Att förstå orsaken till sexuella övergrepp

smärta

I de sexuella övergreppens värld finns olika aktörer och roller. I en värld fylld av övergrepp brukar man säga att förutom förövare och offer finns också anhöriga, som i sin tur påverkas av och positionerar sig till övergreppen. Många anhöriga väljer att blunda för övergreppen, eller att stödja offret i smyg – men av rädsla för förövarens vrede, och övergreppens tabubelagda karaktär i samhället, vågar de inte tala ut.

Utifrån min erfarenhet och kunskap i dessa frågor väljer jag att se det ur ett helhetsperspektiv. Tänk er samhället som en människokropp. De sexuella övergreppen är en sjukdom i denna kropp. Offren är symptomen – fysiska smärtor som dyker upp lite här och var. Kroppens ena arm kanske är helt frisk, men den andra armen är förlamad eller uppsvullen och gör väldigt ont. Denna arm är ett symptom på att något är fel. Offret för sexuella övergrepp är i vårt samhälle ett symptom på att något är fel, en smärta som kroppen inte kan bli fri från. Den här smärtan är viktig att lyssna på, och den är viktig att förstå och leva sig in i. Men smärtan i sig är aldrig sin egen orsak – orsaken är alltid en sjukdom som orsakar smärtan. Orsaken är, givetvis, förövaren.

Många överlevare av sexuella övergrepp har en stark och ihärdig känsla av att vara sin egen smärtas orsak. Det är givetvis fel, orsaken sitter i sjukdomen som frammanar symptomen och smärtorna. Om vi tänker oss förövaren som själva sjukdomen ska vi vara medvetna om en sak: orsaken, smärtorna och den i övrigt friska kroppen är allihopa delar av just exakt samma kropp. Det angår oss alla.

Vill man förstå smärtan som sexuella övergrepp ger upphov till ska man gå till symptomen på sjukdomen – man ska lyssna på överlevarna, de utsatta.

Vill man däremot förstå orsaken – eller mer slarvigt uttryckt, ondskan – som leder till denna smärta, då måste man ta sig an själva sjukdomen. Man måste studera den noggrant, och man får inte blunda för även de mest horribla insikter man kan få av den.

I min roman Röra men inte se gick jag in för att förstå orsaken till sexuell smärta – förövaren som begår sexuella övergrepp. Den är med andra ord en djupstudie i sexuell förövarpsykologi och den har som avsikt att förklara de psykologiska mekanismer i en människa som förvandlar någon till en förövare. Vad är det som gör att just den här killen (eller tjejen för den delen) valde att begå ett sexuellt övergrepp? Och att fortsätta med det?

I min roman är det den fiktiva karaktären Henrik – en 33-årig lärarvikarie på en skola i Malmö, grundligt modellerad utifrån åratal av långa samtal med överlevare, straffade förövare och anhöriga – som genom inre monologer och ett för sexualförövare ovanligt öppenhjärtigt sinne delger oss sin dunkla resa från oskyldig till ostraffad förövare.

Henrik är inte dum i huvudet, tvärtom är han rätt skärpt. Åtminstone intellektuellt – känslomässigt befinner han sig snarare på en tonårings nivå, men han döljer det väl. Han inser någonstans innerst inne att det är fel på honom, att han inte passar in i ett samhälle där det är brottsligt att ha sex med minderåriga tjejer. För det är minderåriga tjejer han konstant drömmer och fantiserar om. Som nyanställd lärarvikarie ser han plötsligt sina möjligheter att komma undan med de starka drifter och otillfredsställda begår som stundtals driver honom till vansinne. Och det gör han också – han kommer undan med allt.

Inom varje förövare pågår en kamp mellan gott och ont, rätt och fel. Den kampen pågår förresten inom oss alla. Men inom förövaren vinner alltid till slut det onda, det som är fel därför att det orsakar andra smärta. Det oförlåtliga.

Under berättelsens gång åsamkar Henrik sitt offer ofantlig smärta genom sina sexuella övergrepp. Och just för att han är så intellektuellt slipad lyckas han gång på gång försvara det inför sig själv. Men precis som vilken Dostojevskij-skurk som helst har han sina stunder av klarsyn. Korta men intensiva stunder av total insikt där han verkligen fattar vad han håller på med.

