Minnen från Ukraina: Afterwork i Kiev

UKRAINA. Det börjar redan bli länge sedan – tiden då jag bodde och arbetade i Kiev. Det var precis innan massiva sociala oroligheter bröt ut i landet med Kiev som epicentrum. Det var innan någon ens kunnat föreställa sig att i denna unga, postsovjetiska demokrati skulle snart en ohelig allians av högerkrafter och euroliberaler ta makten och tvinga den sittande, folkvalda statschefen på flykt.

År 2013 var också en tid när smartphones och iphones ännu inte blivit en självklar del av mångas vardag. Samtliga foton i denna text är mina egna privata, tagna med min gamla Nokiamobil. Jag vill därför på förhand be om ursäkt för den möjligen något lägre bildkvalitén än vad dagens läsare är vana vid.

Jag ska nu dela med mig av ett minne från Kiev, ett minne som snarast är av anekdotisk karaktär. Det här är första gången någonsin som jag nedtecknar det hela – helt ur minnet och fullt medveten om de påverkansfaktorer som tid, social kontext och egna politiska konnotationer kan ha för anekdotens trovärdighet. Alla foton är inte specifikt kopplade till berättelsen ifråga, men de är samtliga tagna av mig i Kiev under november-december 2013, och samtliga foton återspeglar tydligt den sociala och politiska kontext som präglade landet precis innan ”Maidanrevolutionens” utbrott 2014.

Kommunisterna har möte

Det är november 2013. Jag och mina kollegor ska som vanligt ses på afterwork vid Obolonstadion i Kiev. Det är ruggigt och kallt ute, men jag ser ändå fram emot detta och tar tunnelbanan dit vi avtalat vårt möte, efter att gjort en snabb runda hemåt för att ”duscha av mig” lukten och stressen av att just denna dag ha avsatt tid för en heldags hårt volontärarbete på en övergiven kolchos, där man sedan några år huserar lika övergivna hundar och gatuhundar.

Hemlösa hundar var och är en vanlig syn i Ukraina. Här tas de omhand på en tidigare övergiven kolchos i utkanten av Kiev 2013 (foto: DJ Sebbecito)

Så närmar jag mig Obolonstadion, och något känns plötsligt så annorlunda. Det viftas med flaggor åt höger och vänster! Det ropas slagord på såväl ryska som ukrainska i megafoner! Vad har hänt i denna stad, tänker jag, i detta den slaviska världens mañana-land där endast vodka, salo och torkad fisk är viktigt nog för att inte skjutas på morgondagen? Jag får syn på mina kollegor i folkmassan. De vinkar mig till sig och ger mig en packe flygblad, som de ber mig att dela ut. Sedan sätter man ett fiskespö med en stor flagga i handen.

Demonstranter har forslats i gula och vita bussar till Obolonstadion i Kiev (foto: DJ Sebbecito)

Så introducerar man mig för en reporter från en privatägd (läs: oligarkägd) nyhetskanal. ”Ryska eller ukrainska?” frågar reportern. Vi kommer överens om ryska, och efter en tendentiös inledningsreplik smattrar reporterns frågor mot mig som en kulspruta, medan kameramannen faller på knä för att i en och samma bildruta rymma både mig och flaggan jag håller i.

”Vi befinner oss utanför Obolonstadion här i Kiev där en stor folkmassa av unga, europamedvetna Kievbor samlats för att visa sitt missnöje över att kommunistpartiet ockuperat stadion. Men inte bara frihetsälskande ukrainare finns med oss idag, utan även riktiga européer som vill visa solidaritet med en ny, europavänlig generation. Här har vi till exempel en ung man från Sverige, som tillsammans med ukrainska jurister och ekonomer arbetar för att Ukraina ska närma sig Europa. Hur ser du, unge man, på möjligheterna för Ukraina att få bli en del av Europas gemenskap och inte längre gå i Rysslands ledband?”

(Jaha – där fick jag åtminstone en förklaring till uppståndelsen runtomkring mig. Kommunisterna håller möte! Det här var på den tid då kommunistpartiet ännu existerade – det förbjöds kort efter maktskiftet 2014. Kommunistpartiet var vid denna tidpunkt ett handlingskraftigt parti och ett av landets största. Så mycket för afterwork alltså.)

”Jag vet inte hur ni skulle kunna gå med i EU”, säger jag osäkert. ”Jag tror inte det är aktuellt ens på lång sikt.”

”Men varför inte?” frågar reportern synbart stött. ”Rumänien är ju med! Bulgarien är med! De är ännu mindre européer än oss, de är nästan turkar, fattiga skitländer, det växer maskrosor ur deras vägar och de får vara med! Varför inte vi?”

Det här är ett typexempel på ”den fria pressen” i Ukraina på president Janukovitjs tid. För det fanns en högljudd, fri press i landet, trots alla senare försök att skriva om historien och framställa Janukovitjs tid vid makten som en närmast stalinistisk diktatur.

