Sticker ner fingrarna i vattnet – får oönskad kontakt

NATUR. En solig dag i början av april tar jag en promenad med min vän rapparen Goran Prilukić i Kärrdalen i Göteborg. Här, i ingenmanslandet mellan Biskopsgården och det medelklassdominerade Tuve, är det aldrig ont om folk – särskilt inte på söndagar. Och såhär på vårkanten är det också andra djurarter som visar sig mer än vanligt, däribland vårt mest utbredda groddjur – den vanliga paddan (latinskt artnamn: Bufo bufo).

Paddans parningssäsong – kort men intensiv

Till skillnad från t.ex. människor eller råttor är groddjurens parningssäsong tidsbegränsad till våren, och paddan är inget undantag. Det är under den första vårmånaden som allt ska vara avklarat, så att rommen kan ligga och mogna i vattnet för att sedan bli till yngel, som lagom till högsommaren klättrar upp på torra land. Under parningssäsongen har paddan bara en tanke i huvudet: ”jag bara måste para mig”. Såväl hanar som honor är lika ivriga att ta sig till närmaste vatten, men medan paddhonan mest flyter omkring i väntan på att bli lägrad, är paddhanen desto mer aktiv. Här gäller att hitta första bästa hona att klamra fast sig ovanpå – för att sedan låta honan simma runt i vattnet medan de båda sprutar ut sin säd, som blandas i vattnet bakom dem och stelnar till rom.

Grunda vattendrag värms upp fort och är en favoritdestination för groddjur på våren, som här i Kärrdalen. I bakgrunden skymtar bostäder i Biskopsgården (foto: Goran Prilukić)

Under parningstiden är vattendragen ofta fulla av paddor och grodor. Man ser dem rota i bottenslammet, simma upp och ner i djupet, och ibland simma upp till ytan för att snappa lite luft. Man hör också tydligt deras parningsläte, som för paddans del är ett kort, pipande ljud. Den som sticker ner handen i vattnet kommer snabbt att få sällskap av ivriga paddhanar som klamrar sig fast – de är inställda på att para sig med allt i rätt storlek, inklusive människofingrar, växtdelar och döda fiskar.

Parar sig gärna med dina fingrar

Den som någon gång upplevt ett oönskat närmande från en paddhane, och under loppet av några sekunder förlorat rörligheten i fingrarna på grund av vattnets låga temperatur, kan inte annat än imponeras av att samtidigt känna den brunstiga paddans hårda, fasta grepp – tänk vilken energi och viljestyrka som måste till för detta hos ett djur vars kroppstemperatur är endast några grader! En människa hade varit död för länge sen!

OBS – denna händelse var helt oavsiktlig och skedde mycket snabbt. Avsikten var att utan beröring locka fram paddan för en bra bild. Goran skakade varsamt av sig paddan så fort han kunde, men det var lättare sagt än gjort. (foto: Goran Prilukić)

Den vanliga paddans brunstighet är så intensiv att den under parningssäsongen inte kan tänka på något annat än sex. I kombination med den låga temperaturen (paddan är växelvarm och har samma temperatur som omgivningen, vilket under vårkvällar ofta bara är några få plusgrader) rör sig paddan långsamt och är mindre uppmärksam på hot och fara än under det övriga året, eftersom kåtheten har tagit över helt.

Innan man gör sig lustig över den kåta, dumma paddan ska man betänka att kåthet är fördummande hos de flesta djurarter. Den svenska gäddan är under parningstiden så obetänksam att man utan större problem kan gå ner i vattnet och plocka upp den med händerna. Inte heller människan skiljer sig på denna punkt – det är i våra kåtaste stunder som vi agerar allra dummast. Hur många killar har inte låtit bli att ta fram kondomen för ett osäkert one night stand, till exempel?

Är det kanske inte rentav så att i vår västerländska kultur, där det sexuellt frisläppta uppmuntras från mycket tidig ålder, är det just kåthetens omdömeslösa agerande som ger upphov till så mycket lidande, misshandel, våldtäkter och veneriska sjukdomar?

Saba Gordon, författare till bl.a. Ensamkommande bläckfiskbarn, Fjortisjägaren och Flickan som rann ut i sanden

[Denna artikel är ett nerkortat, modifierat utdrag ur Saba Gordons essä En författares padd-krönika.]


Relaterad läsning


Mer på Till Punkt