I min kommande roman, som är baserad på en verklig historia, har det däremot blivit dags att skildra den smärta som sexuella förövare – fiktiva eller verkliga – åsamkar sina offer. Denna roman (vars innehåll fortfarande är sekretessbelagt på grund av dess verklighetsförankring och den skada som eventuell ryktesspridning skulle kunna orsaka det verkliga offret) tar fasta på symptomen på sjukdomen – det obeskrivligt plågsamma bagage av fruktansvärda upplevelser som ett minderårigt offer för sexuella övergrepp oundvikligen måste släpa på.

För hos någon som utsatts för grova fysiska integritetskränkningar i form av sexuella övergrepp blir dessa upplevelser i sin tur en orsak till ytterligare symptom och ytterligare smärta. Det är det som är det hemska med övergreppens följder – de förökar sig genom delning och ansätter en hel kropp, och ett helt psyke, i ett tillstånd av ständigt tilltagande smärta.

Den här kroppen kan ses som en symbol för varje individ, eller som en symbol för alla individer tillsammans i det samhälle där vi trängs, bråkar, samarbetar och slåss. Det som är smärtsamt för en person är i längden smärtsamt för alla.

Sebastian Elwe

Sexuella övergrepp är ett HELVETE!

Helvetet

Föreställ er de sexuella övergreppens värld som en dalgång fylld av lågor från helvetet. Runtomkring ligger snötäckta bergtoppar i ett evigt mörker där vilsna, förvirrade och frusna människor irrar runt. Vissa av dem känner värmen från helveteslågorna och flyttar sig lite närmare för att värma sina förfrusna leder. Sluttningen ner till dalen är inte särskilt brant, den är lätt att stiga ner för och man tycker sig kunna kontrollera varje steg neråt. De allra mest köldskadade förnimmer inte smärtan från elden förrän de tagit sig så långt ner att det krävs otroliga styrkeansträngningar att börja gå tillbaka. Därför blir de kvar i de smärtsamma lågorna mycket längre än vad någon människa borde. De allra flesta lyckas ändå till slut ta sig upp ur den brännheta dalgången – upp till kylan igen, som för en tid stillar smärtan från brännskadorna. När de återvänt upp till de ensliga bergtopparna svalkar de sig i den kalla, bedövande snö som tidigare drev dem ner mot värmen. De vänder i lättnad sina blickar upp mot det stjärnbeströdda mörker som tidigare gav dem sådan ångest. Och som tyvärr kommer att ge dem ångest på nytt.

Men några som är särskilt köldskadade, och vars behov av värme därför är omättligt, väljer att stanna kvar i helvetets lågor. Inte bara det – de tar sig ända ner till botten av dalen, där de genomlever fasor som inte går att beskriva i ord. De kommer aldrig att kunna ta sig därifrån, och till slut blir de brända levande – det som finns kvar av deras mänsklighet förkolnas och kommer tragiskt nog att göda, förstärka och uppgå i de helvetiska flammor som på nytt ska locka till sig människor så frusna och vilsna att de inte ens längre kräver mänsklig värme – de nöjer sig med vilken värme som helst, även den som strålar från helvetets lågor. Det gamla uttrycket ”det finns grader även i helvetet” kunde inte vara mer aktuellt än här.

Här har vi representanter från hela spektrumet av sexuella övergrepp. De som endast står vid kanten och tittar ner – de anhöriga. De som går några steg neråt men snabbt tar sig upp igen – offren för ofredande och oönskat tafsande. De som halkar ännu längre ner och blir kvar där länge – sexuellt utnyttjade under en längre tid, ofta som barn. Och slutligen de som tar sig ända ner till botten av dalen, de som förbrukas och blir till nya lågor – förövarna, som är så skadade att de måste bli en del av roten till sitt eget lidande.

Märk väl att den här föreställningen utgår från offrens egna förhärskande uppfattning, där det alltid var mitt fel: det var jag som tog ett steg närmare, det var jag som inte visade mitt avståndstagande, det var jag som inte sade nej tillräckligt tydligt, det var jag som hade behov, det var jag som stannade kvar i relationen för länge. Och så vidare.

Det här är de sexuella övergreppens egen skapelseberättelse. En skapelse som innebär ett cykliskt pånyttfödande av den ondska och destruktivitet som ingen från första början någonsin ville bli en del av, vare sig som offer, anhörig eller förövare.

