Kalmar – död stad, men vad gör de unga?

DEBATT. Coronan har slagit hårt mot ekonomin och det sociala livet i svenska storstäder, men det är inget jämfört med hur vissa mindre städer påverkats. I Kalmar, Smålands oomstridda kulturhuvudstad, har Länsmuseet stängt liksom en rad andra kulturinstitutioner och mötesplatser. Biblioteksbyggnaden är numera vaccineringscentral, och själva biblioteket har fått flytta till Postgatan ett stenkast bort, där man dock inte som förut kan komma in i värmen, utan måste vänta utanför på avhämtningsservice i låneärenden.

Den här gatan vid Kalmars stadsmur brukar vara livligt trafikerad. Kalmar länsmuseum (till höger) har stängt, och även den ikoniska jungfrustatyns fontäner är avstängda (foto: Saba Gordon)

Den som numera tar en promenad genom downtown Kalmar kan lätt känna sig placerad i samma mardröm som den Isak Borg har i Ingmar Bergmans film Smultronstället. Och precis som filmens bedagade drömmare, kan man inte annat än känna skräck och fasa inför de ödsliga, tomma gatorna i denna annars så sprudlande pärla bland småländska städer. En ensam fotgängare eller cyklist här och var – men det sedvanliga, vårliga folkmyllret har försvunnit. En dystopisk känsla.

Stagnelius har nog aldrig bävat så mycket!

Självaste Stagnelius, alla kalmariters och ölänningars främsta litterära stolthet, har blivit påtvingad munskydd utanför kafé Biblan – som för övrigt har coronastängt! Endast det ikoniska slottet reser sig lika stolt som alltid över sundet. För vad vore Kalmar utan sitt älskade slott, själva vaggan till nationalstaten Sverige?

Ungdomar sticker ut i coronamörkret

Nåväl, allt är inte nattsvart. Det kanske inte sprudlar av liv överallt, men en särskilt samhällsgrupp verkar kollektivt ha bestämt sig för att mer eller mindre strunta i coronarestriktionerna, och det är Kalmars ungdomar. Överallt driver de runt i klungor och gäng, och som sig bör i en mindre svensk stad samsas stadens gator om att ge plats åt såväl epa-fjortisar som medelklasstrendiga gymnasister och relativt stilrena ortengäng.

Kalmar är inte fullt lika segregerad som t.ex. Göteborg eller Malmö, och därför är klass- och kulturmobiliteten något mer kännbar när det gäller ungdomars sociala grupperingsmönster. Av detta skäl kan det bitvis vara svårt att skilja på ortengäng och epa-gäng. Man rör sig därtill i ”blandad flock” på ett sätt som för en göteborgare ter sig närmast exotiskt. Denna ”kreolisering” av de lägre klassernas ungdomskulturer vittnar om närheten som de lägre klasserna trots allt har till varandra, trots kulturella och språkliga skillnader eller motsättningar: det är först på medelklassnivå man börjar markera sitt avstånd och håller strikt på sin kulturella ”renhet”.

På Stortorget vid Kalmar domkyrka brukar det såhär års krylla av folk och försäljningsstånd. I år syns bara ett fåtal fotgängare (foto: Saba Gordon)

”Baronen” – en folklivsfyr över corona-isoleringens stormvågor

Det är köpcentret Baronen (vid hamnen mot Linnéuniversitetets nybyggda campusområde och ett stenkast från centralstationen) som är epicentrum för denna ungdomligt präglade nonchalans inför de prövningar och krav som pandemin ställer på oss alla.

Man kan ändå inte låta bli att fascineras över dessa inslag av liv och rörelse. Butikernas förmaningar om att shoppa ensam ignoreras demonstrativt av horder av ungdomar och unga vuxna, som trängs och knuffas mellan hyllorna utan större betänkligheter. Det må vara dött i småstaden Kalmar i övrigt, men just här är shoppingandan i topp. Och inne på McDonalds är det som allra livligast.

McDonalds – spontan fritidsgård i coronatider?

