Bräxjös nya Sverigealbum – äntligen på Spotify!

RECENSION. Basse Bräxjös musikaliska hyllning till fosterlandet Sverige liknar inget annat i genren. Nu har EP:n ”Sverige, mitt land” äntligen släppts på Spotify, och redan efter några dagar har skivans längsta låt, Jag kan dö för Sverige, klättrat sig upp till den nu mest lyssnade av alla Bräxjös låtar på Spotify. Men vi tar det från början.

Skivomslaget till Bräxjös nya album leder tankarna till såväl brandfacklor som brinnande höghus – eller är det en svensk flagga som kämpar i den bistra nattstormen?

EP:n inleds med förtätade, stoiska ackord i låten Mitt fosterland i världen. Tunga stråkar och krigstrummor slår an tonen för en berättelse om ett Europa i förvandling, där Sverige har att ta ställning och välja väg: ”Åh fosterland, du vet väl din plats i denna värld? / I öster sitter Putin och slipar på sitt svärd.” Det som i text framstår som en rationell förmaning om vaksamhet, blir i toner till en starkt emotionell upplevelse.

Den musikaliska resan går vidare till välbehövliga ljusare toner med titelspåret, Sverige, mitt land. Här visar Bräxjö att han inte alls är någon surmulen pessimist eller ödesmättad bitter realist. Istället förmedlar han kärleken till sitt fosterland på ett innerligt och genuint sätt, som knappast kan lämna någon oberörd i sin kärleksfulla uppriktighet.

Det kärleksfulla anslaget består i skivans tredje spår, Min allra största kärlek, som i ett mer dansant och medryckande tempo förstärker den strävan för frihet, sanning och rätt som uppenbart definierar Bräxjös egen patriotiska hållning.

Det fjärde och sista spåret, Jag kan dö för Sverige, är också skivans längsta – längre än de övriga tre normallängdslåtarna tillsammans. Här tar den musikaliska resan en helt ny vändning – från bister, ödesmättad klagosång via finstämd visa har vi nu kommit fram till en tonvärld av egendomlig baktakt och ett kompakt, nästan plågsamt distat sound som närmast leder tanken till bergsprängarmusik. Låttexten är stringent, mässande och inte minst mångfacetterad. Den blir en perfekt avslutning på ett lika kompakt album som trots sina knappa 25 minuter i spellängd sammanfattar vår samtids frågor på ett värdigt och komplext sätt, i kontrast till en alltmer vulgär och innehållslös svensk internetkultur av allsköns nättroll och aktivister som skriker ut sina ställningstaganden till höger och vänster.

Basse Bräxjö torde vara den enda artist i svensk musikhistoria som på en och samma sida i sin musikkarriär lovsjunger både Lenin och Sverige (tidigare i år släpptes den sovjetnostalgiska EP:n Lenin lever). Så vad sjunger egentligen Bräxjö om? Är han en simpel trollkonstnär, eller kanske rätt och slätt en kulturprovokatör?

Knappast. Här framträder bilden av en mångbottnad text- och tonkonstnär som sätter de estetiska ställningstagandena före de politiska. Det är också det som är Bräxjös konstnärliga styrka: att genom sin frivolt träffsäkra hantering av – och, vågar man kanske tillägga, lek med – politiserad estetik förmå lyssnaren att spetsa öronen extra mycket och ställa sig frågan: vad är det egentligen han sjunger om?

Denna sorts konstnärskap är (numera) ovanlig i Sverige, och för snarare tankarna till det mytomspunna jugoslaviska avantgarde-bandet Laibach, som sedan 1980-talet har lekt med såväl fascistisk som socialistisk estetik för att tvinga fram eftertanke hos sin publik, snarare än förstärka redan gjorda ställningstaganden.

Johannes Mandelbrot