MAXIMERA svampskörden och BLI SMARTARE på köpet!

NATUR. Vem kan motstå frestelsen att under en höstlig skogspromenad dricka av det klara, rena källvattnet som i skimrande sällhet ligger spegelblankt under uråldriga lövträd med murken, härdad stam, med grenar som ännu dallrar och prasslar i rött och gult? Luften är kylig och klar, solen strilar sitt bleka ljus genom ångan som stiger från den fuktiga mossan. Om detta inte är lycka, var står då lyckan att finna i jordelivet?

Oktober har kommit! Det är ”höghöst”! Många svenskar tror felaktigt att svampsäsongen redan är över, men för vissa eftertraktade svampsorter har den bara börjat! Det vet Mattias Svensson, som bor i ett torp utanför Halmstad. Han är en passionerad svampplockare och mykologisk expert. Vi följer med honom och hans svampälskande skyddsling Fatmeh (eller ”min kära afghanflicka” som han kallar henne) in i den mörka höstskogen bakom stugan.

Svenska skogar är särskilt trolska under hösten. Mitt i allt förfall pågår febril aktivitet bland svampar och många djur.

– Oktober är den bästa tiden att gå i skogen, säger Mattias. Det är fortfarande lagom varmt, man fryser inte, man plågas inte av mygg eller flugor som på sommaren. Och man påminns om att åldrandet, livet som går mot sin upplösning, kan vara vackert och meningsskapande.

Enligt Mattias Svensson är svampplockning ett slags lotteri, man vet aldrig vad man får med sig hem.

– Idag hoppas vi på kantareller, trattkantareller och kanske några biskopsmössor också, även om just deras säsong är över. Vi får se vad som slinker ner i korgen just idag.

Om Mattias är utåtriktad så det förslår, så är Fatmeh den mer tystlåtna typen. Hon går nu sista året på gymnasiet, och kom som ensamkommande till Sverige hösten 2015. Hon lever under skyddad identitet då det finns en hedersrelaterad hotbild mot henne, som också är skälet till att hon flydde från Afghanistan. Sedan ett halvår hyr hon ett rum hos Mattias. De träffades genom en av alla mångkulturella svampkvällar som Mattias anordnar med jämna mellanrum, och han är nu hennes godeman.

Svampintresset ledde till kulturmöten och språkträning

– Jag är ju nyskild, förklarar Mattias, det var ganska tomt i huset och därför är det roligt att ha en tonåring omkring sig.

Det visade sig vara ett lyckokast för båda, eftersom också Fatmeh (lite otippat) är passionerad svampplockare.

– När jag berättade för Mattias om svamparna i Afghanistan blev han chockad.
– Ja, jag hade ju inte tänkt på att svamp fanns utanför Europa, skrattar Mattias generat. Inte trodde väl jag att afghaner plockar svamp. Det kändes liksom inte särskilt muslimskt, hehe.

Plötsligt tar Fatmeh sikte på den första svampen! Bland alla röda och gula löv på marken lyser något ännu gulare, kan det vara en kantarell? Ivrigt stegar hon sig fram mellan mossiga stubbar och böjer sig ner.

– Nej tyvärr, konstaterar hon snart besviket. Det var en falsk kantarell.

Den falska kantarellen är oätlig men lyser nästan lika gult som vanliga kantareller. I bakgrunden syns två vita flugsvampar, som är dödligt giftiga.

Falska kantareller är lika de ”äkta” kantarellerna till färgen, men de har rödare lameller (skivorna på undersidan av hatten) och även om de är ogiftiga är de värdelösa för matlagning. De smakar illa och har en obehaglig, dallrig och strängliknande konsistens.

Så är det min tur att få syn på något. Det sticker fram något vitt, nästan självlysande, mitt bland alla andra färger på marken.

– Är det en champinjon det där? frågar jag.
– NEJ! skriker Mattias och Fatmeh i kör.