På Baronens Mcdonalds-restaurang är det full rulle, och de yngre gästerna dominerar kundunderlaget. Bakom kassan arbetar personalen frenetiskt för att tillgodose alla beställningar i tid, men stämningen är god: det skrattas, skojas och hojtas i ett, oftast på de anställdas eget lingua franca – arabiska. Men kundservicen på svenska, engelska och turkiska är för den skull inte desto sämre (det är de språk jag snappar upp förutom arabiska).

Ja, här kan de anställda växla språk i en handvändning och de bemästrar även konsten att ”tala latin med de lärde, och med bönder på bönders vis” (för än så länge måste de lägre klassernas folk tala med medelklassen på medelklassens vis, och hålla sin egen dyrköpta visdom för sig själva).

Det enda som känns någorlunda normalt är McDonalds vid köpcentret Baronen (foto: Saba Gordon)

Som oberoende journalist och proletärförfattare med bakgrund i flera olika kulturer, är det för mig särskilt intressant att beskåda hur McDonalds på många håll i Sverige kommit att uppfylla rollen som närmast ett slags fritidsgård i beredskapstider för svensk ungdom. För i Sverige saknas Balkanländernas många ungdomskaféer. I Sverige saknas likaså den ryska stolovajan (ryska: столовая, ung. matsal).

I en tid av nedskärningar på allt som skulle kunna gynna de lägre klassernas ungdomar – t.ex. tillräckligt många fritidsgårdar, kulturverksamheter och sommarläger – är det kanske inte så konstigt att denna ungdom söker andra vägar till en meningsfull social samvaro, om så även i pandemitider. McDonalds-lokaler råder det ju knappast brist på i vårt avlånga land. Om det nu finns något i Sverige som påminner mig om mina tonårssomrars ungdomskaféer på Balkan, så är det just det livliga, organiserade kaos som så ofta ryms inom den svenska McDonalds-restaurangens fyra väggar.

McDonalds i våra hjärtan – mer än bara mat

McDonalds nya ”freakshake” får klart godkänt av Erica, som är här för umgänge och nya smaksensationer.

Här samlas, från middag till sena kvällen, ungdomar av alla samhällsklasser, modersmål och ursprung. Knappast var det detta som det amerikanska storkapitalet hade i åtanke, men tänk vad verkligheten kan överrumpla! Härinne möts man på lika villkor under sin sista tid som ungdom eller första tid som vuxen. Här inne tar man intryck och lärdom av varandras mångfald – och kanske uppstår tycke, kanske väcks sann kärlek och kanske slocknar den också just här.

Vårnyheten på menyn – väcker engagemang och debatt

Just idag är en särskild dag, eftersom vårens nyhet på menyn har lanserats – ”unicorn freakshake”. Namnet i sig är uppseendeväckande, men vänta bara tills du stoppar den i munnen! Det visar sig att denna ”freakshake” bokstavligt talat poppar i din mun! Det torde vara föga förvånande att denna kulinariska nyhet är dagens samtalsämne – såväl hos gammal som ung, som lagt den på sin tung.

Som författare räcker jag inte till här, men som förläggare skulle jag gärna vilja ge ut en McDonalds-anställds memoarer från just en plats som denna, eftersom jag inte kan annat än ana mig till de många nyanser och skärvor av verkligheter och livsöden som måste filtrera genom personalens alla sinnen under loppet av en arbetsdag.

Och för tydlighetens skull: det här inlägget är inte sponsrat av McDonalds. Jag har endast velat belysa McDonalds som kulturellt fenomen och social knytpunkt för olika och åtskilda samhällsgrupper och ungdomskulturer i en mindre stad. Jag har själv förlagt flera kapitel i mina böcker till McDonalds utan att för den skull vilja förhärliga restaurangkedjan – hellre för tydligt än minsta otydligt.

Saba Gordon, författare till bl.a. Ensamkommande bläckfiskbarn, Fjortisjägaren och Flickan som rann ut i sanden


Relaterad läsning


Mer på Till Punkt