Allt du bör veta om Armenien och Azerbaijan

REPORTAGE. Armenien är ett litet, tämligen eftersatt land i forna Sovjet som dagligen kämpar mot såväl korruption som en ekonomisk blockad från grannländerna Turkiet och Azerbaijan. Azerbaijan är många gånger rikare, inte minst på grund av sina oljeintäkter från Kaspiska havet, men också för sina goda relationer med såväl Turkiet som Ryssland. Ett starkt presidentstyre med en lika stark personkult garanterar att korruption i dess sedvanliga bemärkelse är något som ytterst få vågar idka.

Att besöka Azerbaijan är som att förflyttas till ett välmående sagoland med pampiga byggnader, utmärkta motorvägar och en rymlig, välutbyggd kollektivtrafik. Levnadsstandarden här är högre än i Turkiet.

Att besöka grannlandet Armenien är att uppleva det forna Sovjet när det är som värst: allt är halvdant, infrastrukturen tycks ständigt på väg att implodera, fattigdomen står skriven i människors ansikten och blickar.

Mellan dessa två länder pågår en så kallad frusen konflikt ända sedan Sovjetunionens kollaps, en konflikt som dock på senare tid alltmer börjat tina upp. Just nu kan den rentav sägas koka för fullt. När etablerade medier nämner denna konflikt talar man uteslutande om Nagorno-Karabakh, som beskrivs som en etniskt armenisk utbrytarstat på azeriskt territorium. Vad man inte nämner är att det på armeniskt territorium finns en motsvarade utbrytarrepublik – azeriska Naxitjevan. I båda utbrytarrepublikerna, som ligger längs Armeniens och Azerbaijans gränser mot varandra samt mot Turkiet, har den segrande parten ägnat sig åt omfattande (ja, närmast total) etnisk rensning. I vanliga fall är gränsområden naturligt uppblandade av olika etniciteter som spiller över här och var – det är med andra ord svårt att säga var det ena landet slutar och det andra börjar. Också Värmlands västligaste regioner känns mer norska än svenska (Quisling hade till och med planer på att annektera landskapet!). I Nagorno-Karabakh och Naxitjevan var det likadant tills för drygt 30 år sedan. Idag är däremot den förra regionens befolkning 100% armenisk, och den senare 100% azerisk. De armenier och azerier som sparkats ut är nu placerade i mer eller mindre permanenta flyktingläger i sina respektive landsmäns statsbildningar, där de på olika sätt åtnjuter förmildrande privilegier i form av fri kollektivtrafik och gratis museibesök. Här kan man jämföra med konflikten mellan Georgien och Ryssland, men också med Israel, Palestina och kringliggande arabländer.

Konflikten mellan Azerbaijan och Armenien liknar många andra konflikter, men den utmärker sig samtidigt i att de båda sidorna speglar varandra till punkt och pricka. I andra frusna konflikter hittar man oftast en svagare och starkare part, en förtryckt och förtryckande part, men i konflikten kring regionerna Nagorno-Karabakh och Naxitjevan (eller som jag föredrar att säga: konflikten mellan Armenien och Azerbaijan) är det oerhört svårt att bedöma vem som egentligen är aggressorn, vem som sköt först, vem som betett sig värst, vem som förtrycker vem. Ur ett kortsiktigt perspektiv kan man dra generella (främst territoriella) paralleller med den konflikt mellan El Salvador och Honduras som 1967 kulminerade i det så kallade fotbollskriget. Men i konflikten mellan Armenien och Azerbaijan är de kulturella, historiska, etniska och geopolitiska dimensionerna oändligt mycket större, och med oändligt djupare historiska rötter.

Armeniens och Azerbaijans tre decennier av självständighet har marinerats i ömsesidig fientlighet. Bägge länder dras med enorma antal internflyktingar – armenier som flytt Azerbaijan, och azerier som flytt Armenien. Bägge länder intar officiellt en oresonlig hållning gentemot varandra:

Armenier menar att i såväl Nagorno-Karabakh som Naxitjevan bosatte sig armenier först, och därför bör dessa områden tillfalla Armenien. Det får Azerbaijan bara ta och acceptera.

