för närvarande pedofili, homosexualitet och andra ”icketraditionella” sexuella företeelser. I västvärlden är det kommunism, fascism och nazism. Personligen finner jag båda lägrens hopslagningar stötande, men de är på samma gång logiska: ur ett västerländskt liberalt perspektiv finns ett givet samband mellan de tre omstörtande ideologier som uppstod så gott som samtidigt i historien. Ur det ryska, ”traditionella” perspektivet är det problematiskt att den sexuella revolutionen på 1960-talet (som aldrig nådde det i familje- och åldersfrågor så konservativa Sovjet) tog sig uttryck i en gemensam paraplyrörelse som inte bara upplevdes som dekadent också här i väst, utan som också förordade sexuell frigörelse från tabun: inte minst homosexualitet, men inte sällan också pedofili. Jämförelserna är stötande, men fullkomligt logiska ur den betraktandes och fördömandes ögon.

Ska jag jämföra de olika postsovjetiska länderna vill jag nog peka ut Ukraina som den största utmaningen. Där blev hbtq-frågan brännhet i samband med den s.k. Maidanrevolutionen 2014. Utländska agenter – både västliga och ryska – pumpade in pengar för att bedriva opinion genom stora montrar, TV-inslag och professionellt organiserade manifestationer. Den ryska sidans slagord var: ”EU innebär samkönade äktenskap”.

Det är viktigt att förstå att det inte är så mycket den ryska eller ukrainska staten som är hbtq-fientlig, utan befolkningen. I Sverige har vi sedan några decennier matats med ett massmedialt narrativ där förtryck endast kan utövas av statsmakter, medan folket som sådant ses som något heligt. Det stämmer inte – vissa folk är värre än andra i olika avseenden. Vi kan bara titta på Sverige, som har en förtjusande jämställd lagstiftning i allt från föräldraledighet till samtycke. Ändå utövas här ett kvinnoförtryck genom överfallsvåldtäkter och prostitution som saknar motstycke i samtida västerländsk historia. Detta förtryck utövas inte av staten, utan av delar av befolkningen. Att påtala detta svenska förtryck är tabubelagt och förenat med fara för smutskastning och (bokstavligt talat) pajkastning. På ungefär samma sätt är intoleransen mot hbtq-minoriteter i forna Sovjet tabubelagd. Det är helst inget man vill ta i.

I Ukraina blev jag för några år sedan attackerad av en psykolog, då vi drev ett projekt tillsammans på ett sommarläger för mindre bemedlade barn, sådana vars föräldrar låg i skilsmässa, drack eller slogs. Hon och andra såg med misstro på mig, svensken i vars blod dekadensen tycktes koka. Att jag själv personligen hade ett förflutet som svensk hbtq-ambassadör i Armenien gjorde inte saken bättre.

– På ryska säger vi шведская семья (sjvedskaja semja – svensk familj, red. anm.) och vet du vad det betyder, Sebastian? Det betyder två kvinnor och en man, eller en kvinna och två män!
– Ajdå, svarade jag, det är väl alla prideparader ni sett på TV. Ibland tycker till och med jag att de är osmakliga…
– Inte alls, det är mer än hundra år gammalt, det uttrycket! Men det är klart, idag har ni väl inte ens något som kallas familj längre? Om det inte är två vita pappor med en adopterad svart flicka eller vice versa! Jag anklagar dig inte, Sebastian, för du är hjärntvättad precis som alla andra i ditt land. Vad era myndigheter håller på med förstår jag inte… Du förstår, våra ukrainska forskare har genomfört banbrytande studier som visar att homosexualitet är en sjukdom, Sebastian – det är sjukdom! Och den här sjukdomen är livsfarlig. Men ni lär era barn att det är fint i de här hemska länderna i EU, att det är hälsosamt och bra, och det är ni svenskar som är värst. Varför gör ni det? Varför?
– Jag ber om ursäkt, sade jag. Jag vet inte vad jag ska svara.
– Men tycker du inte att det är sjukt!? Ni uppmuntrar ju till en allvarlig sjukdom!
– Det är naturligtvis djupt beklagligt att du ser det på det sättet. Jag vet inte vad jag ska säga.
– Herregud, Sebastian! Herregud! Vad är det för land du kommer från!

Den här psykologen var inte ett dugg extrem i sammanhanget. Sättet hon förfasade sig på känner jag så väl igen från Sverige, där allt från partiledare och företagschefer till politiskt korrekta lärare förfasar sig – genuint, tycks det ibland – för sakernas tillstånd i ”de här hemska länderna” i öst. Sakinnehållet skiljer sig, men uppträdet i sig bygger på samma manus. Det är alltid de andra som gör fel, medan vi själva är godheten i köttslig gestalt.

I Armenien arbetade jag med en tongivande organisation som är det närmaste Armenien kommer en motsvarighet till RFSL. Pink, som organisationen heter, drivs av jurister och socionomer på ett litet kontor i huvudstaden Jerevans mest gentrifierade kvarter. Deras hängivna kamp består till största delen av pappersarbete och att söka ekonomiskt stöd, så att deras jurist- och socionomlöner kan fortsätta hålla västerländsk nivå så att de kan fortsätta bedriva sitt idoga pappersarbete. British Council, USAid och europeiska organisationer och ambassader är trogna anförvanter.

