Hur märks forna Sovjet i svenska klassrum?

SKOLA. Tre decennier efter att svenska medier publicerade kommunismens dödsannons och utropade historiens slut, verkar det sovjetiska (om än inte det kommunistiska) spöket fortfarande fladdra glatt i sin lärft. Även i svenska klassrum.

Som etnisk svensk men även rysktalande lärare har jag haft många intressanta möten med elever i grundskolan, inte minst nyanlända elever med föräldrar som red hit på den stora flyktingvågen 2015. Som bekant kom inte bara syrier, afghaner och irakier hit, utan också många ekonomiska lycksökare från forna Sovjetunionen.

Man kan säga att den postsovjetiska närvaron fått ett uppsving i Sverige på denna punkt. Det de nyanlända barnen från Uzbekistan, Azerbaijan, Armenien och Tjetjenien allra oftast har gemensamt är att de talar ryska lika flytande som sina modersmål. Låt mig ge två exempel.

1. Idag har nästan varenda skola i Sverige någon form av Halloweenfirande på höstterminen. År 2016 arbetade jag med lågstadiebarn på en skola i Malmö. En nyanländ 10-åring från Ukraina (men med ryska som modersmål) var föga bekant med Halloween, men desto mer bekant med högtidens färgtema i orange och svart – samma färger som det ryska segerband som numera har kriminaliserats i Ukraina (inte undra på att de flydde därifrån). Hennes storebror på högstadiet hjälpte till med inspiration till en bildmall, och förberedelserna inför skolans Halloweenfest fick ett unikt bidrag i form av en Halloweengubbe i kombination med det omisskännliga segerbandet, symbolen för sovjetfolkens seger i andra världskriget. I Sverige behövde inte det rysk-ukrainska syskonparet vara rädda för konsekvenser (till skillnad från Ukraina) och dessutom undgick det i stort sett alla skolans anställda förutom mig. Inte desto mindre vägde detta upp, på ett trivsamt sätt, den enorma amerikanisering av svenskt skolväsende som bland annat tar sig uttryck i Halloweenveckan.

2. På samma skola i Malmö, belägen i ett särskilt utsatt område, hade jag år 2017 min första mattelektion med en nyanländ 12-åring från Azerbaijan. Han hade ännu inte lärt sig svenska efter bara tre månader i Sverige, men jag vägledde honom försiktigt på ryska den första tiden för att så småningom lotsa in honom i svenskan. Han frågade hur jag lärt mig ryska, varpå jag svarade att jag bott och arbetat i olika länder där ryska talas, till exempel Ukraina och Armenien. Han blev beklämd över det sistnämnda landet, spottade teatraliskt i luften och skrek: ”Nej, inte Armenien! De har dödat mina släktingar!” Jag ville inte stärka hans hat gentemot sitt forna grannfolk, utan talade svepande om folkvänskap och instruerade honom sedan i lektionens uppgifter i matteboken. Medan den övriga klassen satt och kämpade med sina tal plöjde han igenom dem på en kvart, och löste dem klanderfritt. Jag testade att låta honom räkna i nians mattebok. Också dessa uppgifter löste han snabbt och utan problem. Säga vad man vill om den azeriska hatpropagandan mot Armenien, som helt uppenbart lever vidare också hos azeriska barn i Sverige, men de postsovjetiska ländernas matematikundervisning för lägre stadier är helt klart överlägsen den svenska. Samtliga länder som tillhört Sovjetunionen har behållit sitt skolväsende närmast intakt.

Sovjetunionen hade sina brister, men dess bedrifter – till exempel ett skolväsende i världsklass – lever på sina outgrundliga sätt vidare också i denna tid.

Sebastian Wiberg, författare till boken Uzbekistan: den sista sovjetstaten?

Relaterad läsning:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s