Klansamhället – bara av ondo?

DEBATT. Organiserad brottslighet, gängvåld och klaner nämns allt oftare i samma andetag, och justitieminister Morgan Johansson vill ”knäcka” allt detta. Men klanen är en organisationsform, varken mer eller mindre. I Sverige (och i västvärlden överlag) använder vi allt som oftast uttrycken ”klansamhälle” och ”klanmentalitet” i nedsättande termer och med problematiserande förtecken. Samtidigt är det vi kallar gängvåld något som inte existerar i de länder där klanerna fortfarande betraktas som samhällets minsta beståndsdel. Gängvåld är utbrett i Afrika, västra Europa, Nordamerika, Latinamerika och Asien – men inte alls på samma sätt i östra Europa eller Ryssland, och knappast alls i starka klansamhällen i Mellanöstern. Låt oss därför göra några jämförelser med den västerländska samhällsordningen.

Tillblivelsen av den moderna, sekulära nationsstaten har vacklat längs en kringelkrokig väg med många stickspår för att nå dithän där vi befinner oss idag. För Sveriges del tog det fart på allvar efter att Gustav Vasa, finansierad av hansan (även på den tiden lade sig viktiga ekonomiska aktörer i politiken – jämför med dagens Vitryssland), lade grunden för det som från tidigmodern tid (1600-talet och framåt) skulle kunna kallas ett slags nationalstat. Det skedde aldrig genom några abrupta revolutioner. Resan från feodalism och starka familjestrukturer till dagens moderna nationsstat var lång och förmodligen knappt märkbar i flera led av generationer. Men denna resa genomfördes ändå till punkt och pricka under 500 års tid. Ännu på 1700-talet styrdes det skotska höglandet av starka klaner, och det var först efter en aggressiv engelsk militärkampanj med folkmordstendenser som högländarna ”knäcktes”.

Det var med franska revolutionen som nationalstaten på allvar fick det uppsving som gjorde den till norm bland all världens länder, nationer och folk – till och med för de postkoloniala undersåtar som kom att anamma sina forna herrars statsskick och förvaltning.

En kurdisk familj i Iran 2017. Perserna knäckte klansamhället redan under antiken, men kurderna har behållit sin klanstruktur genom tiderna och har därmed förskonats från kulturell assimilering – något de skotska högländarna misslyckades med redan på 1700-talet (foto: Sebastian Wiberg)

Vad är det då som är så hemskt med klaner, att de helt enkelt inte får tillåtas existera på svensk mark? Varför måste vi slå sönder dem, eller ”knäcka” dem – som Morgan Johansson med en socialdemokratisk justitieministers självklarhet anför? Organiserad brottslighet är en sak. Hedersmord och familjefejder likaså. Men det krävs inga klanstrukturer för någon enda av dessa onda ting. Det råkar bara ha slumpat sig så att i delar av dagens Sverige har de överlappats på själva de underliggande klanstrukturer som existerade där redan innan. Det är alltså inte klanmentalitetens ”fel” att sådant som kvinnlig könsstympning eller hedersmord fortfarande praktiseras. Och det är inte klanstrukturer som är upphov till de skjutningar och parallellsamhällen som uppstått i Sverige de senaste decennierna. Felet ligger hos den svenska medelklassen, som från sina maktpositioner i riksdag, kommuner och landsting går på offensiven med sina egna klassintressen på bekostnad av andra, lägre klassers – detta kallas nyliberalism och ”new public management”, en farsot vars katastrofala skador vida överstiger de som klanstrukturer i Sverige kan ha åsamkat. Samtidigt får Sveriges stora ekonomiska aktörer – ett fåtal familjer som med sina banker och storföretag utövar en närmast oinskränkt ekonomisk makt – fortsätta hållas, trots att de uppvisar tydliga tendenser till just den klanmentalitet som den svenska medelklassen säger sig vilja ”knäcka”.

