En författares padd-krönika

NATUR. Våren är något de flesta av oss förknippar med liv, hopp, lust och längtan. Och vi är inte den enda djurarten som får dessa känslor. Även de växelvarma invånarna i vårt land vaknar till liv nu, däribland Sveriges alla groddjur. Den i särklass mest utbredda och framgångsrika groddjursarten i Sverige är den vanliga paddan (latin: Bufo bufo).

Vanliga paddan – ett imponerande och framgångsrikt groddjur

Den vanliga paddan är ett imponerande djur som (i likhet med alla andra groddjur) behöver närhet till vatten och fukt, men som (till skillnad från t.ex. den vanliga grodan) har tjock, knottrig hud och därmed klarar torka mycket bättre. Det är inte ovanligt att hitta paddor i till synes fnösktorra miljöer där det är kilometerlånga avstånd till närmaste vattenhåla.

Paddans kroppsform är knubbig och satt, med korta, muskulösa bakben. Här skiljer den sig från grodornas långa, slanka bakben som lämpar sig betydligt bättre för att hoppa. En groda kan hoppa flera meter i ett enda skutt, medan en padda knappt klarar sin egen kroppslängd i hopplängd. Istället är paddans knubbiga, knottriga ben utmärkta till att gräva med. Paddans svagt giftiga hud gör den också oattraktiv (och illasmakande) för många rovfåglar och andra rovdjur. Därför blir paddor ofta långlivade, och i fångenskap har åldrar på över 50 år uppmätts.

Den vanliga paddans färg kan skifta från grå till gyllenbrun, och ibland har den ett spräckligt mönster av dessa färger. På magen är den vit eller grå, ofta i ett prickigt mönster. Ögonen är gula till röda – något som vittnar om att den är nattaktiv.

Paddans parningssäsong – farligaste tiden på året

På våren inleds parningssäsongen för den vanliga paddan, och därmed också kanske den farligaste tiden på året. För även om paddorna delar de starka och berusande vårkänslorna med oss, är detta också en tid förenad med livsfara, och det har med människans framfart att göra. På vintern går paddan i dvala under jorden, och när den vaknar till liv och kommer fram på våren har den bara en enda sak i huvudet: att para sig i närmaste lämpliga vattendrag. För detta krävs att paddan söker sig till vatten, och det är här den stora faran börjar: i tätort behöver paddan nästan alltid korsa vägar för att ta sig till parningsstället. Och där blir de också väldigt ofta överkörda.

Grunda vattendrag värms upp fort och är en favoritdestination för groddjur på våren, som här i Kärrdalen. I bakgrunden skymtar bostäder i Biskopsgården (foto: Goran Prilukić)

Det är bilvägarna som är värst. För paddan framstår bilvägen som en enkel genväg, och på grund av trafiken är asfalten dessutom lite varmare än marken i övrigt. Därför stannar paddan gärna en stund på asfalten och låter sin kropp värmas upp, för att få mer energi inför parningen. Men paddans instinkter har ännu inte förberett den inför maskinernas blixtsnabba framfart, och ovetande om livsfaran blir den alltför ofta tillplattad och sönderslamsad på ovärdigast möjligaste sätt.

Vårpromenad med Goran Prilukić – på liv och död

En solig dag i början av april tar jag en promenad med min vän rapparen Goran Prilukić i Kärrdalen i Göteborg. Här, i ingenmanslandet mellan Biskopsgården och det medelklassdominerade Tuve, är det aldrig ont om folk – särskilt inte på söndagar. På en grusväg vid träskmarkerna ser vi två stackars överkörda paddor i den gassande solen. Det är storvuxna exemplar som hade förtjänat ett bättre öde än såhär. Förmodligen var de redan ålderstigna, kanske en bra bit över 30 år? Kanske skulle just detta par ha funnit varandra i stundens hetta när de väl kommit fram till vattnet – bara någon meter bort?

Detta vårfoto från Kärrdalen i Göteborg hade varit vackert, om det inte fyllts av blodspillan och ovärdig död (foto: Goran Prilukić)

Om man tar en kvällspromenad i närheten av en tjärn, sjö eller å, och ser alla överkörda, sönderslamsade paddor ligga utspridda och fastklibbade vid asfalten, undrar man lätt varför denna grodart inte utrotats för länge sedan. Ändå är den vanliga paddan alltjämt vår mest framgångsrika groda (för egentligen är termen padda en högst ovetenskaplig sådan).

Paddans parningssäsong – kort men intensiv

Till skillnad från t.ex. människor eller råttor är groddjurens parningssäsong tidsbegränsad till våren, och paddan är inget undantag. Det är under den första vårmånaden som allt ska vara avklarat, så att rommen kan ligga och mogna i vattnet för att sedan bli till yngel, som lagom till högsommaren klättrar upp på torra land. Under parningssäsongen har paddan bara en tanke i huvudet: ”jag måste para mig”. Såväl hanar som honor är lika ivriga att ta sig till närmaste vatten, men medan paddhonan mest flyter omkring i väntan på att bli lägrad, är paddhanen desto mer aktiv. Här gäller att hitta första bästa hona att klamra fast sig ovanpå – för att sedan låta honan simma runt i vattnet medan de båda sprutar ut sin säd, som blandas i vattnet bakom dem och stelnar till rom.