Azerier menar att i såväl Nagorno-Karabakh som Naxitjevan bosatte sig azerier först, och därför bör dessa områden tillfalla Azerbaijan. Det får Armenien bara ta och acceptera.

Det är istället de historiska orsakssammanhangen som blir viktiga för den som försöker ta ställning i konflikten. Västerländska analytiker förklarar det gärna med Stalins taktlösa folkomflyttningar i norra och södra Kaukasus. Men problematiken har djupare rötter än så. Armenierna utsattes 1915 för ett folkmord i dåvarande osmanska riket, som varken Turkiet eller Azerbaijan erkänt. I Azerbaijan svarar man med samma mynt trots att trovärdigheten är usel, och denna falska sanning har tryckts upp på otaliga plaketter och inskriptioner runtom i landet: ”Armenier har utsatt azerier för folkmord i många decennier och gör det än idag”. Det stämmer helt enkelt inte. Det som stämmer är att också den armeniska sidan gjort sig skyldig till pogromer och krigsbrott mot azerisk civilbefolkning under de värsta krigsåren på 80- och 90-talet. Men det är inte detsamma som folkmord. Det tangerar etnisk rensning många gånger, men inte folkmord.

Man bör även beakta det geopolitiska: båda länderna ligger trångt inklämda mellan Ryssland, Iran och Turkiet. Ryssland och Turkiet är idag goda vänner, men för bara några år sedan tycktes de vara i färd att förklara varandra krig. Det muslimska Iran har intresse av att det kristna Armenien förblir obesegrat, eftersom det muslimska Azerbaijans nationalister gärna vill se en ”återförening” med den angränsande iranska provinsen Azerbaijan – där samma azerier bor och talar samma språk. Irans näst största folkgrupp efter perserna är just azerier (även om de kallas ”turkar”) och det ligger i Irans intresse att en stor-azerisk nationaliströrelse hålls stången. Vi kan här skönja konturerna av samma slags geografiska spörsmål som i fallet Makedonien och Grekland. Kaukasus är alltså ingen lätt region att befinna sig i, särskilt om man är inbegripen i en bitter konflikt med ett annat land i Kaukasus. Den lokalt avgränsade geopolitiska bilden (utvidgar man den finner man starka aktörer som USA, Kina och till och med Indien) försvårar det hela ytterligare.

Azerisk nationalism är aggressiv och påträngande, något som märks på allt från bilar till inredningen av matbutiker (foto: Sebastian Wiberg)

Det relativt köpstarka Azerbaijans ekonomi är väl integrerad med Turkiets ekonomi. Det fattiga Armenien har det betydligt tuffare, och får hålla tillgodo med gränshandel med det neutrala Georgien samt flygimport från Ryssland, som åtnjuter en närmast total ekonomisk dominans över Armenien: sedan privatiseringarna på 1990-talet ägs det mesta av ryska storföretag, både statliga och privata.

Armenien gick nyligen med i den eurasiska unionen (som kan ses som ett försök att delvis återuppliva det gamla sovjetiska maktblocket i marknadsekonomisk skrud). Armenier har sedan länge lärt sig att Ryssland är en nödvändig allierad: tack vare Tsarryssland och sedermera Rådsryssland räddades mängder av armenier från det folkmord som pågick i osmanska riket under första världskriget. Idag är rysk militär närvaro den enda pålitliga garanten mot ny turkisk eller azerisk aggression. Förmodligen är det därför som den armeniska ”revolutionen” 2018 aldrig var särskilt ryssfientlig – till skillnad från tidigare, likartade maktskiften i Ukraina eller grannlandet Georgien. Armenier är dessutom ett utpräglat diasporafolk med betydande befolkningar i Iran, Ryssland, Frankrike och USA. Man ser sig på sätt och vis som en integrerad del av världen, och betraktar därför inget av dessa länder som sin fiende. Likheterna med det judiska folket är slående på den punkten.

