Från bittert gnäll till PK-fanatism

DEBATT. Sedan de fiktiva Mölnbroartiklarna publicerades på sajten Till Punkt har det skett en stor spridning av ”nyheterna” om svenskläraren som inte kan svenska, eller Mp-förslaget att förbjuda ordet svensk, eller SD-ledarens förslag om att införa sharialagar i Sverige.

Att hela denna värld i Mölnbro är kopplad till mina böcker Ensamkommande bläckfiskbarn och Skuggan av en lillasyster är ingen statshemlighet. Tvärtom utgör artiklarna en förlängning av dem, eller en lekfull ingång för läsovana människor till böckernas värld.

Ändå har det stormat kring dem. All publicitet är bra publicitet, sägs det. Men den här gången har det stormat av fel anledningar. På sociala medier har halvanalfabetiska SD-sympatisörer ondgjort sig över hur illa det är ställt med Sverige, och av journalister har jag blivit mejlbombad med anklagelser om det ohederliga i att sprida falska nyheter.

Jag har därför bett min förläggare Karl Ljunggren, som också är ansvarig utgivare för sajten Till Punkt, att märka dessa Mölnbroartiklar med etiketten ”satir”. Detta ska vid tiden för publiceringen av detta inlägg redan ha verkställts.

Det som slår mig är de ändlösa kommentarsfält som uppstått i samband med delningar av Mölnbroartiklarna på sociala medier. Människor har uttryckt sig i stil med ”ut med packet”, ”vi är förtryckta i vårt eget land” eller ”jävla invandrare som tar över allt”. Jag menar själv att det finns fog för kritik mot allt från planlös invandring till illa fungerande skolor. Men att som ett digitalt kollektiv slå sig samman i grupper, ondgöra sig, gnälla och skrika ut hat, det är att visa upp mänsklighetens sämsta sida. Det finns värre saker än bittra incels – och det är bittra kollektiv.

Samtidigt säger det något om samtiden när halvanalfabeter till SD-sympatisörer finner det så pass trovärdigt att en icke svensktalande person kan bli svensklärare, att de delar vidare ett inlägg utan att ha läst längre än till rubriken. Jag ser det som ett misslyckande – inte för min förläggare, och inte heller för artikelförfattaren Lavinia Revals. Det är däremot ett misslyckande för Sveriges halvt analfabetiska, gnälliga och förbittrade befolkning, liksom det är ett misslyckande för de politiska krafter som drivit Sverige till upplösningens gräns.

Det övertygar mig samtidigt mer än någonsin om att det jag skriver är viktigt och behöver läsas. Det saknas många pusselbitar i pusslet ”svensk bildning”. Jag påstår mig inte vara en av dessa pusselbitar, men jag sätter en ära i att försöka bli det.

Jag är också mer stolt än någonsin över att ha Karl Ljunggren som förläggare nu när Till Punkt, och i förlängningen därmed också jag, utsätts för påhopp från såväl SD:s ”obildade” väljarbas som den högst läskunniga, men intill fanatism politiskt korrekta ”vänsterns” maktelit. Sverige och svenskt kulturliv förtjänar bättre än så. Jag kommer själv från en ”obildad” miljö och jag vet, kanske bättre än någon, hur livsviktig kampen för bildning och kunskap är.

Saba Gordon, författare till bl.a. Ensamkommande bläckfiskbarn, Fjortisjägaren och Flickan som rann ut i sanden

[De åsikter som framförs i denna artikel är artikelförfattarens egna, och överensstämmer inte nödvändigtvis med redaktionens.]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s