Saba Gordon: ”Dådet i Vetlanda är klassfiendens verk”

INRIKES. Medelklassens och överklassens politik skapar ojämlikhet. Ojämlikhet skapar monster, något vi nu fått se prov på genom attacken i Vetlanda. Ända sedan etablerade medier, som alla är en integrerad del av den förhärskande klassens propagandamaskineri, gick ut med att det var en afghansk kille som utförde dådet, har det tagit skruv på sociala medier, och vad är det som trendar? Samma alternativhöger och gnälliga troll som alltid pumpar ut osofistikerade inlägg om att mångkulturen har gått för långt, ”nu kommer det fram hur massinvandringen förstört Sverige”, och så vidare.

De har helt rätt i att Sverige är ”förstört”, och att samhällskatastrofen är ett faktum. Men de tar fel på gärningsmannen. I ett enstaka fall som det som hände i Vetlanda är det naturligtvis solklart vem som är gärningsman och vem som är offer. Men i ett vidare perspektiv blir det plötsligt luddigare. Våra över- och medelklasspolitiker förfasar och beklagar sig som aldrig förr, och vissa av dem har tröttnat på toleranssnacket (som de aldrig riktigt trott på själva) och gått tillbaka till betydligt skarpare tonlägen. Moderaterna är återigen sig själva, KD likaså. Det är bara Socialdemokraterna som tycks ha permanentat sin förvridning till oigenkännlighet.

Högerpartierna är, precis som ”vänsterpartierna” i riksdagen, dominerade och styrda av medel- och överklassklaner med starka och flagranta kopplingar till Sveriges allra rikaste procent. De har sina egna affärsintressen att måna om. Högerpartierna har förvandlat den av Palme stipulerade politiska viljan till marknadens valfrihet. ”Vänsterpartierna” har förvandlat de lägre klassernas kamp för frihet och värdighet till hårklyveri kring identitetsfrågor. Exakt! Frihet att välja mellan olika pensionsfonder och skolkoncerner! Identitetspolitiskt navelskådande, irrelevant för alla utom för ett fåtal inköpta medbrottslingar av lägre klassbakgrund! Detta är härskarklassens eviga kännetecken – trycka ner sitt eget folk till botten, och samtidigt lyfta upp några av dessa till vittnesbörd om klassamhällets gudomliga förträfflighet! Låt oss sluta kalla dessa riksdagspartier för vänster eller höger. Låt oss kalla dem vad de verkligen är: småsinta, aggressiva medelklasspartier vars enda agenda är låta sin egen klass sko sig på de lägre klassernas bekostnad. Klassamhällets folkflertal är inte fattiga – de har gjorts fattiga genom utsugning och beroendeframkallande substanser som fördunklar omdömet och dämpar klassinstinkten. På 1800-talet skedde detta genom sprit. Idag sker det genom sociala medier, och BigTech erbjuder nu sin egen marshallplan till snart sagt varenda land i världen.

De nätsurfare som spyr galla över uselt hanterad invandringspolitik och främmande kulturers ”intrång” i samhället tillhör ofta själva det lägre, obemedlade samhällsskikt i Sverige där också ortens folk och flertalet av alla nyanlända tillhör. Jag är själv ett barn av detta samhällsskikts lägsta botten. Medelklassmaffian i Rosenbad är livrädda för en stark och enad arbetarklass, förortsklass och landsbygdsklass som kan agera beslutsamt som en samlad politisk kraft. Rosenbad och dess underhuggare har gjort sitt bästa för att slå den förra arbetarrörelsen i spillror, och Socialdemokraterna är numera som vilket politiskt parti som helst: inte ett parti byggt av folkrörelser utan ett parti av uppåtslickande karriärister med starka band till storkapitalet. Det ligger i alla de etablerade partiernas intresse att framställa sig som oskyldiga i sammanhanget och skylla på det osofistikerade, främlingsfientliga hat som ständigt förnyar sig självt som en cancersvulst på sociala medier. Den svenska medelklassen leder stort i denna oskuldstävling.