Armenien ingår i den ryskdominerade eurasiska unionen, något som märks allt tydligare – här stoltserar armeniska och ryska flaggor invid Moskvapalatset i Jerevan (foto: Sebastian Wiberg)

Nåväl. På ytan framstår Armenien ofta som den ödmjuka, demokratiska parten i konflikten, medan Azerbaijan ger intryck av en ultranationalistisk statsbildning med ett påkostat propagandamaskineri som ständigt pumpar ut det fosterlandets överlägsenhet i vardagen. Detta intryck får man av de formella strukturerna. Det är till exempel tillåtet att importera azeriska varor till Armenien, men från Armenien till Azerbaijan får man inte medföra en endaste plastpåse. Armenien har därtill en bevisligen friare press, medan Azerbaijan uppvisar alla klassiska tecken på diktatur, med allt vad det innebär av stelbent personkult och politisk styrning av kulturlivet.

Det ödmjuka, demokratiska Armenien mot det auktoritära, uppblåsta Azerbaijan – så ser det ut på ytan. Men under ytan då, i det myllrande folkhavets djup? Där blir det mer komplicerat. I Armenien är den allmänna opinionen hätsk, för att inte säga hatisk, mot inte bara Azerbaijan som land utan mot azerierna som folk. Som regel gäller att ju lägre utbildningsnivån är, desto mer högljutt och onyanserat är hatet mot grannfolket i öst. Man betraktar azerierna som ”kryptoturkar” (något som faktiskt många azerier själva gör: ”En nation, två stater” myntades av landets första president på 1990-talet). Låt oss därför göra ett par djupdykningar hos dessa omaka grannfolk, för att mer konkret försöka förstå varför de hyser ett sådant oresonligt agg mot varandra.

Armenien

”Jag älskar Moskva” – på Republiktorget i Jerevan går det ryska inflytandet inte ta miste på (foto: Sebastian Wiberg)

Armenier framstår för en utomstående som oresonliga och rentav besatta i sitt hat mot Azerbaijan. Men det är inte att undra på – de blev ju utsatta för det första folkmordet i modern tid (1915-1923) och i det kollektiva minnet smälter dåtidens turkiska förövare gärna samman med dagens azerier. Många armenier betraktar de pogromer mot det egna folket, som senare skedde i sovjetiska Azerbaijan under perestrojkan, som en direkt fortsättning på folkmordet. Det synsättet är förenklat och tendentiöst, men samtidigt helt logiskt ur ett armeniskt perspektiv.

Armenier – skillnad på folket och landet

Man måste skilja på armenier som folk och Armenien som land. Det armeniska folket är ett utpräglat diasporafolk som där (i likhet med judendomen) etnicitet och religion är intimt sammanbundna. Det finns armenier i snart sagt varenda land. Landet Armenien intar dock en särställning hos armenier som det obestridda historiska fosterlandet, men man blickar gärna nostalgiskt tillbaka på flera andra viktiga regioner. När USA invaderade Irak år 2003 tog landet Armenien emot många irakisk-armeniska flyktingar. Detsamma skedde när IS började härja i Syrien och Irak. I likhet med Israel är Armenien generöst i att bevilja medborgarskap till världens alla armenier. Ironiskt nog har de flesta syriska och irakiska armenier valt att inte ansöka om armeniskt medborgarskap, eftersom detta innebär tjänstgöring i militären. Och det är väl fullt förståeligt att de syriska och irakiska armenier som precis flytt ett krig, inte vill kastas in i ett nytt.