I Nazi-Tyskland existerade inte en enda tysk klan – det var istället ett modernt, västerländskt samhällssystem som utmejslats av Fredrik den store, Bismarck och sedermera Hitler, som dessutom tillskansade sig makten på demokratisk väg. Ändå lyckades man genomdriva inte bara ett, utan flera folkmord på mycket kort tid. Det är alltså inte ett samhälles organisationsform som kan läggas till last för de brott och felaktigheter som begås, utan de ideal och värderingar som är förhärskande för stunden hos en tillräckligt inflytelserik grupp människor.

Den svenska staten, med sin allmänna rösträtt, yttrandefrihet och förvaltningsrätt, utgår från individen som samhällets minsta beståndsdel. Individen ställs alltså direkt till svars inför anonyma myndigheter och byråkratiska apparater, till vilka denna individ mycket sällan har någon personlig koppling alls.

I klaner ser det annorlunda ut. Där är individen främst underordnad sin familj, och om individen är någon av familjens överhuvuden, då är denna individ ändå underordnad mäktigare aktörer i den klan där familjen ingår. Den största skillnaden mot västerländska samhällen är att i klansamhällen är individen bekant med sina maktutövare, sina belönare och bestraffare. I ett land som Sverige, däremot, förväntats individen hantera den existentiella absurditeten i att den som utövar makt tillhör ett styrande skikt vars hemvist (myndigheterna) du aldrig är välkommen in i.

Arrangerade äktenskap är ett annat ont som ofta kopplas till klansamhällen och klanmentalitet. Som svenskar bör vi ställa oss frågan varför. Och varför betraktar vi det överhuvudtaget som något ont?

Alla samhällen har sina sätt att reglera invånarnas relationsskapande och sexliv. I Sverige är det grundskolan som håller i den formella sexualupplysningen, medan porrindustrin är den informella – men betydligt mer inflytelserika – aktör som skickligt reglerar vad vi alla gör i sängkammaren (till och med vad vi fantiserar om på egen hand).

Också västvärlden har effektiva system för att reglera vem som blir kär i vem. På svenska dejtingsajter regleras allt ifrån användarens presentationstext och profilbilder, till vilka potentiella partners användaren ska få möjlighet att kontakta. Det är inte ett dugg fritt – precis som de arrangerade äktenskapen som är så vanliga i klansamhällen. I de sistnämndas fall är det familjemedlemmar som sinsemellan förhandlar och bedömer. På dejtingsajterna är det en stab av löneanställda, ofta en och annan psykolog.

Om kärleken nu är så fullkomligt fri i det västerländska, demokratiska Sverige – varför hör man aldrig talas om kärlek över gränserna? Självklart har vi idag historiskt oöverträffade hbtq-rättigheter, och det finns till och med några somaliskt-svenska turtorduvor på sina ställen, men detta är sällsynt nog. Ännu mer sällsynt är kärlek över klassgränserna. Alla som läser detta bör ställa sig frågan varför vi så sällan hör talas om ”läkar- och städarparet” eller ”jurist- och busschaufförparet”?

Kort svar: inte heller i Sverige är kärleken fri. Enligt vedertagen svensk tradition förväntas man pröva sig igenom ett antal relationer innan man bestämmer sig för den rätta någon gång runt 25-30. I den svenska (och västerländska) kulturen utelämnas individen oftast helt åt sin egen handlingskraft, utan hjälp av familj, släktingar eller vänner. Den som ändå behöver hjälp, den som inte axlar denna uppgift själv, har ytterst få möjligheter att tillgå. En av dessa är att betala (ofta dyra pengar) till en dejtingsajt eller ”livscoach”. Kärleken är en klassfråga i Sverige, och har alltid varit det. Det är den också i klansamhällena, men skillnaden är att det svenska, västerländska sättet att reglera relations- och sexliv är otroligt mycket mer brutal när det gäller ensamhetsaspekten, samtidigt som den naturligtvis är betydligt mer human ur ett jämställdhets- och yttrandefrihetsperspektiv.

