Förra chefredaktören: ”Jag ber om ursäkt!”

ANSLAG. Det är jag, Karl Ljunggren, som är grundaren till förlaget Till Punkt, vars sida du nu besöker. Det var jag som bar på drömmen, förhoppningen, förvissningen om att det skulle finnas en röst i litteraturvärlden, i förlagsbranschen som tog den lilla människan på allvar. Detta var hela tiden min utgångspunkt, och detta gjorde att en författare som Saba Gordon kunde debutera på just detta förlag.

Vårt samarbete var ett nära samarbete, och som med all närhet kom även konflikter och motsättningar in i bilden. Men också kärlek. Kalla mig oprofessionell, men människa är jag i alla fall. Min och Sabas tid tillsammans var en tid av berg och dalar, kärlek och smärta. Jag ångrar inget, och jag har gått levande ur striden. Den strid jag syftar på är brytningen som skedde strax efter nyåret 2020/2021.

Melissa, en energifylld och lovande gymnasiestudent, hade kommit in på redaktionen för att praktisera. Ja, varför inte göra en Greta? Jag lät henne bli chefredaktör för nyhetsflödet fram till sommaren. Nu återstår drygt en månad, och hon har gjort ett utmärkt jobb. Samtidigt gick jag in i mitt livs värsta kris någonsin. Och kanske begick jag mitt livs största misstag någonsin.

Jag gick under jorden. Utan att peka finger åt vare sig Saba eller någon annan, vill jag poängtera att jag inte själv bar skulden till den situation som uppstod. Jag stod inför de tre välkända valen: fly, fäkta eller frysa. Jag valde att fly.

I Coronavirusets tidevarv finns inte många tillflyktsorter, annat än hemmets obönhörliga avgrund. Där avtjänade jag mitt straff, för vad brott jag nu begått. Det gav mig tid att reflektera över mitt liv, mina tidigare misstag, min tidigare livsstil. Ja, där fann jag sanningen, och kanske till och med Gud. Eller så fann Gud mig.

Säga vad man vill om mig, vilket vissa också har gjort. Men jag har levt ett liv som de flesta bara kan drömma om. Jag spenderade flera månader hos en indisk guru för att bli upplyst, och därmed rentvådd, efter att deltagit i och bevittnat en meningslöst brutal uppgörelse på den undre världens gator. Där, i Indien, lärde jag känna fattigdomen och sjukdomarna. Det var när fläkten slutade surra till följd av ännu ett elavbrott, som man kunde räkna med att en eller flera grannar skulle hämtas av ambulans några dagar senare. Malariamyggorna höll vi stången med hjälp av fläkten, och fläkten surrade med hjälp av elektricitet. En myggas surrande däremot, har aldrig fyllt mig med större skräck än under de indiska elavbrotten.

Det var också på ett statligt indiskt sjukhus jag fick min största insikt om livets värde. En svårartad infektion gjorde så att min väg i livet korsades med Vikash – den läkare som behandlade mig. På sjukhusbädden samsades råttorna med katterna. Från korridoren hördes plågade skrik. Jag och Vikash hade många nattliga samtal, för i Indien möter man sina medmänniskor som just det – medmänniskor och inte kunder, patienter eller brukare. Vi talade om väst och öst, livet och döden, det förflutna och framtiden. Kort sagt: jag överlevde. Och har man överlevt Indien – ja, då har man överlevt det mesta.

Jag liftade hela vägen tillbaka till Sverige, och under den resan – fylld av oförglömliga människomöten där världskulturernas ljusa och mörka sidor blottlades – blev jag än mer upplyst, i ordets kanske verkligaste bemärkelse. Jag insåg att vi alla är en, och att vi alla lyder under samma välsignade, men samtidigt obönhörliga lag: det övergående, tillfälliga livet, som inte är en rättighet utan ett privilegium. De flesta av oss är redan döda snart. Det är bara vi, de privilegierade, som lever.

Jag har sett allt, känt allt och hört allt. Det har gjort mig arrogant. Jag har betraktat mig som förmer än andra. Det har gått ut över förlagsverksamheten, men också över privatlivet, och det har i båda hänseenden drabbat främst en person: Saba. Jag vill härmed be Saba offentligt om ursäkt för mina snedsteg, och jag vädjar till alla samvetsvittnen att hedra min och Sabas överenskommelse om att dra ett streck över alla de mindre tilltalande sidor som bläddrats fram i vårt stormiga förhållandes krönika.

Efter ett intressant förslag från Saba Gordon – som jag nu alltså har försonats med – jobbar jag på en egen roman. Det har ju varit en dröm för mig att faktiskt ge ut min egen bok. Det är en slags dystopi som utspelar sig i framtiden, där fler och fler har tröttnat på rasism eftersom de känner sig begränsade till en enda hudfärg, en enda kultur. Man kan inte ändra sin hudfärg, sägs det. Nja, det är svårt iallafall. Men i denna framtid kan man det med mycket enkelhet. Ett grupp forskargenier har framställt sätt att ta färg- och mönstergener från andra djurarter och direkt inympa dem i den mänskliga individens arvs massa. Resultatet blir att istället för hudfärger, så har människorna plötsligt flera färger och mönster som annars återfinns hos mjukhudade djur. Varför inte ta samma vackra mönster och färger som hos t.ex. vissa svenska snigelarter? Titta på en snigel ordentligt och du kommer tycka den är vacker. Tänk dig en människa i dessa färger och former. Man kommer inte längre ha en enda hudfärg, utan flera stycken och det blir även lite som en tatuering. Du kommer aldrig kunna säga om denna person är svart, vit, röd, och så vidare, eftersom forskningen har brutit eller snarare kringgått detta identitetstabu kring gräns dragningar. Men istället dyker nya problem upp, och det är här det dystopiska kommer in. För det visar sig att färgpigmentens gener styr mer än bara färg. Dessa människors barn får egenskaper som allt mer liknar de djur, från vilka det genetiska ”skottet” togs. T.ex. kan det visa sig att ett tredje generationens genetiskt hudförändrat barn, med pigmentgener från just skogssnigel, också föds med ett kraftigt försvagat skelett och med en muskulatur som är snarlik snigelns (mollusker överlag är bland de mest muskulösa djurarter man kan tänka sig). Det är såna tankar jag går runt med.

Med detta sagt är jag tillbaka. Det förlag jag grundade – Till Punkt, min älskade dröm och min hoppfulla vision – står stadigt förankrat i verklighetens fundament. Min fortsatta roll i denna vision är inte desto mindre viktig. Jag kommer att läsa in romaner, noveller och manifest. Jag kommer att ansvara för teknisk utrustning och marknadsföring. Jag kommer även att hålla i egen podcast, i Till Punkts regi.

Med ödmjukhet vänder jag blicken till dig, min Läsare (vem du än må vara) och vädjar till din förståelse: se mig, hör mig, känn mig – men framförallt: förstå mig som den enkla och ändå alltför komplicerade människa jag är! Till alla de jag sårat genom årens lopp: jag ber om ursäkt!

Karl Ljunggren


Relaterad läsning


Mer på Till Punkt