Kontroversiella författaren: ”Sexuella övergrepp är medelklassens fel”

DEBATT. Den vuxna förövaren är så full och kåt att han inte kan kontrollera sig. Det minderåriga offret, 13-åriga Selma, är så skräckslagen att hon knappt vågar andas. Övergreppet sker i hennes eget rum när resten av familjen ligger och sover. Det pågår bara i några minuter, men våldtäkten sträcker sig över flera kapitel i Saba Gordons nya bok Flickan som rann ut i sanden, och den kan sägas utgöra navet i denna uppväxtskildring från 2010-talets Göteborg.

Det är just våldtäktens omfång och knivskarpa detaljer som chockerar och har fått flera läsare att höra av sig till förlaget med frågor och funderingar. Vi har sammanfattat dessa frågor till ett slags debatt med följdfrågor och motargument, där författaren för första gången ger utförliga svar och förklaringar.

Fråga: Är det här en självbiografisk berättelse?

Saba Gordon: Det är nog den vanligaste frågan. Jag säger alltid att den inte är en självbiografi, utan en uppväxtskildring. Den skildrar en utsatt tjejs första 18 år i livet. Jag förstår inte varför det är så intressant att veta om jag själv upplevt det eller inte.

Fråga: Men bygger den på din egen uppväxt?

Saba Gordon: Där har vi den näst vanligaste frågan. Mitt svar är ja. Och samtidigt som jag inte vill säga att boken är självbiografisk, vill jag inte heller förneka att den skulle kunna vara det. Berättelsen får tala för sig själv.

Fråga: Många upplever detta som en oerhört berörande och viktig bok, men varför var du tvungen att ”dra ut” så mycket på själva våldtäkten? Du skildrar ett ganska kort förlopp oerhört detaljerat, det händer saker hela tiden i samspelet mellan förövare och offer, och när man läst hela förloppet känns det som att en evighet har gått. Flera läsare har enligt uppgift behövt lägga boken ifrån sig och ta en mental återhämtningspaus. Är inte det ett misslyckande från din sida?

Saba Gordon: Jag skriver ju om sexuella övergrepp i Sverige idag, och jag har som tumregel att aldrig vara grafisk i skildringar av övergrepp. Det får inte bli våldspornografiska texter, men inte heller känsloporr. Just den här övergreppsskildringen behövde jag dock göra så detaljerad eftersom många av detaljerna återkommer senare i berättelsen, ofta (men inte alltid) som flashbacks. Jag behövde tydliggöra men också synliggöra det exakta skeendet i ett övergrepp för att läsaren ska förstå att det som äger rum inte bara är en brutal våldshandling, utan också en slags känslomässig förhandlingsrunda mellan någon som har mycket makt och någon som nästan är maktlös.

Fråga: Hur menar du med ”nästan maktlös”? Är inte en 13-åring alltid maktlös mot en vuxen som begår övergrepp?

Saba Gordon: De detaljer i texten som kan upplevas onödigt grafiska handlar väldigt sällan om kroppskontakt eller könsdelar, utan om utbyten av blickar, hur kropparna förhåller sig till varandra, vad andetag, hjärtslag och gester kan signalera. Med makt menar jag inte bara det fysiska maktövertaget som den vuxna förövaren har, utan andra sorters makt. Rent fysiskt är ju offret inte alls utan makt. Hon hade kunnat klösa ut ögonen på honom, men låter bli. Varför då, frågade jag mig när jag skrev detta.

Fråga: Vad för slags andra maktdimensioner finns det, menar du?

Saba Gordon: Förövaren är inte bara vuxen, utan därtill en på ytan politiskt korrekt medelklasskille, medan offret lever i en förortsmiljö som är allt annat än PK eller medelklassig. Det är inte bara sexuellt förtryck som utövas, utan också klassförtryck. Problemet med den svenska medelklassen är att den inte förstår vilken makt den utövar. Svenska medelklasslärare är blinda för hur de trycker ner barn från orten med sina självklart goda, och självgoda, medelklassvärderingar. Och sen undrade folk varför just kulturvärlden var så drabbad av metoo-skandaler? Det har med medelklassens självgodhet att göra. Det är nämligen medelklassen som bär upp svenskt kulturliv – inte konstigt att så många övergrepp sker just i kulturlivet. Samma medelklass basunerar ut sina progressiva, feministiska ideal, och sedan förväntar de sig att ortens barn ska ta detta till sig. Jag menar att många problem kring sexuella övergrepp finns just i medelklassen, att det är medelklassen som härskande klass (för det är den som idag har makt över politik och kultur) som är roten till mycket av den tystnadskultur kring sexuella övergrepp som fortfarande råder i Sverige.