I vårt västerländska samhälle vill vi gärna mäta, dissekera och gradera psykiskt lidande. Det gäller inte minst sexuella övergrepp, både ifråga om vilka som blir utsatta och vilka som utsätter. Den offentliga debatten utgår från ett vetenskapligt förhållningssätt där trauman, känslor, orsaker och konsekvenser bryts ner till faktorer i psykiatriska ekvationer där människors lidande underordnas ekonomiska och politiska intressen.

Som författare och konstnär har jag alltid värjt mig mot det här förhållningssättet. Man kan inte objektifiera mänskligt lidande – som alltid bygger på subjektiva upplevelser och kedjereaktioner av känslor – utan att själva mänskligheten går förlorad. Kvar blir endast ett anonymt lidande, meningslöst och hopplöst. Men det vi människor, oavsett kulturell tillhörighet, innerst inne vill är att inte bara våra glädjeämnen, utan också våra lidanden, ska ha mening. Att det finns en mening bakom även de mörkaste stunderna i våra liv.

I andra kulturer, t.ex. de shamanistiska samhällena, sätter man istället det andliga och konstnärliga framför det vetenskapliga. Vetenskapen existerar där också, annars hade inte även dessa kulturer uppfunnit t.ex. hjulet och byggnadskonsten. Men där har vetenskapen endast en praktisk funktion för människors materiella välbefinnande, den inkräktar inte – i motsats till hur det är i västvärlden – på vårt andliga liv, våra glädjeämnen och vårt lidande. Shamanprästen är i en och samma person flera funktioner – psykolog, sexolog, konstnär, debattör, motivationscoach, medmänniska, vägledare och mentor. I den uppburna ställning han/hon har i dessa kulturer är det människans mest utmärkande karaktärsdrag – känslolivet och dessutom förmågan att uttrycka känslor – som står i centrum. Genom sång, musikinstrument och ritualer försöker man vägleda de mest lidande människorna och få dessa att själva hitta en plats i världen där det förgångna gör mindre ont, och där nuet erbjuder desto mer njutning.

Som författare med fokus på sexuella övergrepp har jag sett det som mitt högsta mål att lyfta fram det mänskliga lidandet på den lidandes egna villkor, för endast så kan lidandet ges lindring, mening och potential att hjälpa andra. Det var därför jag skrev romanen Röra men inte se, en minst sagt obehaglig berättelse som dyker djupt ner i psyket på en sexuell förövare som förblir ostraffad. Det kallas mörkertal av en anledning – alla dessa människor som blivit sexuellt utnyttjade och inte fått upprättelse i sitt lidande, ingen som har kastat ljus på deras vedermödor. I den här romanen ville jag gå till roten med det onda – de sexuella övergreppens själva ursprung. Till skillnad från vad många skamkulturer vill få oss att tro är det aldrig offrets fel. Det börjar alltid hos förövaren. Och därför var jag tvungen att gå in i huvudet på en sexuell förövare, skildra världen utifrån hans föreställningsvärld för att kunna ge mig själv och läsaren en uppfattning om hur det onda och destruktiva i människan fungerar. Jag behövde göra många resor för att uppnå detta. En författares inlevelseförmåga räcker bara till en viss gräns. För att åstadkomma den här berättelsen genomförde jag själsliga resor där jag inte bara fick uppleva världen ur andras perspektiv. Jag reste också till andra tider och dimensioner. Jag bytte ofta kön och upplevde fler barndomstrauman än jag trodde var möjligt. Det var en veritabel ansträngning för mig både psykiskt och fysiskt. Det ledde till att jag under längre perioder återtraumatiserades av de erfarenheter jag själv bär på. Men det var det som krävdes för att gå till roten med det onda, som var syftet med denna roman.

Shamanen använder inte mätinstrument och psykiatriska dogmer för att inordna det mänskliga lidandet. Istället är den egna magkänslan vägledande, och i helandeprocessen används musik, sagor, metaforer och rituella rollspel för att lindra och läka de sår som en utsatt människa bär på.

