Orten ÄR utsatt – men av vem, och för vad?

GÖTEBORG. Klockan närmar sig halv tio på kvällen, och vid Selma Lagerlöfs torg i Hisings Backa håller Hemköp öppet i drygt en halvtimme till. Mörkret har lagt sig och ute på torget – i folkmun förkortat till ”Selma” – drar mörkklädda ungdomsgäng runt, till synes utan något att göra. Innanför entrén sitter ytterligare tre mörkt klädda killar och spanar. Ja, de spanar just på mig med sina stora ögon: är det så att jag sticker ut här i området? Jag bor ju inte här själv, och jag har hört rykten om att alla har koll på alla här.

I blomrabatterna mellan Fiskhuset, biblioteket och pizzerian sägs det att de kriminella gängen gräver ner knark. År 2020 uppmärksammades just detta torg stort i media för en dödsskjutning av det slag som numera även de som inte bor i orten börjat bli vana vid.

Jag känner hur en kall kår kryper över ryggraden, när ännu ett gäng – fyra högresta, svartklädda män i hoodies – kommer in genom entrén. De rör sig som lejon på savannen, självsäkert och i mina ögon hotfullt. Jag följer efter dem, det är ju min förbannade journalistiska plikt att undersöka vad som händer här, just nu, just idag i detta olycksdrabbade hörn av Sverige! Och plötsligt brister en av Hemköpspersonalen ut i ett leende:

– Men tjena killar! Det var inte igår! Hur har ni det?

En av killarna skiner upp som en sol:

– Alhamdulillah bara bra, vi hörde det är rea på lösgodis.
– Ja men skynda er grabbar, innan det tar slut! Det har gått åt som smör!

Plötsligt försvinner den hotfulla stämningen. Till och med väktarna, som idag är fler än någonsin på detta torg för att hålla de kriminella gängen på plats, visar sig mycket vänliga mot det ”hotfulla” gäng som nyss gett mig kalla kårar. När jag går in i butiken och ser mig om, verkar jag inte längre befinna mig i det kalla, gråa Sverige där folk inte vill veta av varandra. Här stannar man upp för att småprata, diskuterar prisskillnader och förhör sig om sina respektive familjers hälsa.

De lägre klassernas kultur – rena folkfesten i jämförelse

Jag tog mig hit för att rapportera om ett område i utsatthet. Istället tycks jag ha hamnat mitt i en stor familjefest. Plötsligt trillar två unga tjejer in genom entrén. De sjunger och dansar, hjular och skrattar. Den ena gör sig redo med kameran för att posera och koreografera en video på Tiktok från sin mobil. Väktarna ler och skakar roat på sina huvuden. Vad kan väl värma själen en kylig kväll i april – innan vårvärmen slagit igenom – mer än två glada tjejer på sitt bästa kvällshumör? Var någonstans i världen kan unga tjejer hoppa runt såhär under kvällstid, till synes helt orädda för ungdomsgängen ute på torget?

Och plötsligt får tjejerna syn på det högresta, ”hotfulla” gänget i svart mundering. Glada tjut utväxlas och man lovar att hälsa varandras familjer och tacka för senast. Jag hör olika språk talas inne i affären – jag räknar till tio innan jag ger upp: arabiska, bosniska, makedonska, hindi, bengali, tigrinja, somaliska, ryska, polska och kurdiska (soranidialekten vill säga). Samtalsspråket är dock genomgående svenska, men bruten sådan – att ingen skulle tala svenska i orten är en myt! Tvärtom, svenska språket är det som binder hela denna palett av kulturer och ursprung samman.

Ändå vill jag så gärna tala med någon som har svenska som modersmål, som inte bryter på språket. Bor det verkligen inte en enda redig svensk här i knutarna?

