I Bosnien är nostalgi lika med framtidstro

BOSNIEN. För att en långvarig, infekterad konflikt ska hållas vid liv krävs inte mycket. Det krävs inte ens hat, misstro eller intressekonflikter. Det enda som krävs är att åtminstone en av konfliktens parter tror att övriga inblandade fortfarande hyser hat och misstro. Detta blir tydligt när jag talar med Edir, en 40-årig man i den bosniska staden Tuzla. Han är tillräckligt gammal för att ha upplevt det bittra kriget 1992-1995, och tillräckligt ung för att fortfarande ha varit ett barn när det pågick. Han kanske till och med minns hur det var under den jugoslaviska socialismens sista år.

– Bosnien är inte ett land, det är ett skämt. Kom igen, vi har kantoner! Som om vi vore något jävla Schweiz på Balkan! Och så detta jävla Daytonavtal. Det borde rivas upp på en gång, helst i förrgår, så att vi får en chans att verkligen styra över oss själva. Jag är stolt muslim, men jag har verkligen inget problem med serber eller katoliker, och det har inte mina vänner heller. Serberna och katolikerna däremot, det är de som fortfarande har problem med oss. Det är deras fel att Dayton fortfarande existerar. Dayton, Dayton… Vilket jävla hån!

Denna attityd återupprepas för mig nästan ordagrant av flera andra jag möter – oavsett om de är bosniaker (bosniska muslimer), bosnienserber eller katolska kroater. Bosniaker som Edir menar att serberna och kroaterna fortfarande har problem med dem. Bosnienserber och kroater tänker detsamma om varandra, liksom bägge om bosniakerna. Men just den egna gruppen, och den egna personliga attityden, är benhårt öppensinnad och tolerant – därom råder ingen tvekan.

Minnesmärket i Tuzla är tillägnat stadens gruvarbetare, som stred i den väpnade gruvstrejken 1920 samt i den folkliga resningen mot tysk ockupation 1941-1945 (foto: Sebastian Wiberg)

De konflikter som sedan länge finns på Balkanhalvön, och som hittills resulterat i flera blodiga krig under 1900-talet, finns det många förklaringar och förklaringsmodeller till. Nationalism är en av dem, trots att bilden kompliceras av de många blandade släkterna, och av att det språk som numera officiellt benämns bosnisk-kroatisk-serbiska (tidigare serbokroatiska) trots sina stora regionala avvikelser ändå i grunden utgör ett och samma språk. En annan utbredd förklaringsmodell – oerhört förenklad och tillyxad för att passa in i det västliga narrativet om demokrati kontra diktatur – gör gällande att det forna Jugoslaviens mångåriga ledare Josip Broz Tito lade grunden för fortsatta etniska konflikter genom att diktatoriskt lägga locket på och pådyvla folkgrupperna en kvävande politiskt korrekthet i frågor som folkförbrödring och allas lika värde. Detta i ett socialistiskt land som även under kalla kriget bedömdes av västmakterna som det i västlig mening friaste socialistiska landet.

Dagens Bosnien är, till skillnad från sitt rykte, inget påfallande muslimskt land. Landets befolkning är nästan jämnt fördelad mellan muslimer (51%) och kristna (47%). De kristna kan i sin tur delas upp i katoliker och, till övervägande del, ortodoxa. Resten tillhör religiösa minoriteter och ickenominella. Det bör påpekas att större delen av befolkningen, oavsett religiös tillhörighet, är starkt sekulariserad – precis som på Titos tid, och kanske ett eko av hans många värdegrundsinsatser.

