Putin är en diktator och ryska folket lider!

DEBATT. Rysslands president Vladimir Putin är en diktator, och han har förtryckt sitt folk under 20 års tid. Men mot Putin, hans säkerhetstjänst och lojala oligarker, står en ung generation ryssar som är trötta på diktaturen. Allt oftare ger de sig till känna i demonstrationer, flashmobs och hashtags för att utmana centralmakten. Denna unga, frihetsälskande generation – som likt den gamla 68-vänstern inte längre finner sig i att leva under ett stelbent, frihetsfientligt förtryck – förkroppsligas av modiga och framgångsrika bloggare, hbtq-vänliga kulturarbetare samt socialt ansvarstagande affärsidkare.

Samma scenario utspelar sig just nu i länder som Vitryssland, Venezuela och Iran – åtminstone om man får tro svensk och västerländsk media. Men slänger sig inte journalisterna, experterna och människorättsaktivisterna lite väl vårdslöst med uttryck som diktatur, förtryck och frihetskamp? Nej, inte alls. Det hela är mycket logiskt, och västerländsk media följer maniskt sin alldeles egna logik. Men detta kräver sin förklaring och historiska bakgrund.

Att kalla Putin för diktator blir fullt logiskt när man betänker att de senaste 20-25 åren av västerländsk politisk diskurs har inneburit en radikal begreppsförskjutning av själva ordet diktator. Tidigare var denna benämning reserverad för grymma envåldshärskare som Hitler, Franco och för all del Stalin. Varken DDR:s Honecker, Polens Jaruselski eller Sovjetunionens Brezjnev – knappt ens Rumäniens Ceaușescu eller självaste ordförande Mao! – omnämndes på sin tid särskilt ofta som diktatorer i den västerländska pressen. Så varför denna enorma begreppsförskjutning i det tidigare så återhållsamma bruket av ordet diktator? Man skulle rentav kunna tala om språkmissbruk.

Min inledande, ironiska beskrivning av läget i Ryssland – med svensk media överensstämmande – är beskrivningen av ett sagoland där en hård strid rasar mellan två krafter: den onda tyrannen och det goda folket. Det hade kanske passat bättre för barn i ensiffrig ålder. Men denna löjeväckande svartvita världsbild, som sedan 20-25 år är förhärskande i svensk och västerländsk media, riktar sig till vuxna, röstberättigade medborgare, till människor som förtjänar en verklig nyhetsrapportering från det verkliga Ryssland och inte från det uppdiktade sagoland som journalistkåren omsorgsfullt själva prånglat fram ända sedan kalla krigets slut.

I verkligheten är politiska maktkamper svårlästa ur ett normativt perspektiv. Det är ofta svårt att skilja det onda från det goda, oavsett vilken politisk ståndpunkt man intar. I Ryssland, liksom i övriga världens länder, står inte primärt ont mot gott. Det går inte att dela upp ett lands politiska liv i endast två mot varandra stående krafter och sedan beskriva dem i bibliskt normativa termer.

Om nu endast demokrati står mot diktatur och ont står mot gott, som den rådande västliga, postpolitiska illusionsdiskursen vill göra gällande i allt från världspolitik till skolans genusperspektiv, skulle det knappast vara i det fria väst som medborgare sedan ett halvår lever i krigsberedskap, och där vanlig polis beter sig som religiös polis mot vanliga medborgare som glömt eller vägrat täcka sitt ansikte – medan människor i det ofria, diktatoriska Vitryssland har levt sin vardag nästan som vanligt utan restriktioner, utan den fria världens sharialiknande krav på att dölja ansiktet, och dessutom med ett relativt blygsamt antal insjuknade och döda i coronaviruset.

Inte ens andra världskriget handlade om det goda mot det onda – isåfall hade ju knappast majoriteten av krigförande länder bytt sida och positioner åtminstone en gång under krigets lopp. Sovjet och Nazi-Tyskland ingick ett långtgående vänskapsavtal med löften om att inte angripa varandra. Rumänien och Bulgarien gick in i kriget på Tysklands sida, men vände sedan kappan efter vinden när de allierade började gå mot seger. Det italienska kungahuset beslöt sig en dag för att bryta med fascisterna. Självaste Hitler hade i förstone föredragit en allians med Storbritannien, av beundran för det brittiska imperiets strikta rasrenhet ute i kolonierna (de brittiska kolonialherrarna avlade av rasideologiska skäl inte barn med infödingarna, till skillnad från sina spanska och portugisiska kollegor). Vem hade kunnat ana att detta blodiga krig, då det inleddes, skulle vinnas av en broderlig allians mellan två kolonialmakter på glid, en kapitalistisk supermakt på frammarsch samt världshistoriens första arbetarstat?

I verkligheten är all politik, och alla politiska och sociala motsättningar, en fråga om mångtaliga eller inflytelserika samhällsgrupper vars intressen krockar med varandra. Det marxistiska uttrycket för detta är klasskamp. Och i verkligheten står inte enbart underklass mot överklass, lika lite som frihet står mot diktatur. Det ryska samhället är ett lysande exempel på detta.

