Angelägen och rolig läsning!

saba gordon ensamkommande bläckfiskbarn noveller

KULTUR. Det är alltid en utmaning att läsa Saba Gordon, som med sina två romaner, manifest och tidigare teaterpjäser har profilerat sig som en kompromisslös opinionsbildare kring sexuella övergrepp mot barn. Denna novellsamling är inget undantag – det finns gott om oegentligheter och missförhållanden på nästan varenda sida. Men här uppvisar Gordon också en ny sida i sitt författarskap: det underfundiga och roliga, liksom det satiriskt vidlyftiga. Det har tidigare funnits där, men bara mellan raderna. Här blommar det ut i full kraft och lekfullhet, och författaren manövrerar sig ledigt fram i gränstrakterna mellan saga, satir och socialt reportage. Det här är berättelser med klar och tydlig verklighetsförankring. Det är berättelser fulla av lustfylld fantasi och berättarglädje, ett slags vemodiga betraktelser över vår samtid – där den ibland absurda humorn garanterar att det aldrig glider över i gnällig pessimism.

Det är sammanlagt åtta noveller (de tre första mycket korta, sedan allt längre, den sista närmar sig kortromanens omfång), som tacksamt kan läsas ut på någon/några timmar. De handlar alla om det andra Sverige, det osynliga landet av människor som inte hörs eller syns särskilt mycket. Det är de undanskymdas tillvaro som lyfts här, de där som verkar vara ”vemsomhelst-människor”, oavsett det är tonårskillar, vuxna singelmän eller blyga invandrartjejer.

Boken inleds med några korta noveller, ett slags personporträtt som är oerhört koncentrerade både vad gäller form och innehåll. De är högstämda och koncisa, och de fungerar bra som anslag för fortsatt läsning, men novellen Skyddsängeln är nog lite väl pekoral i sin blödiga fatalism  (den kunde nästan vara skriven av Jonas Gardell, och det räcker väl ändå med en Jonas Gardell på den svenska litteraturscenen).

Sedan har vi de lite längre novellerna En riktig svensk och Smygrasisten. Den sistnämnda är, enligt mig, en av bokens bästa. Här dyker vi in i huvudet på  läraren och smygrasisten Isak, och hans märkliga möte med en blyg somalisk högstadietjej. Det är djupt psykologiskt, men aldrig psykologiserande. Det är sinnrikt politiskt, men aldrig politiserande. Det är gränsöverskridande och mänskligt berättat, spännande och tankeväckande – oerhört läsvärd litteratur, rätt och slätt.

I slutet kommer samlingens litterära tyngdpunkt: tre långa noveller av vilka den sista – titelnovellen Ensamkommande bläckfiskbarn – nästan uppgår till kortromanens omfång. Av dessa tre framhåller jag novellen Riktigt jävla farligt som min personliga favorit. Här befinner vi oss återigen i skolans värld. Berättelsen kretsar kring en ung, skör tjej och en lärarvikarie på skolan, en kort tid innan sommaravslutningen. Jag ska inte avslöja mer än så, men den är gripande, drabbande och bitvis hemsk att läsa – en oerhört stark läsupplevelse.

Sagans värld tycks alltid nära, och det förekommer ofta mer eller mindre uppenbara referenser till H.C. Andersen, där flera av novellerna närmast går att tolka som moderna omskrivningar och sinnrika reflektioner över en och annan av den store sagoberättarens karaktärer. Det är skickligt utfört, i en anda som jag tror skulle gjort kungen av sagans värld stolt, men med omisskännligt samtida, svenska förtecken.

Den politiskt satiriska, stundtals dystopiska ton som präglar flera av novellerna för tanken vidare till berättare som HP Lovecraft, Ray Bradbury och Kurt Vonnegut. Novellernas sammansättning är lyckosamt gjord: här varvas drabbande, psykologisk realism med underhållande, samtidsaktuell satir. Det blir aldrig tråkigt, och varenda gång man tänker ”jaha, jag vet nog varthän det barkar” blir man nästan direkt motbevisad.

Titelnovellen Ensamkommande bläckfiskbarn förtjänar ännu ett omnämnande. Här har Sverige ”invaderats” av hundratusentals människoliknande barn som visar sig vara bläckfiskar som antagit mänsklig form. Scenariot är fantasifullt nog, men det ska under läsningens lopp komma att ta sig (bokstavligt talat) rent astronomiska proportioner. Det dryper av flottiga referenser till det samtida Sverige, och flera namnkunniga personer antyds i namnkonstruktioner som ”inrikesminister Andreas Igelmann” och ”statveterinär Ondrej Buba-Ohlsson”. Läsvärdet för någon som uppskattar underfundiga nyanser av detta slag är högt, men dessvärre också en färskvara som kommer att ha mist sin aktualitet inom loppet av någon generation. Frågan är om det gör särskilt mycket, för jag har sällan läst något där det satiriska och tillfälligt dagsaktuella mest fungerar som sinnrik ornamentering kring novellens huvudtema, det som faktiskt antyds i titeln: ensamhet, flykt och annorlundaskap. Sida efter sida hålls man som läsare i ett fast grepp av detta besvärliga tema – ett hav av tidlös ensamhet och djupaste förtvivlan, på vars djupa botten outgrundligt fula, farliga och på samma gång ömkansvärda monster ruvar.

Saba Gordons iakttagelseförmåga för det försmådda och skamliga är inte bara gripande och drabbande, den är också viktigare än någonsin. Den här novellsamlingen utmanar, provocerar och stimulerar. Det kanske inte alltid är ”vad läsaren vill ha”. Men ack så det behövs.

Sebastian Wiberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s