Svensk media mer auktoritär än någonsin

DEBATT. Jag har levt och arbetat i åtskilliga diktaturer och auktoritära stater. Häribland kan nämnas Nordkorea, Uzbekistan och Iran, liksom halvdemokratier med ett starkt och ofta korrupt presidentstyre som Ukraina (före 2014) och Armenien (före 2018). I flera av dessa länder har jag blivit väl förtrogen med hur media arbetar, och under vilka omständigheter. Jag har träffat journalister, besökt nyhetsredaktioner, själv bedrivit journalistisk verksamhet, själv blivit utfrågad i radio och TV, själv fått uppleva följderna av det.

Och nu vill jag att du som läser föreställer dig följande scenario. Vissa tycks veta var du bor. De dyker upp när du minst anar det, letar rätt på dina personliga kontakter, de spårar dig i ditt bostadsområde, de lurpassar bakom hörnet när du ska ut på morgonen eller kommer hem på kvällen. Anledningen: de vill ”bara prata lite” med dig, främst om dina politiska åsikter. Och så vill de, ofelbart, gärna veta ditt syfte med att ha varit så högröstad att du väckt deras och andras uppmärksamhet. Men ditt uppriktiga svar räcker inte – de misstänker starkt att du har en bakomliggande, dold agenda, som de till varje pris vill avslöja. De vill veta ditt syfte ”egentligen”.

Det är varken Stasi eller Kafkas processdrivare vi talar om. Det är inte heller tidigare nämnda diktaturers hantlangare, även om det skulle kunnat vara det. Nej, det är svenska journalister. Ändå är Sverige verkligen inte någon diktatur, och på sistone har debatten tagit fart på allvar om etablerade mediers ansvar som politisk maktfaktor och vilka metoder de tillgår. Smått hjälteförklarade personer i branschen, som t.ex. Janne Josefsson, har hamnat i blåsväder i denna debatt efter att självkritiskt ha beskrivit journalistkåren som inte längre den tredje, utan den andra statsmakten.

Som någon som vuxit upp i en demokrati – men levt och arbetat längre perioder i flera diktaturer och auktoritära stater – vågar jag göra följande generalisering: diktaturerna har sin åsiktspolis och Sverige har sina åsiktsjournalister. De två tycks numera utföra ett och samma uppdrag, med närmast identiska arbetsmetoder, där skrämsel, misstänkliggörande och hot om integritetskränkande exponering är de främsta redskapen. För detta uppdrag krävs en politisk fanatism, som genom låg bildningsnivå i kombination med usel analysförmåga ofelbart resulterar i ett närmast totalt frikopplande från verkligheten med dess kalejdoskopiskt skiftande nyanser. Vi har fått en fanatisk, illa påläst och verklighetsfrånvänd journalistkår som flagrant utövar politiska påtryckningar mot allt från anspråkslösa kulturarbetare till folkvalda makthavare. Det är själva definitionen av begreppet auktoritär.

Faktum är att inte bara, som tidigare, mindre partitidningar och uttalat politiska nyhetsredaktioner sysslar med något som snarare luktar spansk inkvisition än informationsuppdrag. De senaste 10-15 åren har också större, trovärdigare och för samhället mer betydelsefull media börjat bete sig som diktaturmedia, som politisk säkerhetspolis, rentav som åsikts- och tankepolis. Och journalisternas syfte tycks inte längre främst vara att belysa det som kan vara av allmänt intresse, utan att misstänkliggöra och skrämma högröstade och oliktänkande till tystnad.

Man behöver bara se på den senaste rapporteringen från valet i Vitryssland (numera enhälligt omdöpt till Belarus utan minsta konsultering av svenska språkvårdare). En ensidigare rapportering på bred front från all Sveriges medier går knappt att föreställa sig – men som Dostojevskij en gång sade: verkligheten överträffar all fiktion. Här uttalar sig journalister lika självsäkert som fyrkantigt, och lutar sig bekvämt mot den självklara trovärdigheten i att ha talat med ”oppositionella på plats i Minsk”, utan vidare specificering. Här bjuds svenska utrikesministern in för att under bästa sändningstid berätta om sitt långa, personliga och djupt känslomässiga engagemang för ”landet som tidigare kallades Vitryssland”. Men ingenstans erbjuder man läsare och tittare en behövlig andra åsikt att jämföra med (något man lätt hade kunnat göra genom att till exempel släppa in röster från den akademiska världen, eller genom att faktiskt ordagrant återge den version, lögnaktig eller inte, som vitryska myndigheter och lojala medborgare till president Lukasjenko rimligen borde vilja dela med sig av). Det är exakt såhär jag minns att de etablerade medierna bar sig åt i länder som Iran, Uzbekistan och Ukraina.

Såhär var det inte i Sverige ens för 10-15 år sedan. Då kunde sådana som Göran Persson och Carl Bildt ledigt och avslappnat föra samtal och svara på frågor framför TV-kamerorna. Som folkvalda makthavare kunde de vara sig själva. Sedan dess har mycket förändrats, också när det gäller Sveriges högsta makthavares relation till journalistkåren.

Det räcker med att se skräcken i ögonen på nästan varje politiker som tillfrågas om något i TV-nyheterna. De ser ut ha ställts mot en vägg för att skjutas. Detta är landets politiska makthavare, som borde vara trygga och starka i sin roll som folkvalda. Istället är de rädda, synbarligen livrädda, och för varje oskyldigt och ovidkommande litet misstag väljer de att avgå – av rädsla för sin egen och sina anhörigas säkerhet. Så är det förvisso att vara politiskt aktiv i halvdiktaturer, men varför har det blivit så i Sverige? Ja, inte är det för att Sverige är en diktatur – men våra medier beter sig som diktaturmedia. Och när journalister beter sig så flagrant auktoritärt, då följer på köpet en klonad armé av lydiga, undfallande nickedockor till politiker som inte kan haspla ur sig annat än standardfraser som ”det är djupt beklagligt” och ”vi ser med stor oro på…” – med ansikten utfrätta av skräck i det strålkastarljus som i praktiken utgör vanliga medborgares enda referenspunkt för den politiska värld de själva röstat fram.