Det visar sig vara en vit flugsvamp – en av Sveriges giftigaste svampar. Jag får förklarat för mig att den som äter vit flugsvamp, kommer att få sin mage sönderfrätt inifrån och ut. Man dör en plågsam, utdragen död där de starka gifterna orsakar en våldsam implosion av dina inälvor – de sprider sig via matsmältningsorganen till njure och lever, musklerna förtvinar snabbare än kvickt. Döden inträffar vanligtvis inom några dygn, men de första förgiftningssymptomen kan dröja i timmar eller rentav dagar efter att svampen förtärts. För många nybörjare, som jag själv, kan tyvärr den vita flugsvampen vara förvillande lik vissa champinjonsorter, som också de växer i liknande terräng.

Vit flugsvamp är dödligt giftig för människor. Vissa snigelarter äter den dock med aptit, något som syns på den urgröpta hattkanten till höger.

– Det finns några svampar man behöver ha stenkoll på under hösten. Dels är det flugsvamparna, där vissa går att äta och andra är dödligt giftiga. Dels är det spindelskivlingarna, som absolut ska hållas på armlängds avstånd. Däremot finns det några likartade svampfamiljer – exempelvis musseronerna, som ibland kan påminna om vissa spindelskivlingar.

Mattias förklarar hur svampplockning kan stärka ditt IQ och många andra sorters intelligens, särskilt när man plockar svamp på hösten:

– Titta på marken omkring oss, det lyser av röda och gula löv. I en sommarskog hade man ju trott det var svampar, men nu måste man anstränga sig för att verkligen hitta svamparna, det är väldigt annorlunda från till exempel bärplockning där allt går på rutin, timme ut och timme in. Jag brukar säga att om man gillar monotona, meditativa sysslor är bärplockning, eller svampplockning på sommaren det bästa. För den kreativt sinnade med en upptäckar- eller jägarpersonlighet, är svampplockning på hösten en utmärkt tid.

Att hitta svamp i en höstskog är en utmaning. I bilden finns flera svampar – hittar du dem?

Denna aktiva syssla avsevärt kan alltså avsevärt stärka hjärnans kognitiva funktioner. Dessutom, menar Mattias, är det ofta en social aktivitet att plocka svamp.

– Nu har det ju blivit en grej mellan mig och Fatmeh att plocka svamp ihop, men vi pratar nästan aldrig om själva svampen. Istället går vi och pratar om just allt annat än svamp.

Fatmeh lägger till:

– Det har verkligen lärt mig att utveckla språket. Dessutom kommer jag från en kultur där jag är van att ha en pålitlig äldre person i min närhet, men när jag kom till Sverige blev det lite så att jag utlämnades till mina jämnåriga och vi var ju alla rätt så lost. Ni svenskar har inte den där kulturen, ni umgås mest med er egen ålder.

– Du kom ju dessutom till Sverige på grund av hedersproblematik, klargör Mattias. Nu kanske ni tror att jag är någon omvänd batikhäxa med onda avsikter men så är det inte.

Deras otippade vänskap inspirerade bokvärlden

Det väcktes många frågetecken kring Mattias sexuella läggning när en tonårstjej flyttade in. Det pratades till och med lite på hans många svampkvällar.

– Jag blev kontaktad av den där författaren, Saba Gordon som hade varit på en av mina svampkvällar. Hon frågade om hon fick skriva en bok baserad på min och Fatmehs relation till varandra. Jag frågade vad den skulle handla om, ja det skulle vara rasism och pedofiler och sånt sade hon, men hon skulle inte framställa mig som det. Vi skulle få läsa den i förväg och gillade vi det inte så skulle det skrivas om helt. Vi läste den båda två och den var absolut inte dålig på något sätt, det var en fin skildring av en ganska udda vänskap. Den heter Ensamkommande bläckfiskbarn och nu har vi båda fått var sitt signerat exemplar. Det enda vi inte gillade var att det inte fanns någon svamp med i boken.

Fatmeh skrattar.

– Jag heter Fanny i boken, vadå fantasi eller? Men ja, absolut, alla i min ålder behöver ju nån slags mormor eller förälder eller typ storasyskon, vad du vill kalla det, men jag har ju ingen familj i Sverige och därför så glad att jag träffade Mattias. Så jag ser honom lite som min mentor, bara så.