Men yttrandefrihet är inte alltid detsamma som kroppens frihet, och definitivt inte detsamma som kroppens och själens behov. Resultatet av denna till synes frihetliga inställning syns i ett katastrofalt folkhälsoproblem, som tills nyligen varit lika tabubelagt som pedofili: ofrivillig ensamhet, som i sin tur har en stark koppling till kortare livslängd och en rad sjukdomar, både psykiska och fysiska. Märk väl att jag skriver ”till synes frihetlig” – eftersom detta är starka, samhällsbärande normer i ett individbaserat samhälle som lämnar oerhört lite utrymme för andra attityder. Det är bland annat på grund av detta vi så instinktivt ryggar tillbaka för allt som har med klanmentalitet att göra.

Nu råkar det dock vara så att klansamhällena existerar, och de har existerat på jorden oerhört mycket längre än den västerländska nationsstaten, sedermera omdöpt till ”den fria världen”. Har ingen tänkt på att klansamhällena i vissa länder är så starka, och så seglivade trots ibland århundraden av försök att ”knäcka” dem, för att de faktiskt fungerar och fyller sina syften utifrån de rådande samhällsbärande värderingarna? Att vissa klanstrukturer nu tagit sig till Sverige ända från Mellanöstern är snarast ett intyg på deras historiska gångbarhet.

Samtidigt finns det i Sverige ekonomiska maktstrukturer som, om de sedan generationer inte var så självklart vedertagna, med all rätt skulle kallas för klaner. Familjerna Wallenberg, Bonniers och självaste kungahuset har i alla tider gift in sig med varandra för att stärka, bibehålla och expandera sina maktpositioner. Den svenska överklassen – den som styr Sveriges ekonomi medan medelklassen har kontroll över Sveriges politiska administration – arrangerar fortfarande sina äktenskap oförblommerat öppet, men utan att kritiseras för det. Också det svenska kulturlivet präglas av en nepotism och ett släktbaserat verksamhetsfält som i mångt och mycket präglas av regelrätt klanmentalitet.

Nåväl – den svenska statsbildningen (med sina ideal om individuell frihet och förpliktelser endast genom skatt och inför anonyma myndigheter) har existerat i ett hundratal år. Vissa klansamhällen i Mellanöstern är inne på sitt tredje årtusende. Vi får se vem som överlever vem, men än så länge är vi västerländskt sinnade individer inte direkt i någon position att uttala oss, varken utifrån beprövad erfarenhet eller jämförande moraliska perspektiv. Klansamhällena – och de ”öppet dolda” klanstrukturer som idag styr såväl svensk ekonomi som svenskt kulturliv – har fortfarande det historiska övertaget.

Den verkliga motsättningen ur ett allmänmänskligt moraliskt perspektiv står alltså inte mellan organisationsformer som klaner och västerländsk förvaltningsrätt. Den står i nuläget inte ens mellan demokrati och diktatur, eller rättsstat och ”illiberal demokrati”. Istället står den, som den egentligen alltid gjort, mellan utsugare och utsugna. En socialdemokratisk justitieminister värd namnet får gärna slänga sig med uttryck som ”knäcka”, men vad bör knäckas isåfall? Han kunde ju börja med den härskarklass som sedan urminnes tider dominerar svenskt rättsväsende, den överklass vars klaner i årtionden gjort sitt yttersta för att öka klyftor och demoralisera allt vad svensk underklass heter (med medelklassens goda minne). Fast just det – han tillhör ju själv denna medelklass och är därför part i målet.

Sebastian Wiberg, författare till boken Uzbekistan: den sista sovjetstaten?

[De åsikter som framförs i denna artikel är artikelförfattarens egna, och överensstämmer inte nödvändigtvis med redaktionens.]

Relaterad läsning:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s