De sista etniska svenskarna i utsatta området

Jag stryker runt ett tag till och hoppas att någon av dessa ”överblivna” ghettosvenskar ska uppenbara sig. Så tornar en ljushyad familj in i butiken med en stor kundvagn: mamma, pappa och två barn. De kunde inte vara blondare och mer blåögda. Och ja, det visar sig snabbt att de är etniska svenskar. Jag närmar mig försiktigt och frågar om jag får ställa några frågor. Jag förklarar att jag skriver för en nyhetssajt och ett förlag som fokuserar på det obekväma i vår samtid.

– Det har la aldrig skadat att tjöta lite, säger pappan medan mamman och barnen fnittrar.

Därmed kan jag påbörja mitt intervjusamtal – under förutsättning att jag garanterar deras anonymitet (med tanke på det känsliga läget i etablerade medier kan jag inte annat än ha förståelse för det).

Hur upplever ni att livet som etniska svenskar har förändrats i Backa, som enligt polisen fortfarande är ett utsatt område med gängskjutningar och oroligheter?

– Vi har bott här sedan lång tid, och det har bara blivit sämre och sämre, säger mamman.

Vad har blivit sämre?

– Allt.

Kan ni ge exempel?

– Vi som bor i 422 märker ju hur sophämtningen krackelerat totalt, säger pappan. Det är stora berg med sopor ute på gården. Och vi har vänner som säger att vi måste ta oss härifrån. Men det tänker vi inte göra, vi är ett med vårt Backa. Men att hyresvärd och myndigheter snålar med sophämtningen så man tror att det är sopstrejk varje dag, det är bara alldeles för lågt, till och med för medelklasspolitikerna som styr över oss.

Men är det inte ett stort problem med alla skjutningar, som också har drabbat oskyldiga?

– Det är klart det är, säger mamman, men hur många skjutningar har vi haft? Hur många bilbränder? Två, tre på ett år. Ja, det är illa nog, det borde inte vara några skjutningar alls. Men övriga dagarna är det precis som vanligt. Förutom att det kanske är bättre för den psykiska hälsan att bo här än i medelklassområdena på Hisingen.

Pappan: ”Det finns utanförskapsområden, och så finns det ensamhetsområden”

Pappan fyller i:

– Om vi ska göra något en kväll släpper vi bara ner barnen på gården. Där finns våra grannar och andra barn och det är rena utefritidsverksamheten. Vi behöver aldrig vara oroliga för våra barn, de är i goda händer och vi är alla grannar som håller bra koll tillsammans. Gängen kommer ju utifrån, och de få medlemmar som bor här vet ju både vi och polisen vilka de är. Det är en skam att polisen inte tar itu med dem på allvar.

Så ni menar att det inte är ett problem att bo här, som etnisk svensk bland främmande folkgrupper och muslimer?

– Problem!? utbrister de tillsammans och sedan fortsätter mamman:

– Jag vet ju hur det är i medelklassområdena på Lindholmen. Där är det dött och tomt på gatorna efter klockan åtta på kvällen. Möjligen är det någon ute med hunden. Här är det folk och barn ute hela tiden. Det är levande på ett helt annat sätt. Och om du frågar mig – vad är värst, att dö av ensamhet eller att dö av skjutningar? Båda såklart, men du fattar vad jag vill säga va? Du fattar vad jag menar? Alla har sina problem, bara det att våra problem får all uppmärksamhet. Det finns utanförskapsområden, och så finns det ensamhetsområden. Medelklassen kan sitta där med sina tillgångar och politiska beslut, men de är ensammare än vi. De har ingen sammanhållning, de har bara makt. Och den använder de för att trycka ner oss. Jag är uppvuxen här, min fru har liknande bakgrund från en annan del av Sverige, men vi är stolta över att komma från den klass vi gör.

Men känner ni er inte marginaliserade som svenskar? Ni är ju ändå en minoritet i ert eget område? Är det inte jobbigt att inte förstå alla de andra språken i grannskapet?