”Ni har för mycket korruption”, säger jag, ”jag tror helt enkelt inte att Bryssel vill ha alla problem som ni skulle medföra. Redan idag är hälften av alla prostituerade i Haag bulgariska medborgare. Tror ni EU:s huvudstad vill få in ännu fler exploaterade unga flickor från Europas eget Thailand? Och dessutom förstår jag inte vad ni har för problem med Regionernas parti [dåvarande regeringspartiet i Ukraina] och president Janukovitj. De säger ju själva att de vill hålla dörren öppen för EU-integration och ekonomiska avtal.”

Reportern ilsknar till på allvar:

”Men herregud, det här är så typiskt er från de demokratiska västländerna! Vår diktator säger att det är demokrati, och så tror ni på det! Ni människor från de demokratiska länderna! Hur är det möjligt att ni är så blåögda?

”Kom Viktor”, säger hon till kameramannen och skakar uppgivet på huvudet. ”Vi går. Det här funkar ju inte.”

Så vad gör kommunisterna en bit bort?

Nu får jag äntligen möjlighet att titta efter vad det är för flagga jag håller i. Efter att dessutom ha läst flygbladen jag pressat ihop i armvecket inser jag att det är ännu ett i raden av nystartade politiska partier som förespråkar omedelbart maktskifte, EU-medlemskap och NATO-medlemskap. Jag ställer fiskespöt med partiflaggan mot en vitmålad lönn och tar mig fram genom folkmassan, närmare Obolonstadion där kommunisterna håller möte. Gradvis ändrar folkmassan karaktär från fiskespöviftande, unga och välutbildade hipsters till något äldre, något mer trasigt klädda människor med ansikten vars veck och fåror vittnar om en hård vardag, en ständig kamp för brödfödan och ekonomisk överlevnad i en redan sönderprivatiserad ekonomi.

Det är det här som är kommunisterna. De har samlat många fler anhängare, och jag ser inget slut på dem. De äldre i folkmassan bär stolt sina gamla pionjärsjalar runt halsen och rödlysande ordnar och utmärkelser på bröstet. Så öppnar man upp stadion och folkmassan rör sig sakta mot entrén. Inne på stadion dånar en gammal välkänd sovjetisk hymn ur högtalarna:

Lenin lever för alltid,
Lenin står alltid vid din sida.
I sorg, i hopp och i glädje!

Jag frågar en av de inpasserande, en medelålders man med slitna men synnerligen välstrukna kläder, vad mötet handlar om, och varför det samlats så många motdemonstranter. Jag förklarar att jag är utlänning.

”Såhär är det alltid när vi kommunister samlas”, säger han lakoniskt. ”Inte nog med att de tog all vår trygghet ifrån oss när Sovjet försvann, nu vill de att vi ska bli slavar åt amerikanerna och européerna och lägga ner alla våra industrier. Och så vill de förbjuda vår rysk-ortodoxa kyrka och införa allsköns liberast-reformer. Det är det vi har möte om.”

(Uttrycket ”liberast” är en sammanslagning av ”liberal” och ”pederast”, och det vittnar tydligt om att kommunister i Östeuropa alltid varit och är oerhört värdekonservativa – ett arv som idag främst förvaltas av regeringspartier på högerkanten, som i Polen och Ungern.)

I det postsovjetiska Ukraina 2013 började de gamla motsättningarna mellan det rysk-ortodoxa och det sovjetnostalgiska att sakta luckras upp, innan den här typen av manifestationer regelrätt förbjöds (foto: DJ Sebbecito)

”Men vadå förbjuda kyrkan?” frågar jag förvånat. ”Det vill väl ni kommunister också göra?”

”Bara om den går emot folkets intressen och folkets familjevärderingar, som den ukrainsk-ortodoxa kyrkan verkar vara på väg att göra”, säger han självsäkert.

”Så du är troende?”

”Såklart jag är. Jesus var den första kommunisten.”

”Men minns du inte Sovjettiden? Fick man inte problem som rysk-ortodox i arbetslivet och på universitetet?”

”Unge man”, säger han och stannar upp för att ge mig ett hårt grepp om axeln. ”Du är utlänning så jag kräver inte att du ska förstå. Men på Brezjnevs tid, ska du veta, då fanns det inte bara bröd och mjölk till alla, det fanns inte bara bostäder och värme till alla, det fanns också en andlig sammanhållning oss troende emellan som nästan försvunnit helt sedan amerikanerna började slå med taktpinnen. Åh Gud, förlåt oss våra synder!”