Att Annie Lööf förordar ”de öppna hjärtanas politik” är inte heller konstigt. Det ligger i alla borgerliga aktörers intresse att hålla de lägre klasserna så splittrade som möjligt, med ständigt uslare avtalsrörelser för det arbetande folkets del. Att dessutom utnyttja humanitära katastrofer i länder som Somalia, Syrien och Irak, och utsätta dessa länder för ännu större brain drain än någonsin förr, och genom att varva tomma floskler som solidaritet med att ”vi behöver arbetskraft”, är ytterligare exempel på den härskande medel- och överklassens usla retorik. Härskarklasserna behöver dock inte vara vältaligare, eftersom all tillstymmelse till folklig samling och enighet har försvunnit ur svensk politik.

En regering som VERKLIGEN är solidarisk med sitt folk, och vars makt VERKLIGEN vilar i detta folks händer, skulle inte ha minsta problem med att ta emot hundratusentals humanitära flyktingar – eftersom en sådan regering till att börja med hade sett till att måna om SITT EGET folk FÖRST, ty ett rikt och välmående folk är också ett gästvänligt och hjälpande folk.

Men de härskande klasserna bryr sig inte om den lilla människans behov. Att bostäder saknas, fackliga rättigheter försvinner och arbetsvillkoren är osäkrare än någonsin, det är helt enkelt inte deras problem. Och det är i sådana samhällen – djupt ojämlika och i mänsklig mening fullständigt omoraliska – som den här typen av vansinnesdåd förekommer. I jämlika samhällen lyser skolskjutningar, vansinnesdåd och gängvåld med sin frånvaro. I ojämlika samhällen, däremot, tystas kriminalitetens orsaker ner. Och ibland är man så jävla desperat att man släpper fram idioter till talarstolen – idioter till partiledare som med absurd brist på logiskt tänkande får bekräfta den demoraliserade arbetarklassens missnöje, genom den fullkomligt befängda förklaringsmodellen att orsaken till dagens kriminalitet ligger i miljonprogrammens arkitektur och planlösningar, och att vi ”aldrig, aldrig ska bygga så igen”. Allt för att de mångtaliga SD-väljarna inte ska börja rikta sitt missnöje mot den härskarklass som VERKLIGEN ligger bakom bananmonarkin Sveriges katastrofala tillstånd av ojämlikhet och misstro.

Det är cyniskt och nästan obeskrivligt ondskefullt att sedan bolla runt skulden – precis som våra åtta medelklasspartier i riksdagen gör eftersom den verkliga skulden ligger hos dem själva, mellan ”nysvenskar på glid” och demoraliserad svensk arbetarklass, i medelklassmun kallad ”rasister”. Ibland är de det, ibland inte. Men det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att till och med de lägre klassernas svenska rasister har mer gemensamt i klassintresse med förorternas folk än vad de har med sina genetiska bryllingar i medel- och överklassen.

Har ni funderat över när fenomenet ”alternativhöger” och ”alternativmedia” började dyka upp som maktfaktorer i den digitala världen, som allt fler människor binds upp till genom avsiktligt beroendeframkallande mobiltelefoner och appar? Det var i samband med att de sociala medierna själva tågade in i samma digitala värld som multinationella härskare utan minsta respekt för nationella statsbildningar.

Det låter som en konspirationsteori, men tyvärr är vissa konspirationsteorier sanna. Förintelsen var en konspiration som genomfördes förvånansvärt diskret under de första åren av sin existens. De som slog larm blev kallade just konspirationsteoretiker.

I praktiken är det sociala medier – Facebook, Twitter, Instagram, och så vidare – som har skapat alternativhögern. Att samma höger nu rensas bort är inte konstigt, för storkapitalet svär inte trohet mot något annat än sin egen girighet. Med andra ord: det var sociala medier, och den konstanta nätuppkopplingen via mobiltelefoner (som inneburit en konstant nedkoppling av massornas klassmedvetenhet) som skapade det rasistiska gnället. Och det är 30 år av medveten ojämlikhetspolitik från den svenska, klassmedvetna medelklassen som gav upphov till den sortens samhälle där vansinnesdåd och skjutningar blivit vardag. Ojämlikhet gör sådant med människor och hela samhällen.

Nedskärningar, usla avtalsrörelser, snedvriden bostadspolitik, kulturellt klassförtryck – allt detta skapar ojämlikhet. Och ojämlikhet skapar monster som det som nu gått bärsärkagång i Vetlanda. Härskarklassen äter sina egna barn – men inte innan de ätit våra barn! Och de är synbarligen fortfarande upptagna med det sistnämnda.