– Det är klart att det blir språkförbistring ibland, säger pappan. Ibland har jag nästan hamnat i slagsmål för något missförstånd med en somalisk eller turkisk granne. Men för oss hade det varit ännu värre att bo i radhus eller villa och ha svenska medelklassgrannar. Här i Backa förstår vi inte alltid vad folk säger, men där hos medelklassen – där förstår vi inte hur de tänker.

Mamman fyller i:

– Här spelar det ingen roll vad man har för ursprung eller talar för språk. Vi är alla Backa här. Vi har vår egen gemenskap och vi ser både olikheter och likheter som en styrka. Det enda ingen av oss är, det är medelklass!

Familjen skrattar gott, några omkring oss nickar instämmande i vad som just har sagts, och en polsk kvinna gör korstecknet. Jag låter familjen fortsätta sin shopping och går förbryllad därifrån. På väg ut genom kassan säger en annan besökare till mig:

– Det där hade du inte väntat dig va? Välkommen till Backa.

Orten är utsatt – men av vem, och för vad?

Man ska inte förminska de sociala problem som finns i områden som Backa, Biskopsgården eller Angered. Men på vilket sätt är de utsatta? Utsatt är man av någon eller något. Har dessa förorter plötsligt börja utsätta sig själva? Eller är det någon annan – en viss samhällsklass, till exempel – som utsätter dem på ett sätt som ofelbart leder till försämrad folkhälsa och kriminalitet?

Just nu tycks etablerade och alternativa medier ha ingått en enad front i att dra upp etniska konfliktlinjer. Gängvåldet och skjutningarna måste få ett stopp, men det stora problemet är inte gängbrottsligheten i sig, utan de nedskärningar inom polisen (och alla andra samhällsinstanser) som gjort detta möjligt. Och vem har genomdrivit nedskärningarna? Jo, medelklassen med sina politiker i de etablerade partierna. Det sista medelklassen vill se är en stark stat, en stat för folkflertalet. Då måste de ju dela med sig av sina resurser, som de nu väljer att lägga på allt annat än folkflertalets behov. Det är medelklassens intressen som just nu dikterar villkoren för hela Sveriges befolkning.

Medelklassen – överklassens förlängda arm

Det är medelklassen som innehar den politiska makten, och därtill stora delar av den ekonomiska makten. Det är medelklassen som är den ljusskygga överklassens förlängda arm. Detta har tydligen alla fattat förutom medelklassen själv, som fortfarande tror sig vara den progressiva kraft den en gång var, med startpunkt i 1789 års revolution. Men idag utövar medelklassen oinskränkt makt över Sveriges politik och kulturliv.

Det är alltså inte gängen, invandringen, islam eller Ryssland, utan medelklassen som är den största samhällsfaran för Sverige. Ju förr de själva inser detta, desto bättre för alla andra. Medelklassens utvalda tror sig fortfarande vara en välgörande kraft för hela samhället, men i Backa – och säkerligen också i många andra ”utsatta områden” – har man sedan länge förstått att medelklassen är en förtryckande, förnedrande och parasiterande maktfaktor som skyndsammast möjligast bör fråntas alla sina nuvarande privilegier.

En stark, folklig stat är enda lösningen

En stark stat – det vill säga en sann välfärdsstat under ledning av de samhällsklasser som idag tryckts ner av medelklassen – är den enda hållbara lösningen. Ingenting annat. Ge för all del utökade befogenheter till polisen, men inte i form av hårdare lagar (så att medelklassens barn löper mindre risk att bli utsatta för förnedringsrån) utan i form av en generös budget (så att folkflertalet får den service av polisen som det förtjänar). Detsamma bör gälla för bibliotek, skola och omsorg. Allt offentligt ägande måste övergå till folkflertalet – inte förvaltas och slösas bort av medelklassen under överklassens beskydd. Samhället måste få kosta, annars kommer det kosta oss alla – dyrt.

Lavinia Revals


Relaterad läsning


Mer på Till Punkt