Mannen gör korstecknet, blickar uppåt och sluter sedan sina ögon. Den för mig så välbekanta Leninsången fortsätter att ljuda, och det ser nästan ut som om alla dessa tusentals kommunister samlats för en religiös procession på väg till högmässa. Statarblodet i mig har nått kokpunkten! Det var just den ryska revolutionen som mina olycksdrabbade förfäder i Sverige en gång satte sin tilltro till, och nu står jag här nästan ett sekel senare och ser hur denna revolutionens löften och ambitioner svikits fullständigt, helt omintetgjorts! Mannen framför mig får plötsligt syn på flygbladen som tidigare tryckts i mina händer.

”Men vad i helvete! Är du en av dem där borta? Är du en av liberasterna?”

”Nja”, improviserar jag. ”Jag tänkte faktiskt använda dessa som toapapper. Vill du ha lite?”

Vi skrattar hjärtligt medan Leninsången åtföljs av andra legendariska sovjetsånger.

”Äntligen en europé som fattar något”, utbrister mannen och ger mig en stadig klapp på axeln. Jag beslutar mig för att ta tunnelbanan hem igen. Det första som möter mig i ingången till stationen är en stor banderoll som högtidlighåller befrielsen av Kiev från ”de fascistiska ockupanterna” 1943. Just detta år, 2013, råkar det vara 70-årsjubileum. Det blir också sista gången som stadens befrielse högtidlighålls i en så utpräglat sovjetisk-historisk kontext. Sedermera förbjuds alla symboler, färgkombinationer och politiska partier som har minsta koppling till Ryssland eller forna Sovjet.

De symboler som med all självklarhet användes under nationella högtidsdagar fram till år 2013 är idag helt förbjudna enligt lag – såväl den sovjetiska hammaren och skäran som det tsarryska orange-svarta segerbandet (foto: DJ Sebbecito)

Eftertankar – 8 år senare

Idag är det ukrainska kommunistpartiet förbjudet enligt lag. Ovan nämnda Leninsång är också den förbjuden att spela offentligt. Även den rysk-ortodoxa kyrkan har satts på prov på ett sätt som är närmast historiskt unikt för det land som är den slavisk-kristna ortodoxins vagga. Att mannen jag talade med för 8 år sedan nämnde Breznjevtiden som något föredömligt är inte ovanligt bland de äldre i Ukrainas lägre samhällsklasser. Under Brezjnevs tid inleddes också ett slags nytt, historiskt identitetsbygge för en all-sovjetisk ”nationalitet” där även tidigare epoker i den ryska intressesfärens historia blev viktiga inte minst rysk-ortodoxa kyrkan. Detta identitetsbygge stoppades av förklarliga skäl när Sovjetunionen monterades ner, men har återupptagits i modifierad form i Ryssland under president Vladimir Putins tid vid makten.

Redan på Brezjnevs tid började sovjetiska krigsmonument få rent religiösa övertoner. Lägg märke till hur gevärets konturer nästan tar formen av ett kors, och soldatens kroppshållning är solemnt religiös snarare än sovjetiskt heroisk. Just denna staty i Kievs utkant vaktar en av många massgravar från den tyska ockupationen (foto: DJ Sebbecito)

Relationen med religionens och den officiella socialismens roll i det forna Sovjet var invecklad från första start. Det är idag en vedertagen, grovt förenklad uppfattning att den rysk-ortodoxa kyrkan och framväxande sovjetiska statssocialismen utgjorde varandras motpoler. Även under den värsta Stalinterrorn ska man komma ihåg att Stalin själv gick in och frigav ett antal fängslade präster – han hade ju själv en gång i tiden studerat till präst. Stalin lär också ha sagt: ”Arbetarklassen födde mig i sin avbild för att låta mig befria den” (alla gånger osmakligt och uppblåst).

Den sovjetiska röda pionjärsjalen har gått i arv på sina håll, men med ny färg och mening – här i centrala Kiev 2013 under en tsar-nostalgisk manifestation för bevarandet av den rysk-ortodoxa tron (foto: DJ Sebbecito)

Det är också svårt att föreställa sig den välkända sovjetiska estetiken med processioner och kultporträtt utan att föreställa sig den rysk-ortodoxa kyrkans estetik som direkt förlaga. Idag poängterar Rysslands president Vladimir Putin att de gamla sedelärande sovjetiska skolböckerna närmast kopierades rakt av från tidigare utbredda rysk-ortodoxa källor ifråga om just familjevärderingar och levnadsregler. Och många av de äldre, troende människor jag lärde känna under min tid i Ukraina framhöll att hur illa kommunismen än var för religionen, så är ”amerikanernas system värre” (till och med den beryktade Solzjenitsyn uttryckte sådana farhågor under tidigt 1990-tal i Ryssland).

DJ ”Sebbecito”


Relaterad läsning


Mer på Till Punkt


Omslagsbild: En kvinna väntar på att passera över järnvägen i utkanten av Kiev 2013 (foto: DJ Sebbecito)