Som konstnär och författare, om än verksam i en västerländsk kontext, är igenkänningen stark och drabbande. Varje gång jag skriver förflyttas jag till andra världar, och jag existerar i dessa världar samtidigt som jag sitter med ordbehandlaren framför datorn. Jag fasar in och ut genom olika karaktärer, och de känns exakt lika verkliga här och nu som vilka vänner, fiender eller släktingar som helst gör när jag återkallar dessa i minnet. Vi konstnärer i västvärlden tillhör den grupp som står närmast shamanen i fråga om samhällelig funktion. Det betyder inte att vi är shamanens direkta motsvarighet, men vi fyller en likartad funktion – att trösta, läka och hela andra människor genom att ta med dem på vandringar och upptäcktsresor i världar bortom denna. Det som över hela världen har kommit att betecknas som shamanism är något som funnits i alla kulturer som utgjorts av mindre enheter – familjer och klaner – och som ofta varit nomadiska. Men behovet av en shamanliknande samhällsfunktion dröjde sig kvar när våra förfäder rörde sig i riktning mot andra (vissa skulle kalla det mer utvecklade) samhällsformer: från medeltiden till tidigmodern tid och nutid. Och även i vårt svenska, västerländska och postmoderna samhälle dröjer sig behovet av denna funktion kvar. I små fickor och subkulturer kan man fortfarande skönja konturerna av en ursprunglig och genuin shaman (jag tänker på vissa frikyrkor och mindre spirituella sammanslutningar) men samhället i sin helhet har övergett denna institution och förflyttat (ibland även finfördelat) shamanens funktion över andra institutioner. Delvis till kyrkan, delvis till krogen, delvis till psykiatrin. Men framförallt till kulturlivet. Det är samhällets konstnärer – sångare, dansare, musiker, författare, poeter, målare, skulptörer, konceptkonstnärer och dramatiker – som är vår tids direkta ättlingar till forna tiders shamaner.

Shamanerna använde (och använder, i de kulturer där de fortfarande har behållit sin ursprungliga funktion) droger och substanser för att höja, ibland också bedöva, sin medvetandenivå i syfte att uppnå nya insikter och färdas mellan olika världar för att hämta visdom och fördela den i den värld som våra själar just nu befinner oss i. Det är därför ingen tillfällighet att användning av alkohol och andra droger är särskilt stor just i det västerländska kulturlivet. Och det är givetvis på gott och ont. Ingen har någonsin sagt att shamanens väg är enkel att gå, och många går under på vägen.

En fullärd shaman har genom sina dyrköpta initiationsriter själv tvingats uppleva det lidande som han/hon har som syfte att lindra och hela hos andra. Det självupplevda lidandet är en förutsättning för att kunna hjälpa andra, det går inte att studera sig till sådant lidande. Det måste upplevas. Därför har de människor som upplevt ovanligt mycket lidande i jordelivet också ovanligt gynnsamma förutsättningar att utveckla och förädla sina latenta shamanistiska egenskaper, och forma dem till nya förmågor – att kunna sprida en till synes outsinlig mängd tröst och helande till andra behövande, i en värld som är innesluten i alltför mycket själsligt mörker.

Som regel formas vi i den här riktningen redan som barn. Ett barn som, i all sin utsatthet och hjälplöshet, lyckas ta sig igenom en traumatisk uppväxt med livsgnistan i behåll, har bevisat såväl för sig själv som andra och den universella helheten att han/hon besitter övermänskliga krafter och förmågor. Det kan handla om sexuella övergrepp, det mest omdiskuterade av psykologiska trauman. Det kan handla om mobbing, som är en fruktansvärd form av kollektivt övergrepp på en utsatt individ, ett övergrepp som orsakar lika svåra trauman i delar av hjärnan som långvarig fysisk tortyr gör. Det kan också handla om försummelse, där en vårdnadshavare inte ger sitt barn den uppmärksamhet och kärlek som barnet behöver för att växa. (Försummelse, eller vanvård som det ibland kallas, är inget annat är brist på kärlek. Och det våra mätgalna västerländska psykiatrer ändå har satt på pränt är att brist på kärlek ger lika stora kognitiva och emotionella skador på hjärnan som mobbing eller sexuella övergrepp.)