Den 40-åriga Edir har helt rätt på en punkt: Bosnien är en löjeväckande statsbildning som man egentligen snarare borde förvänta sig i satirisk alternativhistoria än i verkligheten. Landet är en federation av tre enheter (två delrepubliker och distriktet Brčko) med en roterande presidentpost men utan ministrar, departement eller utrikespolitik. Av federationens två delrepubliker är en av dem, ”Federationen Bosna i Hercegovina”, en federation i federationen, som jag hädanefter förkortar till Bosna i Hercegovina. Den andra delrepubliken, ”Republika Srpska” (Serbiska republiken), känns i mångt och mycket som en kulturell och politisk förlängning av grannlandet Serbien. Den som reser landvägen från Serbien till Bosnien kommer att se samma serbnationalistiska graffiti, samma serbisk-ortodoxa kyrkokupoler och nästan samma serbiska flagga på bägge sidor av gränsen. Den enda påtagliga skillnaden är valutan, som i Bosnien är marken – en kvarleva från den tid då tyska d-marken introducerades som officiell hårdvaluta under 1990-talet.

Den verkliga gränsen mellan Serbien och Bosnien tycks inte gå vid den bosnisk-serbiska gränsen, utan vid den militärt obevakade, men i högsta grad synliga skiljelinjen längs Bosniens två delrepubliker – en gräns som slingrar sig genom byar och förstäder till landets huvudstad Sarajevo.

”Nej till NATO!” – en monter i bosnienserbiska Istočno Sarajevo (foto: Sebastian Wiberg)

För den som reser med buss till Sarejevo från t.ex. Belgrad, Skopje eller Zagreb, gäller det att vara extra uppmärksam på slutdestinationen. Förutom den huvudsakliga centrala busstationen i Sarajevo, en till största delen muslimsk, för att inte säga islamiserad stad, finns också en mindre busstation belägen i utkanten, i en liten förstad som heter Istočno Sarajevo (Östra Sarajevo). En oinitierad resenär tror lätt att detta är samma stad, men i praktiken ligger Östra Sarajevo och ”riktiga” Sarajevo i helt olika länder. I det serbiskt dominerade Östra Sarajevo befinner man sig fortfarande i Republika Srpska (ännu en kompromiss som nåddes efter att bosniakerna ville införliva området i Bosna i Hercegovina, medan serberna ville döpa om den lilla förstaden till Serbiska Sarajevo). Härifrån krävs ytterligare 15 minuters taxiresa för att komma till huvudstaden Sarajevo. Under denna korta bilresa, då man korsar den osynliga, militärt obevakade gränsen mellan Republika Srpska och Bosna i Hercegovina, förändras landskapet påtagligt – från Republika Srpskas påkostade banderoller med politiska budskap som ”Glöm aldrig NATO:s brott” till det muslimskt präglade Sarajevos återuppbyggda historiska centrum, numera rejält uppfräschat tack vare frikostiga turkiska investeringar. Också här gör sig geopolitiken påmind: man ser nästan fler turkiska flaggor än bosniska. Men allra mest frapperande är de oräkneliga kulhålen på snart sagt varenda husfasad, undantaget det nybyggda och glassiga affärsdistriktet.

På Sarajevos gator tävlar 90-talets kulhål om uppmärksamheten med McDonalds och graffiti (foto: Sebastian Wiberg)

Bosnien är med andra ord de usla kompromissernas förlovade land, där freden bevarats, och folket förskonats från ytterligare bittra strider, tack vare samma utländska inblandning som från första början, avsiktligt eller ej, hjälpte till att sätta det blodiga kriget i rullning. Det var just det här som den forna jugoslaviska ledaren Tito var så rädd för. Det var det här han ville undvika genom sin benhårda självständighetslinje gentemot såväl öst som väst under kalla kriget. Men Tito försvann, och nya, svagare politiska krafter tog över, monterade ner den väldiga sydslaviska federationen ekonomiskt, politiskt och kulturellt – och utländska makter hade åter en möjlighet att styra och ställa i det fördolda. Idag är Bosniens inrikes gränslinjer mellan etniska och religiösa grupper nästan lika omständligt utstakade som de i Israel och Palestina.