Under parningstiden är vattendragen ofta fulla av paddor och grodor. Man ser dem rota i bottenslammet, simma upp och ner i djupet, och ibland simma upp till ytan för att snappa lite luft. Man hör också tydligt deras parningsläte, som för paddans del är ett kort, pipande ljud. Den som sticker ner handen i vattnet kommer snabbt att få sällskap av ivriga paddhanar som klamrar sig fast – de är inställda på att para sig med allt i rätt storlek, inklusive människofingrar, växtdelar och döda fiskar.

Parar sig gärna med dina fingrar

Den som någon gång upplevt ett oönskat närmande från en paddhane, och under loppet av några sekunder förlorat rörligheten i fingrarna på grund av vattnets låga temperatur, kan inte annat än imponeras av att samtidigt känna den brunstiga paddans hårda, fasta grepp – tänk vilken energi och viljestyrka som måste till för detta hos ett djur vars kroppstemperatur är endast några grader! En människa hade varit död för länge sen!

Vattnet är bara några grader varmt, så paddans styrka och beslutsamhet är imponerande – medan Gorans fingrar redan är stelfrusna! OBS – denna händelse var helt oavsiktlig och skedde mycket snabbt. Avsikten var att utan beröring locka fram paddan för en bra bild. Goran skakade varsamt av sig den kontaktsökande paddan så fort han kunde, men det var lättare sagt än gjort. (foto: Goran Prilukić)

Den vanliga paddans brunstighet är så intensiv att den under parningssäsongen inte kan tänka på något annat än sex. I kombination med den låga temperaturen (paddan är växelvarm och har samma temperatur som omgivningen, vilket under vårkvällar ofta bara är några få plusgrader) rör sig paddan långsamt och är mindre uppmärksam på hot och fara än under det övriga året, eftersom kåtheten har tagit över helt.

Innan man gör sig lustig över den kåta, dumma paddan ska man betänka att kåthet är fördummande hos de flesta djurarter. Den svenska gäddan är under parningstiden så obetänksam att man utan större problem kan gå ner i vattnet och plocka upp den med händerna. Inte heller människan skiljer sig på denna punkt – det är i våra kåtaste stunder som vi agerar allra dummast. Hur många killar har inte låtit bli att ta fram kondomen för ett osäkert one night stand, till exempel?

Är det kanske inte rentav så att i vår västerländska kultur, där det sexuellt frisläppta uppmuntras från mycket tidig ålder, är det just kåthetens omdömeslösa agerande som ger upphov till så mycket lidande, misshandel, våldtäkter och veneriska sjukdomar?

Så kan du hjälpa paddor att ta sig till vattnet

Det kan verka märkligt med tanke på att mitt främsta ämnesfokus i skrivandet är sexuella övergrepp och klassförtryck, men som författare har jag flera gånger skildrat just paddornas liv i mina böcker. I min bok Flickan som rann ut i sanden figurerar den vanliga paddan i flera kapitel, och jag blir alltid nostalgisk när jag minns hur jag som barn gick ut med en hink på vårkvällarna och vi syskon plockade på oss paddor längs vägarna. Sedan släppte vi ut dem i närheten av närmaste vattendrag, där de fritt kunde förrätta sitt biologiska värv och uppfylla plikten för sin arts fortlevnad. Innan vi släppte ut dem gav jag dem alla en puss på munnen, kanske inte så mycket för att jag hoppades att någon av dem skulle bli en prins, som för att jag tyckte de var så söta. Det tycker jag fortfarande!

Det här diket lockar många paddor, men torkar kanske ut senare på våren.

Om du bestämmer dig för att göra en insats för våra paddor, ska du tänka på följande:

  • Hantera paddorna varsamt och ha miljövänliga handskar på dig – paddor och andra groddjur andas med huden och får lätt i sig skadliga ämnen som kan finnas på dina händer.
  • Samla bara på dig så många åt gången i hinken så att de inte tynger ner och skadar varandra.
  • Släpp ut dem vid närmaste större vattendrag, det vill säga helst inte bara en liten pöl – detta vårvatten är förmodligen tillfälligt och försvinner snabbt senare på våren – och då torkar rommen ut.
  • Tänk på att den vanliga paddan är fridlyst enligt lag – att hantera eller fånga in är alltså olagligt, men att bokstavligt talat hjälpa dem på vägen torde lagstiftarna inte ha något emot.

Den vanliga paddan är ett imponerande, livskraftigt och gulligt djur som vandrat på vår jord så mycket längre än vi människor. Den förtjänar vårt stöd eftersom det är människan som art som (om än från början oavsiktligt) är huvudorsaken till så mycket död och lidande för detta stolta lilla djur.

Saba Gordon, författare till bl.a. Ensamkommande bläckfiskbarn, Fjortisjägaren och Flickan som rann ut i sanden


Relaterad läsning


Mer på Till Punkt


Omslagsbild: Vanlig padda (Bufo bufo)