– Och jag ser henne som min assistent i svampplockningen, skrattar Mattias.

I ungefär en timme vandrar vi genom tät granskog, över stenrösen, korsar några övergivna ängar och en gammal gärsgård, bredvid vilken ett litet torp en gång stått. Nu påminner bara en halvt raserad spis av sten och murbruk om de ensliga, säkerligen fattiga liv som levts här. Det var sådana människor som på 1800-talet sökte lyckan i Amerika, på samma sätt som Fatmeh nu sökt, och funnit, lyckan i Sverige. Och tillsammans går vi nu alla och söker en annan slags lycka – svamplyckan – i den västsvenska skogen.

Redan framåt fyratiden lägger sig mörkret över skogen, och vi erbjuds en trygg, lugn miljö för intima och förtroliga samtal bortom tid och rum. I fjärran hör vi melankoliska fågelrop.


– Jag är tacksam till svenska staten att jag fick komma hit, säger Fatmeh. De flesta svenskar är väldigt esnälla och imponerade av att jag har lärt mig språket så snabbt, medan araberna inte alls verkar vilja lära sig.

Mattias tillägger:

– Det där kan väl i och för sig ha mer med den språkliga närheten att göra. Du som talar flytande dari/farsi, som är ett indoeuropeiskt språk, har nog lättare för svenska – särskilt eftersom du redan kan engelska som i sig är väldigt likt svenska. Araberna tillhör ju en helt annan språkfamilj. Jag försökte lära mig arabiska en gång i tiden och det var hopplöst. Men nu har du ju lärt mig en del dari, det funkar ju mycket bättre. Jag förstår helt enkelt språkets natur, eftersom vi tillhör samma familj.

– Och det är det här vi menar att vi pratar om allt men inte svamp, säger Fatmeh och fnissar förtroligt mot mig.

Svampturen lider mot sitt slut. Jag följer med in i stugan och ser med spänning hur Mattias och Fatmeh dukar upp svampskörden på ett stort fat. Där ska den ligga och torka någon timme, eftersom marken den plockats från är konstant fuktig och blöt på hösten, även under torra, soliga dagar.

Dagens skörd blev champinjon, kremla, citrongul slemskivling, smörsopp, slätsopp, kantarell, trattkantarell och ett stort knippe mussling.

Som reporter är jag på sätt och vis själv ute och plockar – inte svamp, men information, insikter och samband. Och jag ser ett samband mellan det Mattias sade om språkfamiljer, och de svampar som nu ligger uppdukade. De är lika, olika, vissa mer och vissa mindre. Men de har legat i samma korg, nu uppdukade på samma fat, och vissa tillhör samma familj, andra inte. Jag ber Mattias och Fatmeh berätta mer om svamparna de hittat idag.

– Det blev ju inga biskopsmössor och knappt några vanliga kantareller. Men här har vi trattkantareller. De anses nära besläktade med kantarellerna, men skiljer sig också på många sätt. Det är ju en avvägning av aspekter och grundsyn på släktskap som avgör hur de katalogiseras och artbestäms, och det är inte helt lätt. Därför ändras det också över tid. Det vi fått mest av idag är trattkantarell och citrongul slemskivling. De första bör tillagas för sig, men slemskivlingen är en utmärkt blandsvamp som passar bra ihop med kremlan, smörsopparna och slätsoppen.

Den citrongula slemskivlingen gör skäl för sitt namn – man kan nästan spegla sig i hattens blöta slemhinna. Enligt Mattias och Fatmeh är den en av våra mest underskattade matsvampar.

Min blick glider så över på de två stora, vita svamparna med brun undersida, och Mattias fortsätter förklara:

– Sedan har vi ju lyckats hitta två stora snöbollschampinjoner. Det är är ganska lika de vi köper i butik, som är som små snöbollar. Men de här två är fullvuxna och därför smakar de mer, eftersom det mesta av smaken sitter i lamellerna (skivorna på undersidan av hatten, red. anm.) och ju brunare färgen är, desto mognare och fylligare är smaken. Därför ska man inte skölja dem om det inte verkligen behövs.