Det är dags för de lägre klasserna att nyktra till från de avsiktligt beroendeframkallande sociala medierna och börja bli klassmedvetna på riktigt. Klassfienden heter storkapitalet och har redan bundit större delen av medelklassen till sig. Märk väl att medelklassen idag krymper i alla västerländska länder, och att de allra flesta av oss INTE är medelklass, till skillnad från vad denna medelklass vill få oss att tro.

Den lilla människan behöver organisera sig i en ny folkrörelse, en ny arbetarrörelse som inte bara organiserar traditionell arbetarklass utan ALLA nya lägre klasser som uppstått sedan 30 år: daglönare, bidragsberoende, ortenfolk, demoraliserad landsbygdsbefolkning liksom hela kåkstäder av trasproletärer som skyfflas fram och tillbaka genom EU:s öppna gränser. Det vi måste förstå är att vi alla är samma folk – vi är ett och samma klassfolk, otroligt olika varandra men otroligt nära varandra i våra verkliga klassintressen. Vi är den lilla människans folk. Vi är inte små av naturen, vi har gjorts små av klassfienden, som genom vår träldom gjort sig själva större och mäktigare än oss i politisk, ekonomisk och kulturell bemärkelse. Och så länge alla sitter var för sig och gnäller på sociala medier kommer inget att hända.

I flera latinamerikanska länder har nya folkrörelser redan börjat byggas. Venezuela är ett välkänt exempel, och enda anledningen till att chavismen fortfarande lever där är att den bygger på folklig makt genom folkliga rörelser där den lilla människan gått samman, trots interna motsättningar, för att verkligen uppnå frihet. I Bolivia har tiotals vitt skilda folkrörelser gått samman på samma sätt – allt ifrån gruvarbetare till kokabönder och obskyra bergsfolk med bakåtsträvande klanstrukturer har gått samman för att uppnå verklig makt, folklig makt. Sedan dess har fattigdomen minskat på alla plan, och i större hastighet än den gjort under hela landets tidigare historia sammanslaget. Det finns alltså framgångsrika exempel. Det är inte felfria exempel, men det är exempel på att folkrörelser kan byggas på nytt. Exempel på hur den lilla människan på allvar kan utmana det storkapital och den hänsynslösa härskarklass som förtrycker henne.

Vi återgår till Sverige. Vi ska förvisso ta inspiration från andra länders pågående klasskamp och byggande av folkrörelser, men glöm inte vår egen historia! För att ta lärdom av historien måste vi först känna till den. Det var ett århundrade av folkrörelsers enträgna kamp för frihet och värdighet, generationer av idag glömda namn, som möjliggjorde det Sverige som under några få decennier var världens inte bara friaste, utan jämlikaste och tryggaste land. Idag har högerkrafterna slagit denna väldiga folkrörelse i spillror, och vi lever idag som hemlösa tiggare i ruinerna av en en gång så ambitiöst genomtänkt, beundransvärt genomförd och folkligt förankrad välfärdsstat, där statens intressen och folkets intressen faktiskt höll på att smälta samman. Men detta är idag historia. Kvar finns bara ruiner, och som frusna råttor springer vi runt kring ogräsets rötter. Ibland slåss vi sinsemellan om det lilla vi har kvar. Ibland tigger vi smulor från medel- och överklassens bord. Men i kristider, som nu under rådande pandemi, är vi utlämnade åt vårt eget öde.

På 1800-talet var det genom spriten man höll de lägre klasserna i schack. Idag är det genom mobiltelefoner och sociala medier. BigTech ÄR klassfienden lika mycket som Rosenbad och vår aggressiva storföretagsmaffia!

Har ni funderat över varför allt fler medelklass- och överklassföräldrar förbjuder sina barn att använda mobiler? Har ni funderat över varför barnen på de segregerade medel- och överklasskolorna måste lämna in sina mobiler vid dagens början? Klassfienden vet själv hur skadlig denna teknik är, men har inga som helst problem med att tillsätta en digitaliseringsminister för att fortsätta hålla de lägre klasserna nerdrogade från morgon till kväll.