Olika slags armenier älskar att jämföra sig med varandra. Armeniens armenier ser sig gärna som ”renare” armenier än exempelvis Irans armenier, där männen sägs vara ”feminiserade” efter århundraden av dekadenta, muslimska dynastier. De postsovjetiska armenierna gör sig lustiga över iranska armeniers många låneord från farsi, och libanesiska armenier frapperas i sin tur av de många ryska låneorden som postsovjetiska armenier använder. Också inom landet Armenien finns stora dialektala skillnader (som sig bör i länder där byar och städer isoleras av höga bergspass). I huvudstaden Jerevan skrattar man gott dialekten i Nagorno-Karabakh, som man upplever som ”bonnig”. Ändå kommer merparten av Armeniens statschefer sedan självständigheten just från denna region, och på segerdagen den 9 maj (numera inte bara tillägnad andra världskriget, utan också befrielsen av staden Sjusji 1992) är det helt självklart att president eller premiärminister besöker Nagorno-Karabakh för att hålla tal och överse stora militärparader.

Folkmordets minnesdag – åminnelse och flaggbränning

Varje år den 24 april högtidlighålls minnet av folkmordet. Denna dag tar sig människor från alla hörn i det lilla bergslandet till huvudstaden Jerevan för att besöka minnesmärket Tsitsernakaberd på Jerevans högsta kulle. Från morgon till kväll tycks hela nationen vandra till fots längs slingriga vägar upp till den eviga flamman, där bukett efter bukett, krans efter krans, växer sig till ett berg runt lågorna.

Den 24 april går armenier man ur huse för att lägga blommor vid folkmordets minnesmärke Tsitsernakaberd (foto: Sebastian Wiberg)
Den eviga flamman vid folkmordets minnesmärke Tsitsernakaberd (foto: Sebastian Wiberg)
Vid Tsitsernakaberd tycks mängden besökare och nedlagda blommor aldrig ta slut (foto: Sebastian Wiberg)

Efter mörkrets inbrott samlas en stor folkmassa utanför konserthuset i centrala Jerevan, för att delta i en ceremoni som blivit tradition sedan självständigheten: under ordnade former bränner man en stor turkisk flagga och defilerar sedan förbi askan, som man spottar på. Stämningen är militant och patriotiska sånger ekar ur stora högtalare. Elden från den brinnande flaggan sprids med facklor, och sedan påbörjas ett enormt långt fackeltåg. Ceremonin organiseras främst av Dasjnakpartiet (Armeniens äldsta politiska parti, som var statsbärande en kort tid efter ryska revolutionen 1917, innan det slutligen förbjöds av sovjetmakten på 1920-talet). Dasjnakpartiet utnyttjar dessutom tillfället för värvning av nya medlemmar. Slagordet på allas läppar är ”erkännande” – något man fortsätter kräva av Turkiet, 105 år efter att folkmordet inleddes. Hittills har Turkiets premiärminister Erdogan endast kommit med svävande ursäkter, ungefär ”för det som kan ha hänt som fick många armenier att mista livet under angiven period”. För ett folk vars tillvaro fortfarande präglas av konsekvenserna av folkmordet är det naturligtvis inte tillräckligt.

Den turkiska flaggans eld sprids via facklor, flaggans aska bespottas och trampas på – sedan påbörjas ett fackeltåg i protest mot Turkiets förnekande av folkmordet (foto: Sebastian Wiberg)
Att vara turkisk flagga i Armenien kan inte vara lätt… (foto: Sebastian Wiberg)