Snöbollschampinjon är en av flera champinjonsorter i svenska skogar. Endast ett fåtal är giftiga. Jämför gärna med bilden på (dödlig) vit flugsvamp längre upp.

Fatmeh vidareutvecklar champinjonernas plats i svampvärlden:

– Alla champinjoner är i sin tur väldigt släkt med fjällskivlingar. Och fjällskivlingarna är släkt med flugsvampar, som vissa är giftiga och andra går dem att äta. Alla de sista två svamparna har en fothylsa, en ring på stammen och oftast fjäll eller prickar på hatten. Alltså förstår du allt hänger ihop, man behöver bara tänka lite till. Och titta här, denna mussling var ju ändå det mest otippade idag!

Hohenbuehelia geogenia
Denna mussling, Hohenbuehelia geogenia, är så sällsynt att den saknar svenskt namn. Den är nära släkt med ostronskivlingen, men inte lika högt värderad som matsvamp.

Som pressetisk och ansvarstagande journalist – i en tid av demokratiskt undantagstillstånd – är jag tacksam för den jämförelse som Fatmeh nu ger mig, och jag applicerar den gärna på oss människor. Mattias är från Sverige. Själv är jag från Baltikum, lite längre österut. Och ännu längre österut har Fatmeh sitt ursprung. Vi är bara tre människor, men våra respektive ursprungsplatser täcker en yta som motsvarar nästan halva jordens omkrets. Vi borde kanske misstro varandra, betona våra kulturella olikheter. Men ändå ler vi och skrattar på samma sätt. När vi blir ledsna, då gråter vi och när det gör ont, då skriker vi. När vi är trötta gäspar vi, när vi är pigga orkar vi mer. Vi är alla besläktade, precis som de svampar som nu ligger i Mattias och Fatmehs korg.

Mattias viktiga budskap – lita aldrig på Google när det gäller svamp!

Mattias och hans ”afghanflicka” Fatmeh har övertygat mig: att plocka svamp innebär så mycket mer än att bara plocka svamp. Men för att knyta ihop säcken frågar jag vad deras bästa råd är till den svampintresserade som vill plocka mer än bara kantarell och trattkantarell. Mattias är bestämd:

– Skriv detta med stora bokstäver – GOOGLA INTE PÅ SVAMPAR! Det är oerhört svårt att hitta rätt och pålitlig info på nätet, bilderna har olika färgtemperatur och saturering beroende på kamera och ljus. Även på mer seriösa svampforum sprids farlig och missvisande information. Köp istället ett bra svamplexikon, med noggrant utvalda och representativa bildexemplar, och med utförlig textbeskrivning av smak, lukt, storlek och terräng. Själv använder jag Norstedts stora svampbok.

Nu låter Mattias svampen torka i någon timme, sedan är det dags att sätta igång att rensa. Men det får han göra själv, eftersom Fatmeh måste plugga inför ett viktigt prov nästa vecka. Att rensa svamp är en konst i sig, och det största misstaget är att skära bort för mycket, säger Mattias:

– Skär bara bort det som är riktigt maskätet och direkt äckligt, till exempel längst ner på foten där de flesta svampar blir träiga, eller delar av hatten som det kan börja växa alger och lavar på. På smörsopp och slemskivlingar ska man dra bort slemhinnan med en kniv. Kantareller och trattkantareller är ju nästan aldrig maskätna, där är det bara längst ner på foten som behöver avlägsnas.

Är svamp en färskvara eller kan man förvara den?

– Den smakar ju bäst färsk, men för trattkantareller som man vill förvara rekommenderar jag torkning. De får ligga på tidningspapper och torka ut i en vecka där det är varmt och torrt. Övriga svampar förväller jag och fryser ner. Då håller de åtminstone ett år.

Lavinia Revals

[OBS! Fatmeh heter egentligen något annat.]

Relaterad läsning:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s