Fråga: Många skulle säga emot dig på den punkten, och istället framhäva förorterna, med sin gängbildning och hederskultur, som roten till det onda?

Saba Gordon: Det hörs allt oftare. Men det ironiska är att dessa problem i sig är resultatet av medelklassens sjuka klasspolitik, som går ut på att de skor sig själva på andras bekostnad. Medelklassen införde det fria skolvalet, unikt i världen. De gjorde det för sin egen skull, för att de skulle kunna flytta sina barn från ”invandrarskolorna”. Vad blev resultatet? Medelklassens skolor är lugna och trevliga som aldrig förr, lärarna blåser upp betygen mitt under näsan på inspektörer. Men för alla andra är det bara skit. Det suger att inte vara medelklass i Sverige idag. Det kan vi tacka medelklassen för. Det var de som drev på den här utvecklingen. Vi har 7,5 medelklasspartier i riksdagen som ser till att skiten fortsätter. Förhoppningsvis är det några partier färre efter nästa val.

Fråga: Nu har vi kommit ganska långt från ämnet i din bok. Varför tar du upp allt detta med partipolitik?

Saba Gordon: För att Flickan som rann ut i sanden är en uppväxtskildring, inte en fallstudie i PTSD. Jag skriver om sexuella övergrepp, det stämmer. Men man ska inte glömma alla andra faktorer som påverkar en människas första tid i livet. Jag skriver om hur det är att växa upp i Sverige och inte vara medelklass eller överklass.

Fråga: Kan du förklara tydligare på vilket sätt klass och övergrepp hänger ihop?

Saba Gordon: Selma i boken påbörjar det man brukar kalla för klassresa. Hon växer upp i orten som andra generationens invandrare. Genom sin musikaliska talang flyttas hon till en skola med musikklasser, sedan kan hon genom sin begåvning börja på ett ansett gymnasium som det mest går vanliga medelklassvenskar på. Samtidigt måste hon hantera sviterna av ett övergrepp som ägde rum när hon var 13, men som påverkar hela hennes tillvaro. Båda dessa utmaningar blir för mycket för henne.

Fråga: Påstår du att en tjej från medelklassen hade lidit mindre av ett övergrepp?

Saba Gordon: Inte alls. Men en vanlig medelklasstjej hade haft en jätteutmaning mindre att bry sig om. Selma som föddes utanför allt detta har inte det stöd som en vanligt medelklassbarn kan ta för givet. Man kan väl säga att boken ger ett utifrånperspektiv på medelklassen, på sådant som medelklasspersoner själva tycker är helt oproblematiskt, men som faktiskt är grunden till mycket av den rasism, sexism och segregering vi ser i samhället idag. Jag är fullt medveten om att mina flesta läsare är medelklass, och har jag fått flera läsarbrev från personer och även ”fans” av mina tidigare böcker, som blivit stötta, rentav kränkta, över hur jag nu skildrat medelklassens vidrighet. Det känns jättebra, för då har jag trampat på stora, ömma tår som medelklassen själv påstår inte alls är särskilt ömma.

Fråga: Den här klassresan du skildrar i boken, hur kopplar du samman den med övergrepptemat?

Saba Gordon: Jag har skildrat en klassresa som påbörjas, men som egentligen är dömd att misslyckas från första början. Idag pratar man om klassresor som något underbart fint, men man plockar bara fram de lyckade exemplen. Vissa politiker säger till och med att Sverige ska vara ett land där varje barn har en chans att göra en klassresa. Som om det skulle vara det finaste i världen. Det hade det kanske kunnat vara, om medelklassens ideal varit något att hänga i granen. Men dagens medelklass är lika andligt urblåsta som forna tiders småborgare. Det finns noll intresse för bildning och djup, för verklighet och mänsklighet, bara fokus på yta, nymodigheter och intetsägande floskler. Säga vad man vill om de gamla europeiska överklassidealen, men där fanns åtminstone en seriöst menad ansats till bildning och förståelse av världen, som frambringade många stora intellektuella, även sådana som Marx och Engels som på allvar ifrågasatte klassdiktaturen. Dagens medelklass har inga sådana intellektuella, men de har tagit över överklassens roll inom politik och kultur. De har alltså ersatt den gamla överklassen och blivit den nya härskarklassen. Det enda viktiga nu är medelklassens egen självgodhet och duktighet, och deras skryt över inställsamheten hos de som genomfört en lyckad klass- och assimileringsresa till medelklassen, sådana som nu själva bär på de vidriga medelklassvärderingar som är roten till så mycket ont i samhället. Medelklassen är skit, punkt slut. Sedan får nyliberalerna, kulturvänstern och alternativhögern påstå vad de vill. De har fel allihopa.