En by vid azeriska gränsen

På hösten träffar jag en armenisk bybo vid en nergången lerväg på gränsen mot Azerbaijan. Han heter Levon och blir glatt överraskad att någon hittat fram i dessa avkrokar. Vi hamnar i ett långt samtal och han bjuder prompt in mig till sin gård, där ett bord snabbt dukas upp med frukt, bröd och armenisk granatäpplevodka. Genom vindruvsrankorna är utsikten storslagen, och jag lägger märke till en mörklagd by på närmaste kulle, det vill säga ett hundratal meter bort. Jag frågar honom varför det inte bor någon där.
– De gav sig av när kriget började, säger Levon med illa dold skadeglädje.
– Hade de något val? frågar jag tillbaka (och jag är fullt medveten om att frågan är obekväm, men också fullt inläst på rapporterna om hur armenisk milis fördrivit den azeriska gränsbefolkningen in i Azerbaijan, där de än idag lever som internflyktingar, och vice versa).
– Vi är ju inte ledsna att de försvunnit, men de gjorde det av fri vilja. Azerier är fega människor. När det väl hettar till vågar de inte slåss som män, utan springer sin väg.
– Men det var väl vanliga bybor? Ni måste ju ha umgåtts med dem dagligen? Ni arbetade väl i kolchosen tillsammans, satt vid samma bord och dansade på samma fester? Civila män, kvinnor och barn?
– Ja, just det. Sådana civila armenier som de själva dödat, både 1915 och 1988 och idag. Azerier är ett skitfolk, glöm aldrig det, och när du nu besöker deras land, tro inte på något de säger, för allt som kommer ur deras munnar är skitsnack.

Hur osympatiskt detta samtal än framstår (och i Armenien får man räkna med många sådana samtal), så har jag alltid haft stor sympati för Armenien i den här konflikten, och jag har alltid tagit deras parti mot Turkiet och Azerbaijan.

Min erfarenhet är att det i de mest infekterade konflikterna faktiskt är den ”otrevligaste” parten som ur ett folkrättsligt eller åtminstone folkrättshistoriskt perspektiv också har ”mest rätt”. Armenien är dessutom ett många gånger fattigare land än Azerbaijan. Den mer välbeställda parten i en konflikt behöver sällan vara desperat, utan kan till och med kosta på sig att då och då visa förståelse. Fattiga människor åtnjuter inte denna lyx. De kan inte bara lugnt luta sig tillbaka, inte ens i tankens värld.

Längs gränsen mot Azerbaijan ligger många azeriska byar övergivna sedan konfliktens utbrott. Ironiskt nog har många armeniska byar gått samma öde till mötes, som ett resultat av 1990-talets nyliberala chockterapi (foto: Sebastian Wiberg)

Efter detta samtal kör jag vidare genom lervällingen och kommer allt närmre de övergivna byarna där vanliga azeriska bönder fördrivits från sina hem, förmodligen med gevärskolvar riktade mot huvudena. Idag kanske de ännu lever någonstans i Azerbaijan, i internflyktingläger där deras barn och barnbarn växer upp i rotlöshet som andra klassens medborgare, andra klassens azerier. Samma slags internflyktingar lever i samma rotlöshet här i Armenien, av samma orsaker.

En armenisk bygata 2019 (foto: Sebastian Wiberg)

Medan mörkret faller tänker jag på hur Levon tog avsked genom bilrutan:

– Lycka till nu i Azerbaijan, men var försiktig. Säg inget positivt om oss, då får du problem med myndigheterna. Du kommer märka att de hatar oss, de vill döda varenda armenier på jorden. De är inte alls lika upplysta som vi. Men så är de ju muslimer också. Du förstår mig, för du är kristen som jag. Skicka ett vykort om du kan!

Azerbaijan

Azerbaijans huvudstad Baku är renare, prydligare och ståtligare än vilken europeisk huvudstad som helst (foto: Sebastian Wiberg)

Armeniens demokratiska hälsotillstånd kan man diskutera, men att Azerbaijan är en regelrätt diktatur går inte att ta miste på. Azerbaijan styrs på ett sätt som liknar de centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna: en stark president med stöd av ett dominant maktparti. Inte ens på papperet är flerpartisystemet särskilt väl utbyggt. Yttrandefriheten och pressfriheten är som man kan vänta sig – obefintlig. Städer, landsvägar och byar är marinerade i nationalistiska väggmålningar med porträtt och statyer över medlemmar av den härskande Alijevfamiljen, som styrt landet sedan självständigheten.

