Många paddor i livsfara – så kan du hjälpa dem

NATUR. Med vårens ankomst börjar parningssäsongen för den vanliga paddan (latinskt artnamn: Bufo bufo), och därmed också kanske den farligaste tiden på året. För även om paddorna delar de starka och berusande vårkänslorna med oss, är detta också en tid förenad med livsfara, och det har med människans framfart att göra. På vintern går paddan i dvala under jorden, och när den vaknar till liv och kommer fram på våren har den bara en enda sak i huvudet: att para sig i närmaste lämpliga vattendrag. För detta krävs att paddan söker sig till vatten, och det är här den stora faran börjar: i tätort behöver paddan nästan alltid korsa vägar för att ta sig till parningsstället. Och där blir de också väldigt ofta överkörda av bilar.

Detta vårfoto från Kärrdalen i Göteborg hade varit vackert, om det inte fyllts av blodspillan och ovärdig död (foto: Goran Prilukić)

Paddorna på bilden är storvuxna exemplar som hade förtjänat ett bättre öde än såhär. Förmodligen var de redan ålderstigna, kanske en bra bit över 30 år? Kanske skulle just detta par ha funnit varandra i stundens hetta när de väl kommit fram till vattnet – bara någon meter bort?

Och då är detta en mindre trafikerad grusväg! Allra värst är det på de stora bilvägarna. För paddan framstår bilvägen som en enkel genväg, och på grund av trafiken är asfalten dessutom lite varmare än marken i övrigt. Därför stannar paddan gärna en stund på asfalten och låter sin kropp värmas upp, för att få mer energi inför parningen. Men paddans instinkter har ännu inte förberett den inför maskinernas blixtsnabba framfart, och ovetande om livsfaran blir den alltför ofta tillplattad och sönderslamsad på ovärdigast möjligaste sätt.

Så kan du hjälpa paddor att ta sig till vattnet

Ingen djurart förtjänar att dö i så stora antal på grund av människans påverkan. Det görs ibland lokala insatser för att rädda paddor och andra groddjur från en säker död under parningstiden. På Hisingen i Göteborg har man t.ex. satt upp grodskyltar längs bilvägarna mellan Tuve och Skogome.

I andra europeiska länder, t.ex. Polen, talas det på regeringsnivå om slakten på groddjur som en skam för nationen, och berörda myndigheter gillrar fällor för groddjuren i form av håligheter längs bilvägarna (som framförallt paddor med sina korta bakben inte kan hoppa eller klättra ur). Djurskötare transporterar sedan vidare djuren till säkrare parningsmarker. Men även som privatperson kan du göra en insats, genom att själv bege dig ut med en stor hink.

Det här diket lockar många paddor, men torkar kanske ut senare på våren.

Om du bestämmer dig för att göra en insats för våra paddor, ska du tänka på följande:

  • Hantera paddorna varsamt och ha miljövänliga handskar på dig – paddor och andra groddjur andas med huden och får lätt i sig skadliga ämnen som kan finnas på dina händer.
  • Samla bara på dig så många i hinken så att de inte tynger ner och skadar varandra.
  • Släpp ut dem vid närmaste större vattendrag, det vill säga helst inte bara en liten pöl – detta vårvatten är förmodligen tillfälligt och försvinner snabbt senare på våren – och då torkar rommen ut.
  • Tänk på att den vanliga paddan är fridlyst enligt lag – att hantera eller fånga in är alltså olagligt, men att bokstavligt talat hjälpa dem från en säker död torde lagstiftarna inte ha något emot.

Den vanliga paddan är ett imponerande, livskraftigt och gulligt djur som vandrat på vår jord så mycket längre än vi människor. Den förtjänar vårt stöd eftersom det är människan som art som (om än från början oavsiktligt) är huvudorsaken till så mycket död och lidande för detta stolta lilla djur.

Saba Gordon, författare till bl.a. Ensamkommande bläckfiskbarn, Fjortisjägaren och Flickan som rann ut i sanden

[Denna artikel är ett nerkortat, modifierat utdrag ur Saba Gordons essä En författares padd-krönika.]


Relaterad läsning