Den sorts trauma jag själv sysslar konstnärligt med är sexuella övergrepp. Det beror delvis på att jag själv behövt gå igenom detta helvete som barn, men det är inte hela förklaringen. Som konstnär (och därmed ättling till forna tiders shamaner) vill jag ge mening åt mitt eget lidande, och det bara möjligt genom att anta rollen som medmänniska och healer. Mina berättelser och resor kan i bästa fall hela andra människor med samma bagage. De kan i värsta fall återtraumatisera andra. Någonstans däremellan kan mina berättelser åtminstone skänka tröst och möjlighet till andhämtning. För mig är detta en konstant balansgång där min egen magkänsla, mina intentioner och mitt psykiska mående alltid står på spel.

På ett sätt är denna livsstil självisk – eftersom jag söker, och får bekräftad, en mening till mina egna fruktansvärda erfarenheter. På ett annat sätt är den helt osjälvisk – eftersom detta meningsgivande möjliggörs just i den osjälviska handlingen att hjälpa andra utan att vänta sig några tack eller belöningar (tvärtom får jag utstå en hel del spott och spe, men så är det att syssla med känsliga ämnen). Och det är just i denna konstanta spänning mellan egot och egots utplånande som shamanen-konstnären måste befinna sig för att kunna utföra sina handlingar, riter och uppoffringar.

Sebastian Elwe

GP: ”Kvinnlig lärare hade sexuell relation med 16-åring”

 

Bilden är endast en illustration.
Bilden är endast en illustration.

Karin Jansson skriver idag i Göteborgsposten om ett fall av sexuellt utnyttjande på en skola i Göteborg:

”Eleven har själv uppgett att han och läraren hade haft kontakt innan och utvecklat en relation via internet under flera månader. Den intima situationen som hade kommit till rektorns kännedom uppgav han var deras tredje sexuella möte. Vid det första tillfället var eleven 15 år.”

Ytterligare information som ges är att läraren blivit påkommen med sin elev i en intim situation i en av skolans lokaler – andra elever hade upptäckt det och rektorn larmades. Läraren stängdes av, har sagt upp sig och nu vill Skolinspektionen att lärarens lärarlegitimation dras in.

Som författare och journalist med fokus på det här ämnet blir jag förstås nyfiken. Är det fråga om grundskolan eller gymnasiet? Och såklart – vilken skola är det? Men framförallt: hur utvecklades deras relation, hur såg deras chattar på nätet ut, hur kom det sig att hon var intim med honom just på skolan? Hade hon själv familj där hemma så att det inte var möjligt att fortskrida maktmissbruket någon annanstans? Varför valde hon ut just honom? Vad såg hon i honom som hon själv ville komma nära och bli en del av?

Och i den mångfald av etniciteter som vårt land numera präglas av undrar jag såklart om det här skedde i en, vad ska vi säga, historiskt sett luthersk kontext eller om andra kulturella attribut fanns med i bilden. Sådant är också intressant, och nödvändigt att åtminstone fundera över.

Men jag tänker inte spekulera vidare – av hänsyn till de berörda som är levande människor här och nu, i synnerhet 15-åringen och hans anhöriga. Det är en hederssak.

Det är alltså ett ovanligt stort uppslag i GP – men det vanliga när medier uppmärksammar sexuella övergrepp är att man slår på stort när det gäller gruppvåldtäkter, brutala överfall, serievåldtäktsmän och dylikt. Men när det handlar om mer ”lågintensivt” sexuellt utnyttjande och utstuderat maktmissbruk, som det utan tvekan gör i det här fallet, förvandlas nyheterna till små notiser som försvinner lätt i mediebruset. Så varför uppmärksammas det här så jämförelsevis stort?

Självklart för att förövaren är kvinna. Det är vi inte vana vid. Vi är vana vid vuxna män som förgriper sig på småtjejer, det är en verklighet vi redan känner till och därför är nyhetsvärdet i den verkligheten redan förminskat till små notiser i de flesta fall.

Men när förövaren är en kvinna blir det en stor nyhet. Det verkar som att såväl allmänheten som journalister ännu inte har förstått att kvinnor är lika fullt kapabla till sexuell attraktion till yngre, till manipulation och maktmissbruk, som män är.

För en överfallsvåldtäkt krävs inget samtycke, däremot krävs våld och tvång. Men för långvarigt sexuellt utnyttjande av minderåriga krävs något som (i förövarens ögon) liknar samtycke hos den minderåriga, och i det sammanhanget är just våld och tvång (det vi nästan alltid förknippar sexuella övergrepp med) fullständigt kontraproduktivt.