Varje stad har minst en Alijevgata och varje museum har sina porträtt av far och son Alijev, som styrt landet sedan 1990-talet – här på Alfred Nobels museum i Baku (foto: Sebastian Wiberg)

För den som inte förstår azeriska eller turkiska räcker det med att titta på landets nyhetssändningar på ryska eller engelska, för att få en uppfattning om inställningen till Armenien. Där kungörs ständiga kränkningar av vapenvilan, ständiga provokationer från armeniskt håll och ständigt nya krigsförbrytelser mot azeriska krigsfångar, utförda av armenisk milis och militär. Man beskyller också Armenien för att på statlig nivå organisera barnsexhandel med kidnappade azeriska flickor.

Samtidigt ser man i Azerbaijan inget av fientlighet mot Ryssland, trots att det är just Ryssland som förhindrar ett verkligt militärt övertag gentemot Armenien. Tvärtom bor det i Azerbaijan många fler etniska ryssar än i Armenien, och de behandlas väl, liksom landets inte helt obetydliga judiska befolkning. Gamla sovjetiska minnesmärken står inte bara kvar (i Armenien har de allra flesta plockats ner och ersatts av kristna kors) utan vårdas minutiöst – det finns till och med en central Leningata i de flesta mindre städer. I huvudstaden Bakus utkanter står inte de gamla sovjetiska miljonprogramshusen och krackelerar som i Armenien – tvärtom pågår nu ett ambitiöst projekt för att restaurera och återställa dem till nyskick; myndigheterna värderar dem högt som kulturminnesmärken över en svunnen tid. Men så har Azerbaijan också råd med allt detta, till skillnad från det fattiga Armenien.

I Bakus utkanter restaureras gamla sovjetiska arbetarbostäder – såhär såg det ut i hela Sovjetunionen på 60- och 70-talet (foto: Sebastian Wiberg)

Bland vanligt folk i Baku är åsikter om Armenien dämpade, knappt märkbara. Det är (till skillnad från i Armenien) ingen som för konflikten på tal helt utan vidare. Man måste be om det, men även efter att ämnet tagits upp bemöts man med dämpade tonfall och undvikande svar. Det kan måhända vara diktaturens effekter.

Samtal i Baku: en krigstrött generation

Någon vecka efter att jag installerat mig på kontoret i Baku förs ändå konflikten försiktigt på tal av min närmaste kollega. Han heter Maruf och är något yngre än mig, född under Sovjetunionens sista år.
– Jo förresten, det var något jag ville fråga dig, Sebastian.
Han talar tystare men ögonen skimrar desto klarare av nyfikenhet:
– Du har ju varit i Armenien. Jag får ju inte åka dit, och de får inte besöka oss. Jag har så många släktingar därifrån, men de säger ju bara hur det var för länge sen. Så hur är det nu i Armenien? Hur lever folk? Vad säger de om oss?
Han talar av nyfikenhet, artigt och vänligt på det där omisskännligt turkiska sättet. Jag märker inte en tillstymmelse till oförrätt eller hat.
– Det är fattigare än här, säger jag. Det är mer som i Ukraina eller Moldavien. Vägarna är dåliga, elavbrotten många.
– Som jag trodde då. Men vad säger de om oss?
Jag skruvar på mig obekvämt. Hans barnsligt nyfikna blick ger inte vika.
– De säger att allt är ert fel. Att det är ni som har fel och begår alla krigsbrott. De säger att de bara försvarar sig mot er.
Marufs överkropp sjunker ihop av en djup suck, och nu säger han ännu tystare:
– Jaha. Precis vad vi säger om dem alltså.
Sedan ser han sig om, böjer sig fram och viskar:
– Jag är så trött på den här konflikten och jag är så trött på att inte ha någon att prata om det med. Men du som är utlänning tror jag förstår. Officiellt älskar jag vår armé och hoppas på en snar seger. Inofficiellt kunde jag inte bry mig mindre om Nagorno-Karabakh eller Naxitjevan… Det är några kullar vi slåss om. Tusentals människor har dött för att vi har bråkat om några kullar fram och tillbaka i 30 år. Varje år utropar vi segrar. Vi vinner några hundra meter från dem, sedan tar de tillbaka marken igen, och så håller det på, år ut och år in. Om jag, en enkel medborgare, har insett detta, varför har då inte våra ledare gjort det?