Den som gnäller genom sin mobil går med krökt rygg. Men den som rätar på ryggen, tittar upp och ser verkligheten som den är, kommer att bli inte bara klassmedveten utan också STOLT över sin klasstillhörighet, STOLT över att tillhöra folkmyllret – ett folkmyller där det finns gott om plats för inte bara moskébyggande förortsföreningar utan också vanliga, demoraliserade svenskar. När bankerna, BigTech och all världens regeringar tycks vara i maskopi för att sko sig ännu mer, föra sin medel- och överklasskamp ännu mer skoningslöst än tidigare, då gäller det för alla oss andra att lägga våra interna motsättningar åt sidan och krossa denna gemensamma klassfiende en gång för alla.

Sen kommer vi ha all tid i världen att tjafsa med varandra om var och hur vi ska bygga nya kyrkor, moskéer och andra slags tempel. Tro mig, vi kommer inse att vi har mer gemensamt än vad som splittrar oss. Det enda som verkligen splittrar oss är den härskande klassen, både i Sverige och globalt. I Sverige är det Rosenbad med sina åtta medelklasspartier. Globalt är det just nu BigTech som är det största hotet, drogar ner oss från morgon till kväll.

Vi kanske kan börja med Sverige och så tar vi det därifrån?

Saba Gordon, författare till bl.a. Ensamkommande bläckfiskbarn, Skuggan av en lillasyster och Flickan som rann ut i sanden

[De åsikter som framförs i denna artikel är artikelförfattarens egna, och överensstämmer inte nödvändigtvis med redaktionens.]

Relaterad läsning


Mer innehåll från Till Punkt

Saba Gordon: ”Skrivandet är mitt sätt att PISSA på MEDELKLASSEN”

DEBATT. Sveriges Television, och i förlängningen allt som ingår i public service, slår sig för bröstet när det gäller opartiskhet och politiskt oberoende. I praktiken är dock politisk styrning en förutsättning för själva konceptet, även i en demokrati av det slaget Sverige har. SVT:s styrdokument och praktiska utformning är inget annat än det fortgående resultatet…

Läs hela artikeln

Saba Gordon: ”Konstnär är den som kan gestalta lidande”

DEBATT. Klichén om den lidande konstnären är seglivad. Den har tjatats ut genom århundradena, ofta på osmakliga och vilseledande sätt. Ändå är detta en av de klichéer som faktiskt stämmer mitt i prick. Just därför är den också så seglivad. Klichéer uppstår ju ändå av en anledning – de funkar, de berör. Klichéerna är på…

Läs hela artikeln

Författarens nyhetstips: ”Glöm SVT, här är alternativen!”

MEDIA. Är du jävligt trött på SVT? Orkar du inte med de tillrättalagda narrativen i allt från världsnyheter till hundprogram? Får du plötsliga raseriutbrott av att se och höra programledarnas röster? Då är du inte ensam. Fler och fler upplever att det svenska medieklimatet är otroligt kvävande och repressivt. Idag har ledordet blivit ”mångfald” inom…

Läs hela artikeln

”Ensamkommande bläckfiskbarn” – en angelägen, viktig bok!

KULTUR. Det är alltid en utmaning att läsa Saba Gordon, som med sina två romaner, manifest och tidigare teaterpjäser har profilerat sig som en kompromisslös opinionsbildare kring sexuella övergrepp mot barn. Denna novellsamling är inget undantag – det finns gott om oegentligheter och missförhållanden på nästan varenda sida. Men här uppvisar Gordon också en ny…

Läs hela artikeln

Bokrecension: Kriget mot pedofilerna fortsätter!

RECENSION. Det här kan vara det sjukaste skoldramat, och den vidrigaste litterära massakern på vuxenvärlden, som någonsin skrivits. Huvudtemat för Skuggan av en lillasyster är syskonskap, sexuella övergrepp och vad de gör med människor långt senare i livet, långt efter att övergreppen glömts bort av alla förutom den som en gång var utsatt. Bokens konkreta…

Läs hela artikeln

Saba Gordon: ”Dådet i Vetlanda är klassfiendens verk”

INRIKES. Medelklassens och överklassens politik skapar ojämlikhet. Ojämlikhet skapar monster, något vi nu fått se prov på genom attacken i Vetlanda. Ända sedan etablerade medier, som alla är en integrerad del av den förhärskande klassens propagandamaskineri, gick ut med att det var en afghansk kille som utförde dådet, har det tagit skruv på sociala medier,…

Läs hela artikeln