Vackert och melankoliskt i Bräxjös nya EP

RECENSION. På EP:n ”Vid källan som aldrig tar slut” tar Basse Bräxjö med lyssnaren på en unik resa genom det tidiga 2020-talets Sverige. Trots att hans EP endast innehåller fyra spår, och är drygt 12 minuter lång, lyckas han skapa en musikalisk och poetisk helhet som både känns bekant och nyskapande.

Resan tar sin början i Göteborgsstadsdelen Hisings Backa. Här bryter Bräxjö med den stereotypa och negativa bild som ges av Backa av polis och medier. Istället för att låta ett fåtal kriminella personer bli representanter för stadsdelen väljer Bräxjö att – genom rapartisten Goran Prilukics specialskrivna låttext för just denna låt på EP:n – ge den stora majoriteten av invånarna en röst. I sin språkliga lekfullhet riktar låten Backa 422 en tydlig maning till invånarna att sluta upp kring sitt område och ”backa Backa”. Denna folkliga idyll ställs skickligt mot mediabilden när ljudet av en helikopter bryter igenom musiken.

I det andra spåret, Coronatider, leker Bräxjö med kontrasten mellan musik och text. Texten, som beskriver olika aspekter av det lidande som corona-pandemin skapat hos individen accentueras av att framföras i ett musikaliskt arrangemang som för tankarna till bubbelgumdancens glansdagar med band som Aqua och Caramell. Påminnelsen om den kommersiella glättigheten och bekymmerslöshet som präglade 90-talet belyser de senaste årtiondenas utveckling och bidrar på ett subtilt sätt till det övergripande samhällskritiska temat i EP:n.

I EP:ns tredje spår, Direktör för Skansen, utmanas lyssnarna mer än på övriga spår. Musikaliskt förs tankarna till det tidiga Pink Floyd och 60-talets experimentella psykedeliska musik, men också till Blå Tåget och låtar som ”Alienation”. Här går Bräxjö längre än i övriga låtar i sitt arbete med form och text. Sågen är en tydlig allegori över samhället, och precis som i ”Backa” så byter Bräxjö perspektiv och utmanar det dominerande narrativet. Direktören, den traditionella samhällsbäraren, blir här en representant för det rådande samhällets tendens att förtära sig själv och hela vår planet. Kapitalismens grundläggande premiss, utsugning av mervärde och egoistiskt berikande, beskrivs poetiskt genom direktörens vilja att stjäla allt det som skulle kunnat komma alla till del om det fick vara kvar på Skansen. Under ytan finns samtidigt ett hot om våld från de som försvarar och frodas i den rådande ordningen, samhällets alla gråsuggor och silverfiskar som allierat sig med Direktören. Men Bräxjö undviker samtidigt all uppgivenhet och pessimism. Direktörens dröm om en dinosauriepark är lika omöjlig och anakronistisk som tanken om oavbruten tillväxt, vilket pekar mot en ljusare framtid och att en annan värld är möjlig.

Det är denna dröm som är temat för det avslutande titelspåret, Vid källan som aldrig tar slut. Här visar Bräxjö prov på sin skicklighet som musiker och poet och i den vackra och melankoliska musiken återfinns en rörelse mot framtiden genom kyrkklockornas klang och styckets musikaliska progression. Texten beskriver den individuella besvikelsen, men här finns också tröst i vetskapen om att drömmen om en värld baserad på kärlek och solidaritet aldrig kan dö, vilket samtidigt utgör ett löfte om att dessa drömmar kommer förverkligas av kommande generationer.

Genom detta pekar det avslutande spåret vidare mot framtiden, men också tillbaka mot EP:ns inledning och den idyll och maning som riktades till oss i Backa 422. Om vi lyckas bryta den isolering och alienation som tvingats på oss så kan vi gå en ljus framtid till mötes. Om inte så riskerar vi alla att bli föda i Direktörens dinosauriepark eller övermannas av hans gråsuggor. Bräxjös EP är ett starkt lysande exempel på hur musik och poesi kan hjälpa oss att bevara drömmen om en ljusare framtid även när tillvaron känns som mörkast.

Nils O Mollberg, föreläsare, fristående skribent och utrikeskommentator