Från bosnienserbiskt och storserbiskt håll framhåller man gärna bosniakerna som ett islamistiskt hot. Den serbiska, men också den officiella ryska historieskrivningen, gör än idag gällande att Bosniens landsfader Alija Izetbegović var en radikal islamist som ville göra Bosnien till ett sydeuropeiskt kalifat. Men i Sarajevo, på Izetbegovićs museum (beläget invid den stora krigskyrkogård där han ligger begravd) träder en annan bild fram: bilden av en ledare för Jugoslaviens kulturella muslimer, vars intressen han såg hotade av Titos sekulära linje. Och så bilden av Izetbegović som en sann jugoslavisk patriot, som upprepade gånger vädjade till både kroatiska Tudjman och serbiska Milošević om att låta Jugoslavien fortsätta existera, om än i en reformerad, ickekommunistisk form. Här har vi återigen den springande punkten i alla konflikters upprätthållande: det är bara vi, den egna gruppen, som är ödmjuka och resonabla – alla andra slår dövörat till.

Huvudstaden är full av plakat som påminner om bosnienserbiska förbrytelser (foto: Sebastian Wiberg)

I forna Sovjet talar man om ”frusna konflikter”. De internationellt icke erkända utbrytarrepublikerna Sydossetien, Abkhazien och Transnistrien är bara några exempel. Men också Balkan har sina frusna konflikter – inte bara den internationellt erkända utbrytarrepubliken Kosovo, utan också självaste landet Bosnien, är en frusen konflikt som det tills vidare tycks ligga i allas intresse att inte tina upp.

Att vara på resande fot i en frusen konflikt är också att resa bakåt i tiden. Dagens Balkan är nästan oförändrat samma Balkan som för 20-25 år sedan. Visst har de gamla juggebilarna (Yugo, Zastava m.fl.) trängts undan av västerländska och kinesiska bilar, och mobiltelefonerna har gjort sitt tydliga inträde. Men i övrigt är det i mångt och mycket samma postjugoslaviskt korrupta, postsocialistiskt nergångna och krigsmärkta Balkan som det varit ända sedan 90-talet.

Visst sjuder det av folkhat på Balkan, allra mest ute i byarna, allra mest där de stridandes arméer en gång drog fram på sina mordiska plundringståg. Men något bestående har ändå den gamle Tito lämnat efter sig. Inte bara många i de äldre generationerna, utan också dagens unga, vårdar ömt bilden av det gamla Jugoslavien där inte bara stridsyxorna grävdes ner, utan där också en markant levnadsstandard uppnåddes, och där kommunismen visserligen var förhärskande statsideologi men tillämpades med betydligt mer resonabla, toleranta metoder än i andra delar av östblocket – något som även väckte många västeuropeiska länders beundran. Den svenska statsministern Tage Erlander visade stort intresse för de jugoslaviska ”arbetarråden”, där företagens anställda gavs stort inflytande över landets ekonomi i sann föreningsdemokratisk anda. Något närbesläktat – löntagarfonder – diskuterades länge i Sverige, men den här formen av ekonomisk demokrati existerade varken i de kapitalistiska länderna eller i östblockets planekonomier, och rent tekniskt var Jugoslavien heller aldrig en del av något östblock.

Vid Sarajevos eviga flamma blandas generationerna: ”Den 6:e april 1945 befriades Sarajevo av serber, muslimer och kroater … Evig ära åt de stupade hjältarna” (foto: Sebastian Wiberg)

Bland dagens exjugoslaviska folkgrupper är det bosnierna som håller Tito högst, medan serberna minns honom som en antiserbisk folkfiende. Det är en ödets ironi att Tito – som kom till makten genom de antifascistiska partisaner som i förstone drev en serbisk befrielsekamp mot hitlertysk ockupation – nu hedras allra mest av de sydslaviska muslimer som den gången engagerade sig allra minst till antalet.

Tito betraktade sig och sitt land som en självklar del i det postkoloniala, alliansfria kalejdoskop där sinsemellan mycket olika länder som Jugoslavien, Indonesien och Egypten gick i täten för att utmana kalla krigets spelregler. Det är minnet av detta, nästan som minnet av ett gammalt sagoland, som fortfarande förenar många bosniaker, bosnienserber och andra folkgrupper i hela forna Jugoslavien. Även nostalgi och tillbakablickande kan väcka hopp och framtidstro.

Sebastian Wiberg, författare till boken Uzbekistan: den sista sovjetstaten?

Relaterad läsning:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s