I stormens öga – rapport från vitryska gränsen

POLEN. Jag befinner mig i en utdöende liten by i östligaste Polen. Det är stekhet sensommar, luften dallrar i värmen och tiden verkar på denna dag dra en sista suck innan den stannar helt. Här lever man mer eller mindre på samma vis som man gjorde för hundra år sedan. Men att ingenting förändras är i själva verket en illusion: den vitryska gränsen ligger blott ett stenkast bort. Där sjuder det av politisk instabilitet, och om man vänder blicken mot väst går det nästan att höra vapenskramlet från de NATO-trupper som flyttar sina positioner längre och längre fram. En gumma, på vars dörr jag just har knackat, fräser åt mig:

– Är du journalist? Gå härifrån, lämna mig ifred, iväg med dig!

Men den gamla gumman går till slut med på att bli intervjuad, under förutsättning att jag inte fotograferar henne. Hennes namn är Lidija. Kanske är det mina ryska språkkunskaper som får henne att sänka garden. I den här delen av Polen är ryska ett gångbart språk, tack vare den ryskspråkiga minoritet som är bosatt i området.

Det är sömnigt nära den polsk-vitryska gränsen (foto: Johannes Mandelbrot)

– Du får ursäkta det bryska bemötandet. Men vi hade besök av ett tyskt filmteam här i byn för ett par år sedan. De påstod att de ville göra en film om våra traditioner och seder. Istället letade de reda på några lokala fylltrattar och visade upp dem för hela världen. Skam!

Lidija bor i en gammal timmerstuga omgiven av en väl tilltagen trädgård. Hon tar en paus i potatisskördandet och bjuder på hemmagjord iskall kvass, denna gammalryska fermenterade dryck som svalkar bra i värmen.

Jag frågar Lidija hur hon ser på situationen i Vitryssland, men det vill hon helst inte tala om. Hon menar att det är för tidigt att dra några slutsatser av den senaste tidens händelseutveckling i landet. Däremot är hon bestämd i sin kritik mot Bryssel, en kritik som vuxit i Polen sedan EU-inträdet 2004.

– Innan 2004 kunde vi som bor här i gränstrakterna gå lite som ville över gränsen för att besöka våra grannar på vitryska sidan om gränsen. Jag har själv släkt och vänner där, det var bara att vifta med passet. Ibland sålde vi mjölk och kött i Vitryssland och kom tillbaka med litervis av starka drycker. Det var tider det. Nuförtiden behöver man speciella dokument för att korsa gränsen utan visum, det har jag inte råd med att skaffa mig. De enda som lever gott på gränshandeln är smugglarna. Vi anade att det skulle bli såhär, och vi accepterade det till en början. Man lovade ju att byn skulle rustas upp efter att EU kom in i bilden. Det skulle finnas jobb. Och visst är det så att resten av Polen har rustats upp sedan dess. Men då vill jag ställa en fråga. Vad har jag personligen fått av alla EU-bidragen?

Frågan är inte obefogad. Den blygsamma pensionen från arbetet som hemspråkslärare räcker nätt och jämnt till för att skaffa mat på bordet. Genom att sälja grönsaker och kött i byn har Lidija ändå lyckats bygga ett sparkapital, men det går långsamt. Hon skrattar uppgivet och pekar på ett nybyggt utedass en bit bort.

– Här ser du resultatet av tio års slit, varsågod och provsitt om du vill!

Jag frågar om det ändå inte finns något positivt att lyfta fram med livet i byn. Vad är det bästa med vardagen ute på landet – maten eller människorna? Lidija svarar att det är en omöjlig fråga, för härute är människorna i stort sett självförsörjande. Och så kommer hon med ett förslag.

– Om du vill kan jag laga till en god middag. Men då måste du låta mig bli färdig i potatislandet först!

Jag tackar med stor glädje ja till erbjudandet och frågar Lidija om hon avslutningsvis vill säga något om vad hon önskar sig av framtiden.

– Jag vill åtminstone att vi kan få fortsätta leva ett liv som präglas av våra traditionella värderingar. Och att vi kan få slippa stöket här på gränsen till vårt vitryska broderland där mina släktingar finns. Sinnesro, det är allt jag önskar på äldre dar.

Johannes Mandelbrot
joh.mandelbrot@protonmail.com

[Ovanstående artikel ingår i Johannes Mandelbrots kommande reportagebok Irrfärder i V4-land, som kommer att ges ut av Till Punkt under 2021. Boken skildrar i reportageform det undanskymda livet i den så kallade V4/Visegrad 4-gruppen, som utgörs av EU-länderna Polen, Ungern, Slovaken och Tjeckien.]

Relaterad läsning:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s