Den utsatta minderåriga måste helt enkelt fås att tro att han/hon har ett val, och att han/hon väljer att ingå i en sexuell, eller sexuellt laddad, relation med den vuxna förövaren. Den där gamla klyschiga våldtäktsrepliken från amerikanska b-filmer, att ”kom igen, du ville det ju själv”, är 100% sann, men den sägs aldrig rakt ut. Den arbetas in i den minderårigas världsuppfattning under en längre tid, med hjälp av förtroliga chattar som till en början inte har ett dugg med sex att göra.

Det här falska samtycket kan uppnås på många olika sätt, men det tar tid och nuförtiden börjar det oftast i form av samtal på nätet. På det sättet kan förövaren hela tiden tänja på anständighetens gränser, men i ett så långsamt tempo att offret inte lägger märke till det förrän långt senare, och i ett så långsamt tempo att även förövaren normaliserar sina egna intentioner och förvandlar sina medvetna önskningar om att ha sex med en minderårig till ett lågmält vardagsbrus, som inte plågar plågar förövarens samvete fullt lika mycket. För om det är något en förövare behöver lära sig för att begå övergrepp så är det att kunna stänga av sin egen empati för offret, om inte annars så just i själva den sexuella handlingen, och det sexuella närmandet.

Den sexuella förövaren har inget särskilt kön. Det kan vara, och är, både män och kvinnor i vuxen ålder som i olika grader och på olika sätt utövar sexuell makt på minderåriga.

Däremot har den vuxna sexuella förövaren en tydlig personlighetsprofil. Det sägs ofta felaktigt att ”vem som helst kan vara gärningsman/kvinna, det syns inte på utsidan”. Det stämmer inte – det syns väldigt väl, det gäller bara att lära sig se det.

De som själva varit utsatta har redan tvingats lära sig att läsa av en sådan förövarprofil utan och innan. Men de som inte har det kan också lära sig. Förövaren – eller den potentiella förövaren – avslöjar sig genom blickar, gester, kroppshållningar och tonfall. Men framförallt genom blickar. Blickar ljuger nästan aldrig.

Jag märker hur mycket av min egen roman Röra men inte se som går igen i den här artikeln. Syftet med att skriva boken var att uppmärksamma omvärlden på hur lätt det är för en vuxen förövare att manipulera tonåringar för sina egna behov, som oftast inte bara är rent sexuella utan också djupt emotionella.

I min bok är det en man i 30-årsåldern som inleder en relation med en 14-åring, och det går till på ungefär exakt (om uttrycket tillåts) samma sätt som det som uppges i Karin Janssons artikel idag. Men i hennes artikel är det fråga om en verklig-verklig händelse där könsrollerna är de motsatta.

Tonåringar är experter på att verka mentalt äldre än vad de är. Det ger en vuxen förövare fantastiska möjligheter att intala sig att de är just det – mogna för sin ålder, redo för sex med någon som är så mycket äldre, redo för en känslomässig relation där vuxna sexuella och emotionella behov lastas på en minderårig som, hur bra den än spelar vuxen, aldrig kommer att kunna axla den lasten, och som dessutom kommer att få själsliga förslitningsskador som kanske aldrig någonsin läker.

Tonåringar har en hjärna som fortfarande tar form, en personlighet som ännu kan formas i många olika riktningar, och de befinner sig i ett stadium av livet där de fortfarande är oerhört beroende av den vuxenvärld som de ofta antingen förskjuter eller tycker sig redan kunna leva upp till.

Det finns mycket mer att säga i den här frågan, för det är en viktig fråga som behöver lyftas upp till en rörelse. Och då menar jag inte en underkategori av #metoo i form av #tystiklassen – för det räcker inte. Det måste bli en världsomspännande rörelse i sin egen rätt, där skiljelinjen förövare-offer inte går mellan män och kvinnor, utan mellan vuxna-minderåriga, och som fokuserar på den allra vanligaste formen av sexuella övergrepp – som inte är brutala gruppvåldtäkter, utan längre perioder av sexuellt utnyttjande utan några (fysiska) inslag av tvång eller våld. För det är där den riktiga skiljelinjen går.

/Sebastian Elwe