Dagens ryska inrikespolitik präglas av samhällsgrupper, institutioner och traditioner som sinsemellan är mycket olika varandra, och med ibland diametralt motsatta intressen och mål. Det finns delar av den gamla sovjetiska statsmakten som överlevt Sovjetunionens fall: skolväsendet (närmast oförändrat), militären (om än kraftigt nedbantad), polisen, ryska statliga järnvägsbolaget (en av Rysslands enskilt största arbetsgivare) och naturligtvis säkerhetstjänsten (att säkerhetstjänster överlever revolutioner och imperiers fall är närmast regel: också ryska tsarens säkerhetstjänst infiltrerade, präglade och genomsyrade den postrevolutionära tjekan och sedermera KGB). Dessa element utgör än idag ett slags inkapslade sovjetiska maktfaktorer som överlevt sig själva, men som sedan Sovjetunionens upplösning klarat sig mycket bra – även under Jeltsins vansinniga tid av privatiseringar och nedskärningar på 1990-talet.

Det finns därtill en bångstyrig oligarki – ibland lojal, ibland kritisk till Kreml. Det finns en välmående rysk medelklass, framsprungen som ett resultat av Putins ”socialkonservativa” men alltjämt i ekonomisk mening liberala linje (det är först sedan västvärldens sanktioner mot Ryssland 2014, som blivit högst kännbara för medelklassen, som denna med sina egna klassintressen i beaktande börjat uttrycka missnöje mot Putins styre). Sedan har vi den rysk-ortodoxa kyrkan med sin långvariga tradition av att stundom alliera sig med, stundom vända sig mot, centralmakten. I skrivande stund är kyrkan lojal mot den ryska centralmakten, liksom den var i flera omgångar på Sovjetunionens och tsarernas tid.

Andra mäktiga intressegrupper är de klaner och strukturer som företräder Rysslands många etniska minoriteter: tjetjenerna, kosackerna, tatarerna, basjkirerna – och så alla de andra turktalande eller finn-ugriska folken med alla sina delrepubliker på varsin sida om Volgafloden i hjärtat av Ryssland. Alla är de obändigt stolta i sin etniska, språkliga och kulturella särart.

Att reducera detta väldiga lapptäcke av politiska maktkamper till en enda – den mellan demokrati och diktatur, mellan folket och diktatorn – är inte bara en grov förenkling, utan ett faktamässigt falsarium och en förolämpning mot den ”fria” världens läskunniga, politiskt intresserade befolkning.

När inte bara Sveriges och västvärldens journalister, utan också dess akademiker och författare till skolans läromedel osynliggör detta veritabla kretslopp av politiska krafter och olika samhällsgruppers motsatta intressen – låt oss kalla det klasskamp – är det för att dölja just den klasskamp som de själva bedriver: den kapitalistiska världens klasskamp. Det är USA:s, EU:s och de forna kolonialmakternas klasskamp i en världsordning som kanske för första gången sedan Sovjetunionens dagar utmanas av länder som Ryssland och Kina.

Ända sedan kalla krigets slut och utropandet av ideologiernas död, historiens slut och ”den enda vägens politik” har världens storkapitalistiska maktelit, med sitt bankväsende och sina multinationella konglomerat, bemödat sig att skriva om inte bara historien utan också samtidens politiska och sociala konflikter. Istället för nyanserade reportage om samhällsgrupper och deras intressen matas vi med normativa och värdegrundsbaserade begrepp som demokrati, diktatur, förtryck och frihetskamp. Dessa begrepp har alltid existerat, och de fyller ett syfte. Men den medvetna begreppsförskjutningen – av den innebörd de haft från franska revolutionens tid fram till kalla krigets slut – har resulterat i att dagens svenska skolbarn på fullt allvar tror att Kinas omskolningsläger för uigurer i själva verket är utrotningsläger efter nazitysk modell, och att Putin utövar diktatorisk makt på samma sätt som Hitler, eller för den delen Stalin, en gång gjorde.

Begreppsförskjutningar är oundvikliga. Oftast är de resultatet av en naturlig, spontan språkutveckling. I det här fallet är det dock resultatet av tre årtionden av skoningslös kapitalistisk klasskamp, där det globala storkapitalets ideologer lyckats besätta inte bara den högsta politiska och ekonomiska makten i världen, utan också den språkliga. För den majoritet av världens befolkning som inte gynnas av denna elitistiska klasskamp är det – som svenska politiker numera ofta säger – naturligtvis djupt beklagligt och bekymmersamt. Eller för att använda svenska utrikesministrars standardkommentar till allt som händer i världen: man bör se med stor oro på händelseutvecklingen.

Sebastian Wiberg, författare till boken Uzbekistan: den sista sovjetstaten?

[De åsikter som framförs i denna artikel är artikelförfattarens egna, och överensstämmer inte nödvändigtvis med redaktionens.]

Relaterad läsning:

1 kommentar

  1. I dag är det Tjyvamerika som år den förtryckande makten,,dom är i alla, ställen på jorden,för att komma över gas och olja. Dom vill med alla medel komma över Ryssland ofantliga naturikedomar,och när Kina komöverens om en valuta,kommer dollarn att bli så gottsom värdelös.Då är de slut på denna skendemokrati.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s