Svenskar talar ut – i utsatta området

GÖTEBORG. Klockan närmar sig nio på kvällen, och Hemköp vid Selma Lagerlöfs torg har öppet i en timme till. Oktobermörkret har lagt sig och ute på torget – i folkmun förkortat till ”Selma” – drar mörkklädda ungdomsgäng runt, till synes utan något att göra. Innanför entrén sitter ytterligare tre mörkt klädda killar och spanar. Ja, de spanar just på mig med sina stora ögon: är det så att jag sticker ut här i området? Jag bor ju inte här själv, och jag har hört rykten om att alla har koll på alla här.

I blomrabatterna mellan Fiskhuset, biblioteket och pizzerian sägs det att de kriminella gängen gräver ner knark. År 2020 har just detta torg blivit uppmärksammat i media för en dödsskjutning av det slag som vi svenskar alltför ofta måste läsa om i nyheterna. När ska våldet ta slut? När ska politikerna inse allvaret?

Jag känner hur en kall kår kryper över ryggraden, när ännu ett gäng – fyra högresta, svartklädda män i hoodies – kommer in genom entrén. De rör sig som lejon på savannen, självsäkert och i mina ögon hotfullt. Jag följer efter dem, det är ju min förbannade journalistiska plikt att undersöka vad som händer här, just nu, just idag i detta olycksdrabbade hörn av Sverige. Plötsligt brister en av Hemköps personal ut i ett leende:

– Men hej på er, killar! Det var inte igår! Hur har ni det?
– Alhamdulillah bara bra, svarar en kille, vi hörde det är rea på lösgodis.
– Ja men skynda er grabbar, innan det tar slut! Det har gått åt och nu är veckan snart slut!

Plötsligt försvinner den hotfulla stämningen. Till och med väktarna, som idag är fler än någonsin på detta torg för att hålla de kriminella gängen på plats, visar sig mycket vänliga mot det ”hotfulla” gäng som nyss gett mig kalla kårar. När jag går in i butiken och ser mig om, verkar jag inte längre befinna mig i det kalla, gråa Sverige där folk inte vill veta av varandra. Här stannar man upp för att småprata, diskuterar prisskillnader och förhörs sig om familjens hälsa.

Jag tog mig hit för att rapportera om ett område i utsatthet. Istället tycks jag ha hamnat mitt i en stor familjefest. Plötsligt trillar två unga tjejer in genom entrén. De sjunger och dansar, hjular och skrattar. Den ena gör sig redo med kameran för att posera och koreografera en video på Tiktok från sin mobil. Väktarna ler och skakar omärkbart på sina huvuden. Vad kan förgylla en nermörk oktoberkväll mer än två glada tjejer på sitt bästa humör? Var någonstans i världen kan unga tjejer hoppa runt såhär under kvällstid, till synes helt orädda för ungdomsgängen ute på torget? Plötsligt får tjejerna syn på det högresta, ”hotfulla” gänget i svart mundering. Glada tjut utväxlas och man lovar att hälsa varandras familjer och tacka för senast. Jag hör olika språk talas inne i affären – jag räknar till tio innan jag ger upp: arabiska, bosniska, makedonska, hindi, bengali, tigrina, somaliska, ryska, polska och kurdiska. Samtalsspråket är dock genomgående svenska, men bruten sådan. Jag tycker mig inte höra någon vars modersmål är just svenska, vårt kungarikes officiella språk. Bor det verkligen inte en enda redig svensk här i knutarna?

Jag stryker runt ett tag till och hoppas att någon av dessa ”överblivna” ghettosvenskar ska uppenbara sig. Så tornar en ljushyad familj in i butiken med en stor kundvagn: mamma, pappa och två barn. De kunde inte vara blondare och mer blåögda. Och ja, det visar sig snabbt att de är etniska svenskar. Jag närmar mig försiktigt och frågar om jag får ställa några frågor. Jag förklarar att jag skriver för en nyhetssajt och ett förlag som fokuserar på det obekväma i vår samtid.

– Det har la aldrig skadat att tjöta lite, säger pappan medan mamman och barnen fnittrar – och därmed kan jag påbörja mitt intervjusamtal.

Hur upplever ni att livet som etniska svenskar har förändrats i Backa, som enligt polisen fortfarande är ett utsatt område med gängskjutningar och oroligheter?

– Vi har bott här i många år, och det har bara blivit sämre och sämre, säger mamman.

Vad har blivit sämre?

– Allt.

Kan ni ge exempel?

– Vi som bor här märker ju hur sophämtningen krackelerat totalt, säger pappan. Det är stora berg med sopor ute på gården. Och vi har vänner som säger att vi måste ta oss härifrån. Men det tänker vi inte göra, vi är ett med vårt Backa. Men att hyresvärd och myndigheter snålar med sophämtningen så man tror att det är sopstrejk varje dag, det är bara alldeles för lågt, till och med för medelklasspolitikerna som styr över oss.

Men är det inte ett stort problem med alla skjutningar, som också har drabbat oskyldiga?