Självklart ska offentliga personer och höga makthavare känna att de har ögonen på sig. Men de kanske inte ska behöva vara livrädda för de granskande organ som säger sig vilja skydda samhället från korruption och maktmissbruk, och definitivt inte så skräckslagna att de låter sig nertystas och avgå för minsta lilla, av rädsla för sin egen och sin familjs säkerhet. Det är diktaturfasoner.

Inte bara journalistkåren överlag, utan kanske i synnerhet den som företräder public service, har förändrats i grunden – med nyhetsredaktioner som tycks bedriva sin egen likriktade politiska agenda, och där programledare, som traditionellt förhållit sig trovärdigt neutrala i politiska utfrågningar, numera öppet lägger sig i partiledardebatter och säger emot vissa uttalanden under förevändning att dessa ”bryter mot principen om alla människors lika värde, och därför tar vi avstånd från det”. Återigen – det här känner jag så väl igen från min tid i diktaturernas värld.

Också Sverige Radio har anammat en alltmer auktoritär, politiskt påträngande profil, där till och med P2 – kanalen avsedd för klassisk musik, folkmusik och jazz – i allt högre grad politiserar sina musiksändningar genom att klämma in signalord i mellansnacken, ofta sprängfyllda med politiskt korrekta slagträn som miljö, feminism och black lives matter.

Systerkanalen P1 tycks inte vilja vara sämre: genom sändningar i programsatsningar som Bildningsbyrån – tänka mot strömmen belyser man – som Sveriges enda allmännyttiga rikstäckande informationskanal – historiska skeenden och politiska rörelser på ett sätt så skamlöst förenklat och avskalat på detaljer att man till slut undrar till vilken folkbildande nytta programmen ens sänds ut i etern.

Ett annat exempel är programmet om Robert Mugabe i P3 dokumentär, där Rhodesia enbart omnämns som en vit, rasistisk minoritetsstat, medan Mugabe klichéartat beskrivs som ledaren för befrielsen ur förtrycket, ledaren som efter att han gått segrande ur kampen givetvis själv korrumperas av makten och blir en tyrannisk fullblodsdiktator.

Här finns ett envetet personfokus där man stirrar sig blind på ledarfigurer och vill förklara stora politiska skeenden med psykologiserande modeller på individnivå – utan att någonsin ta sig an den verkligt politiska och historiska kontexten. Att Rhodesia var en relikt från 1800-talets kolonialism, att det rådde ett världsomspännande kallt krig mellan USA och Sovjet, att Mugabes eget parti ZANU-PF var del i en panafrikansk folkrörelse som tumlades runt i den socialistiska rivaliteten mellan Kina och Sovjet – allt sådant som skulle kunna kasta ljus över denna komplexa, postkoloniala epok suddas effektivt ut av programmets berättare. Märk väl att detta program också har sänts flera gånger i P1.

P1 är en kanal som främst vuxna människor lyssnar på, och i public services samhällsuppdrag bör ingå att erbjuda samhällsprogram av hög kvalitet som åtminstone tangerar det akademiska kunnandet. Men satsningar som Bildningsbyrån och P3 dokumentär, liksom många andra ”fördjupande samhällsprogram”, visar tydligt att så inte är fallet. Att gömma sig bakom ursäkten att till exempel P3 främst riktar sig till unga är lika fegt som felaktigt, eftersom samma låga nivå gäller för samtliga public service-kanaler.

Vi ser en trend av avsiktligt fördummande, en trend av politisk korrekthet för korrekthetens egen skull, som lämnar ytterst lite utrymme för ett akademiskt, kritiskt resonerande förhållningssätt. Journalisternas demokratiska uppdrag borde vara att ifrågasätta och problematisera – inte förenkla och misstänkliggöra på politiska grunder.

Det värsta är att journalistkåren tycks ha drabbats av en rad demokratiska bristsjukdomar, som till exempel usel bildningsnivå och fanatikerns okunnigt aggressiva förhållningssätt till all slags akademiskt resonerande, där det sistnämnda allt oftare paketeras och stämplas som ”fake news” därför att ”vanligt folk ändå inte kommer att förstå det”.

I de diktaturer jag inledningsvis nämnde – Nordkorea, Uzbekistan, Iran – har den samlade journalistkåren en uppdragsgivare, nämligen staten och den högsta politiska makten. I Sverige beter sig stora delar av journalistkåren numera precis som om de hade en sådan uppdragsgivare. Men eftersom Sverige inte är en diktatur, och eftersom det därför inte kan vara staten eller den högsta politiska makten som agerar uppdragsgivare åt svenska journalister, frestas man onekligen att ställa sig en obekväm fråga: vem är det isåfall? Och om det inte finns någon sådan, varför är svensk media mer auktoritär än någonsin förr i svensk efterkrigstid, och varför har journalisterna, yttrandefrihetens historiska avantgarde, självmant lagt sig till med diktaturfasoner – i ett av världens friaste länder?

Sebastian Wiberg, författare till boken Uzbekistan: den sista sovjetstaten?

[De åsikter som framförs i denna artikel är artikelförfattarens egna, och överensstämmer inte nödvändigtvis med redaktionens.]

Relaterad läsning:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s