Fråga: Menar du att folk från underklassen och förorten inte ska ha rätt att bli medelklass?

Saba Gordon: Jag menar att visionen om ett samhälle där alla får chansen att göra en klassresa – med utgångspunkten att de allra flesta ändå inte kommer att kunna ta denna chans även om de nu får den – är en patetisk ursäkt för att upprätthålla ett segregerat klassamhälle för medelklassens egen skull. En verkligt humanitär vision vore ju ett samhälle där ingen behöver göra någon klassresa från första början, kanske för att klasstillhörigheten inte längre har betydelse, eller att klasserna som de ser ut idag inte existerar. Med andra ord ett klasslöst, jämlikt och jämställt samhälle. Inte ett samhälle där medelklassen är schysst och ger de som står utanför en chans att komma in i värmen, därför att medelklassen själva vet att de allra flesta ändå inte kommer att lyckas. Det är välgörenhet när den är som sämst.

Fråga: Men du skildrar ju själv det oerhörda förtryck mot kvinnor och flickor som finns just ute i förorten, du beskriver tydligt hur utsatta mellanstadietjejer plockas upp av äldre gängmedlemmar. Sådant som knappt existerar i medelklassen?

Saba Gordon: Precis. Och så länge medelklassen försöker lösa detta problem genom att hipsterpappor tar sina barn till öppna förskolor i Angered, eller att socionomer och lärare från medelklassen drar igång integrationsprojekt några dagar om året, kommer väldigt få i förorten att lyssna. Ingen av oss som bor där kan ta er på allvar. Idag är det extra tydligt eftersom klassproportionerna går efter kulturella och etniska gränsdragningar, men man hittat exakt samma vidriga maktförhållanden i Ivar-Lo Johanssons statarberättelser från för hundra år sedan. Alla människor har en vilja, men tro inte att den viljan är fri så länge klassamhället existerar. Idag finns det valfrihet i överflöd, men vilja och val ska inte förväxlas med varandra.

Fråga: Men du skriver ju om sexuella övergrepp. Är det inte onödigt att göra politik av det? Varför tycker du det är så viktigt med klassperspektivet? Är inte alla lika värda, oavsett klasstillhörighet?

Saba Gordon: Det är precis det. Enligt medelklassen är alla lika mycket värda, att i mitt Sverige byggs inga murar, här tar vi hand om varandra och öppnar våra hjärtan. Nej, det gör vi inte alls. I Sverige är alla inte lika mycket värda. Jag är en av få i svensk litteraturhistoria som faktiskt belyser detta i anknytning till sexuella övergrepp. Caroline Engvall gör det definitivt inte. Hon kanske slänger in nån kurdisk tjej för att vara inkluderande, men den svenska skönlitteraturen om sexuella övergrepp handlar nästan uteslutande om medelklassens sexuella övergrepp. Jag däremot visar hur allt hänger ihop, hur pusselbitarna läggs som grund för att sexuella övergrepp överhuvudtaget ska kunna ske.

Fråga: Samtidigt är ju Sveriges läsande befolkning – dina läsare – övervägande delen medelklass?

Saba Gordon: Det stämmer, och det är min stora sorg i livet. Jag hoppas innerligt att jag under min livstid får uppleva ett nytt samhälle ta form – början på ett klasslöst samhälle där det inte längre är medelklassen som styr och ställer över allt inom politik och kultur. Idag har medelklassen blivit den nya överklassen. De har bara inte fattat det än, och det har ingen annan gjort heller. Förutom jag då. Jag hoppas mina böcker kan hjälpa till att upplysa om detta. Samtidigt är jag ingen politisk författare på det sättet. Det finns inga slagord eller budskap skrivna på näsan i mina böcker. Jag har ingen politisk agenda. Jag skildrar relationer mellan människor, relationer mellan förövare och offer, och just eftersom jag har verklighetens perspektiv – istället för medelklassperspektivet som är förhärskande inom detta ämne – tror jag att alla kan ta till sig det jag skriver. Till och med medelklassens läsare.

Text och sammanställning av frågor: Lavinia Revals
Svar på frågorna: Saba Gordon

Relaterad läsning:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s