Allt eftersom Maruf låter sina uppdämda tankar ta form och utvecklas, glömmer han bort omgivningen och talar ledigare och högre:

– Här i Azerbaijan vågar jag inte prata med mina landsmän om det, men när jag besökt Moskva har jag träffat både azerier och armenier som lever där, jobbar på samma kontor och… De håller väl inte med varandra om allt, men de lyckas vara vänner, de går på fester tillsammans och dricker ihop. Varför kan inte vi göra det i våra hemländer då? Det kan inte bara vara jag som tycker så, och jag är ingen landsförrädare. Det måste vara fler i Azerbaijan som tycker som jag. Och det måste finnas människor i Armenien som tycker likadant. Träffade du ingen där som tycker som jag?

Jag tänker efter noga, går igenom alla de samtal jag haft med armenier de senaste 20 åren.

– Tyvärr, säger jag. Inte en enda.

Man bör vara medveten om att armenier och azerier inte tillåts besöka varandras länder: en armenier blir inte insläppt i Azerbaijan, och en azerier har inte rätt att besöka Armenien, ens som turist. Jag har märkt att hur stort hatet mellan dessa folk än tycks vara, finns också en nyfikenhet på ”andra sidan” som inte en endaste Youtubekanal eller reseblogg tycks kunna stilla. Att denna nyfikenhet alls artikuleras är ovanligt nog i Azerbaijan. I Armenien är den närmast obefintlig. Bland armenier har jag ibland stött på blygsamma ansatser till en sådan tankemässig öppenhet, men bara i huvudstaden Jerevans dyraste, mest centrala och gentrifierade delar. Där har jag upplevt det som ett pliktskyldigt tillägg underordnat det västerländska narrativ om mänskliga rättigheter och tolerans, som nu är USA:s och EU:s främsta propagandavapen för ökat inflytande i regionen (på Rysslands, Kinas och de fattigas bekostnad).

Men här – i det officiellt folkmordsapologetiska, auktoritära Azerbaijan – hör jag samma tankegångar dryftas av en azerisk kollega vars hela kroppsspråk utstrålar genuin övertygelse och enorm krigströtthet. Maruf var inte ens född när konflikten startade. Jag kan inte låta bli att i tanken placera honom i någon av första världskrigets skyttegravar – iförd brittisk, fransk, rysk eller tysk uniform. Nog måste sådana försiktiga samtal om meningslösa krig ha ägt rum också där?

Jag skriver detta den 27 september 2020, just som både Armenien och Azerbaijan har utlyst undantagstillstånd efter hårda strider vid gränsen. I sådana lägen tenderar också de toleranta och krigströtta att sluta upp bakom patriotisk, krigsstinn retorik. Så skedde i Europa 1914, när tidigare pacifistiska, internationalistiska arbetarrörelser plötsligt manade varandra till världskrig. Vilka vändningar den infekterade, seglivade konflikten mellan Armenien och Azerbaijan nu kommer att ta, och vilka utomstående aktörer som kommer att lägga sig i, är omöjligt att besvara i nuläget.

Sebastian Wiberg, författare till boken Uzbekistan: den sista sovjetstaten?

[De åsikter som framförs i denna artikel är artikelförfattarens egna, och överensstämmer inte nödvändigtvis med redaktionens.]

Relaterad läsning:

(Omslag. Tsitsernakaberd, 24 april 2012. Foto: Sebastian Wiberg)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s