– Det är klart det är, säger mamman, men hur många skjutningar har vi haft? Hur många bilbränder? Två, tre på ett år. Ja, det är illa nog, det borde inte vara några skjutningar alls. Men övriga dagarna är det precis som vanligt. Förutom att det kanske är lite trevligare att bo här än i medelklassområdena på Hisingen.

Pappan fyller i:

– Om vi ska göra något en kväll släpper vi bara ner barnen på gården. Där finns våra grannar och andra barn och det är rena utefritidset. Vi behöver aldrig vara oroliga för våra barn, de är i goda händer och vi är alla grannar som håller bra koll tillsammans. Gängen kommer ju utifrån, och de få medlemmar som bor här vet ju både vi och polisen vilka de är. Det är en skam att polisen inte tar itu med dem på allvar.

Så ni menar att det inte är ett problem att bo här, som etnisk svensk bland främmande folkgrupper och muslimer?

– Problem!? utbrister de tillsammans och sedan fortsätter mamman:

– Jag vet ju hur det är i medelklassområdena på Lindholmen. Där är det dött och tomt på gatorna efter klockan åtta på kvällen. Möjligen är det någon ute med hunden. Här är det folk och barn ute hela tiden. Det är levande på ett helt annat sätt. Och om du frågar mig – vad är värst, att dö av ensamhet eller att dö av skjutningar? Båda såklart, men du fattar vad jag vill säga va? Du fattar vad jag menar? Alla har sina problem, bara det att våra problem får all uppmärksamhet. Det finns utanförskapsområden, och så finns det ensamhetsområden. Medelklassen kan sitta där med sina tillgångar och politiska beslut, men de är ensammare än vi. De har ingen sammanhållning, de har bara makt.

Men känner ni er inte marginaliserade som svenskar? Ni är ju ändå en minoritet i ert eget område? Är det inte jobbigt att inte förstå alla de andra språken i grannskapet?

– Det är klart att det blir språkförbistring ibland, säger pappan. Ibland har jag nästan hamnat i slagsmål för något missförstånd med en somalisk eller turkisk granne. Men för oss hade det varit ännu värre att bo i radhus och ha svenska medelklassgrannar. Här i Backa förstår vi inte alltid vad folk säger, men där hos medelklassen – där förstår vi inte ens hur de tänker.

Mamman fyller i:

– Här spelar det ingen roll vad man har för ursprung eller talar för språk. Vi är alla Backa här. Vi har vår egen gemenskap och vi ser både olikheter och likheter som en styrka. Det enda ingen av oss är, det är medelklass!

Familjen skrattar gott, några omkring oss nickar instämmande i vad som just har sagts, och en polsk kvinna gör korstecknet. Jag låter familjen fortsätta sin shopping och går förbryllad därifrån. På väg ut genom kassan säger en annan besökare till mig:

– Det där hade du inte väntat dig va? Välkommen till Backa.

Man ska inte förminska de sociala problem som finns i ett utanförskapsområde som Backa, Biskopsgården eller Angered. Men just nu tycks etablerade och alternativa medier ha ingått en enad front i att dra upp etniska konfliktlinjer. Gängvåldet och skjutningarna måste få ett stopp, men det stora problemet är inte gängbrottsligheten i sig, utan de nedskärningar inom polisen (och alla andra samhällsinstanser) som gjort detta möjligt. Och vem har genomdrivit nedskärningarna? Jo, medelklassen med sina politiker i de etablerade partierna. Det sista medelklassen vill se är en stark stat, en stat för folkflertalet. Då måste de ju dela med sig av sina resurser, som de nu väljer att lägga på allt annat än folkflertalets behov. Det är medelklassens intressen som just nu dikterar villkoren för hela Sveriges befolkning. Det är medelklassen som innehar den politiska makten, och därtill stora delar av den ekonomiska makten. Det är medelklassen som är den nya överklassen. Detta har tydligen alla fattat förutom medelklassen själv, som fortfarande tror sig vara den progressiva kraft den en gång var, med startpunkt i 1789 års revolution. Men idag utövar medelklassen oinskränkt makt över Sveriges politik och kulturliv. Det är inte gängen, invandringen, islam eller Ryssland, utan medelklassen som är den största samhällsfaran för Sverige. Ju förr de själva inser detta, desto bättre för alla andra. Medelklassens utvalda tror sig fortfarande vara en välgörande kraft för hela samhället, men i Backa – och säkerligen också i många andra ”utsatta områden” – har man sedan länge förstått att medelklassen är en förtryckande, förnedrande och parasiterande maktfaktor som skyndsammast möjligast bör fråntas alla sina nuvarande privilegier.

En stark stat – det vill säga en sann välfärdsstat under ledning av de samhällsklasser som idag tryckts ner av medelklassen – är den enda hållbara lösningen. Ingenting annat. Ge för all del utökade befogenheter till polisen, men inte i form av hårdare lagar (så att medelklassens barn löper mindre risk att bli utsatta för förnedringsrån) utan i form av en generös budget (så att folkflertalet får den service av polisen som det förtjänar). Detsamma bör gälla för bibliotek, skola och omsorg. Allt måste återställas i folkflertalets tjänst, och till folkflertalets förmån. Samhället måste få kosta, annars kommer det kosta oss alla – dyrt.

Lavinia Revals

Relaterad läsning:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s