2012 försökte man arrangera Jerevans första Prideparad någonsin. Den gick sådär. De hängivna juristerna och socionomerna, 13-14 till antalet, påbörjade sin parad och möttes snart av ett tusental motdemonstranter som sjöng patriotiska sånger. Handgemäng uppstod mellan dessa patrioter och de poliser som försökte skydda kontoristparaden. Budskapet från motdemonstranterna var tydligt: homosex är opatriotiskt.

En diskussion bröt ut inom organisationen om hur man skulle hantera misslyckandet. Två falanger uppstod: den ena som ansåg att detta var av godo, eftersom det bara understryker för västvärlden vilket förtryck de lever i dagligen. Det viktigaste tycktes hela tiden vara vad västvärlden skulle tycka. Den andra falangen föreslog en mer ”patriotisk” hållning: låt oss hitta historiska skäl till varför sexuell tolerans och jämställdhet mellan könen är värd att kämpa vidare för. Låt oss vända oss mer till Armeniens arbetarklass och arbetslösa, utblottade landsbygd, de som mest längtar tillbaka till Sovjettiden när alla hade jobb och drägliga bostäder. Vi förklarar för dem att samkönade äktenskap legaliserades i Sovjetunionen redan på 20-talet, att man var första land i världen att införa fri abort, att jämställdhetspolitik genomdrevs ända fram till den stora unionen kollapsade. På det sättet håller vi oss nära också den ryska historien och även om de extremkristna i samhället kallar oss kommunister, kan man åtminstone inte beskylla oss för västerländsk dekadens.

Armenien har en lång historia av modernisering och reformer inom sovjetiska ramar, där entusiastiska budskap om tolerans, jämställdhet och inkludering fortfarande präglar stadslandskapet – här på en gata i centrala Jerevan (foto: Sebastian Wiberg)

Ett häftigt gräl uppstod på grund av dessa förslag, som bara genom att sägas högt tycktes kunna hota flödet av lönecheckar från väst. Men liknande existentiella skiljelinjer som denna har jag stött på i rättighetsorganisationer från västligaste Ukraina ända bort till Centralasien vid Kinas gräns. Överallt i forna Sovjet pågår dessa diskussioner i organisationer som understöds av västmakterna, och överallt uppstår häftiga gräl till följd.

Någon dag senare var organisationens ordförande ovanligt glad, något som förvånade mig eftersom modlösheten borde varit större än någonsin.

– Sebastian, Sebastian! Vet du vad! Jag ska få träffa Hillary Clinton! Hon ska komma till Kulturpalatset på söndag och hon vill träffa mig personligen! Kan du fatta! Hillary Clinton!

”Och så undrar ni varför ni kallas opatriotiska?” tänkte jag, men var som vanligt diplomatisk. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad en hbtq-rörelse under uppbyggnad hade att tjäna på ett möte med Hillary Clinton, lönecheckar från British Council och USAid eller skumraskaffärer med europeiska ambassader. Och jag förstår det fortfarande inte. Ett möte med djävulen själv hade varit bättre.

Det armeniska civilsamhällets direktkontakt med lokalbefolkningen inskränker sig i regel till illa besökta evenemang där huvudspråket är engelska – här på ett universitet i Jerevan (foto: Sebastian Wiberg)

Den lilla hbtq-rörelsen i Armenien kommer aldrig bli större än vad den är, eftersom ambitionerna hos dess aktivister inte tycks vara att växa i medlemsantal utan endast i egna lönegrader. Klassaspekten får inte glömmas bort här: i den mån man alls tar sig ut ur sitt kontor är det till någon annans kontor, hos FN:s representant i Jerevan, på ambassader eller pråliga hotellkonferenser. Möjligen kan man anordna någon liten ”awareness”-workshop på en kurort eller i bästa fall på ett privat universitet där man faktiskt får kontakt med lokalbefolkningen (välbeställda oligarkbarn), men då alltid eskorterad av västerländska biståndsorganisationer och västerländskt ambassadfolk.

Det luktar kolonialism lång väg. Också den brittiska kolonialismen hade goda avsikter: vad kunde vara godare än att sprida civilisationens välsignade ljus åt all världens fattiga? Och nu vill EU-ideologerna fortsätta i samma goda, fina tradition.

Man kan klaga på bristande hbtq-rättigheter i Ryssland och forna Sovjet så mycket man vill – jag har själv gjort det högljutt sedan många år. Men är man historielös kommer man ofelbart att upprepa den västerländska historiens största misstag och värsta oförrätter. Genom sin aningslöshet bedriver nyttiga skrikhalsar som Malena Ernman (aldrig så begåvade inom sitt huvudsakliga verksamhetsfält) inget annat än kulturell, ekonomisk och politisk kolonialism. Det har hänt förut.

Sebastian Wiberg, författare till boken Uzbekistan: den sista sovjetstaten?

[De åsikter som framförs i denna artikel är artikelförfattarens egna, och överensstämmer inte nödvändigtvis med redaktionens.]

Relaterad läsning:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s