FUCK digitaliseringen!

Digitalisering

Idag hade jag privilegiet att i lugn och ro sitta och bläddra i ett numera ganska gammalt uppslagsverk. Jag var nämligen ute på en skola och föreläste för ett gäng morgontrötta tonåringar om genus, maktordning och kritiskt tänkande. Särskilt det sistnämnda.

Ja, det låter lite löjligt kanske, men det var typ det jag gjorde. Sedan körde vi rollspel. Sedan, i en halvtimme ungefär, fick de skriva individuella utvärderingar av rollspelsövningarna. Och i lugnet som lade sig över skolbänkarna och över eleverna som satt bakom dem, upptäckte jag Nationalencyklopedins kompletta uppslagsverk anno 2000 på en bokhylla i klassrummet. Jag trodde inte mina ögon.

Jag hade nästan glömt hur det kändes att sitta med ett uppslagsverk, lagom utfyllt med foton och illustrationer men med en kompakt text som inte går att skrolla upp eller ner, utan som bara finns där för ens ögon att läsa. Text som inte uppdateras varje dag, som på Wikipedia, utan som idag är exakt densamma som när den gick i tryck för snart 20 år sedan. Det är som att träda in i en tidsmaskin.

Särskilt intressant för mig personligen var såklart att läsa om Jugoslavien, som då fortfarande existerade som olycksalig statsbildning (och skulle existera i ytterligare tre år). År 2000 efter NATO-flygbombningarna mot Serbien, men innan Milosevic blev avsatt. Ett dåtida foto från Belgrad som snarare såg ut att höra hemma i 70-talet än i ”vår” tid. Ändå definierar allt detta så mycket av vår tid. Särskilt på svenska skolor med stora inslag av barn med rötter i det forna Jugoslavien.

När man kommer i kontakt med information från svunna tider, i fysiska böcker som inte kan uppdateras eller hackas, som saknar batterinivå och en massa irriterande inbyggda appar som konstant tävlar om ens uppmärksamhet, då kommer man också i kontakt med sitt eget förflutna. Alla de där tunga banden av uppslagsverk, samlade verk av olika författare och dylikt, de är faktiskt värda något mer än bara den text som skrivs just när de ges ut. För texten förblir densamma, och det NE-utgåvan från år 2000 förlorar i dagsaktualitet, det tar den igen som ovärderligt tidsdokument. Den ger en inblick i hur man enligt svensk intelligentsia och ”gammelmedia” såg på omvärldens händelser just då. Exotiska tanke  en värld utan sociala medier, när internet och digitalisering fortfarande låg i sin linda. Det var väl ungefär samma politiska och idéhistoriska narrativ som nu, men ändå inte. År 2000 hade det inte ens gått 10 år sedan Sovjetunionen och östblocket upplöstes, och kriget i Bosnien låg bara 5 år tillbaka. De etniskt präglade oroligheterna i Kosovo och NATO:s påföljande flyganfall mot Serbien låg inte ens ett år bakåt i tiden.

Det fantastiska med en fysisk faktabok är dessutom att man kan bläddra på måfå och, om man är intresserad av och nyfiken på sin omgivning, hitta något av intresse på precis varenda sida.

Den sortens överskådlighet har tyvärr gått totalt förlorad i och med den av Skolverket och skolpolitiken så högt värderade digitaliseringen, som om digitalisering i sig ödesbestämt är något av godo. Det är det inte. Jag skulle säga tvärtom.

Det är i stunder som dessa som jag också förstår varför jag satt och läste så mycket som barn och tonåring. Jag älskade att gå till biblioteket, ta fram en faktabok som såg spännande ut och bara sätta mig och bläddra i den på måfå. Aldrig från pärm till pärm, utan jag läste lite här, lite där och fogade samman min egen helhet till slut, som såklart stämde bra överens med bokens helhet. Som tonåring visste jag såklart att ingen annan tyckte jag var cool. Jag sågs som en tönt som hellre berikade mig i kunskap än att smygröka.

Men för mig var timmarna på biblioteket det coolaste som fanns. Och det tycker jag fortfarande. Långt coolare än all digitalisering i världen. Dessutom var det obeskrivligt lugnt på biblioteket, och personalen var alltid snäll mot mig. Trots att jag inte var ”en av dem”.

Idag är biblioteken inte lugna på samma sätt. Den där tystnaden, som har en så lugnande och helande inverkan på såna som mig, har totalt försvunnit. Idag används de alltmer till olika typer av event och allt mindre till läsning. Skillnaden mellan ett vanligt bibliotek och en stökig fritidsgård har aldrig varit mindre.

Märk väl att jag inte försöker säga att allt var bättre förr. Det här med böcker och läsning har historiskt sett gått upp och ner. Vi har en tradition av läsande och skrivande som går åtminstone några tusentals år tillbaka, och vår samtid är inte den första epok i historien då människor har förfasat sig över människors bristande läsvana eller läsförståelse. En liknande nedgång, givetvis i en väldigt annorlunda social och kulturell kontext, ägde rum under de århundraden som i västra Europa markerade övergången från den sena antiken till tidig medeltid.

Jag blev avbruten med brydda frågor från kidsen som:
”Hallå mår du bra eller?”
”Tar du droger eller?”

På detta följde konfunderade tonårsblickar som sinsemellan sökte varandras förståelse, som förmedlade och fastslog budskapet att jag måste vara psykiskt störd. Jag frågade varför de undrade detta, och varför de tittade på mig som om jag var ett UFO.

”För att du gör konstiga miner ena sekunden och sen skrattar du tyst fast du skakar i hela kroppen andra sekunden, och sen tredje sekunden så försvinner din blick in i nån fantasivärld”, blev svaret (om man ska försöka sammanfatta det i en enda mening).

”Ja, jag är väl lättsuggererad”, sade jag. ”Sådär som ni alla ser ut när ni kollar på en film eller serie ni tycker är spännande. Ni skulle se vilka miner ni gör själva när ni går runt med era mobiler, alltid med krökt rygg och sänkt huvud som om ni vore heroinister. Och så kommer jag hit och beter mig likadant med en bok uppslagen. Vad är skillnaden egentligen?”

Det fick jag såklart inget svar på, och skillnaden är väl ändå rätt stor. Jag är nog knäppare och mer lättsuggererad än de flesta. Men ändå. Jag saknar verkligen det där lugnet som jag idag tack vare en 20 år gammal NE-upplaga i ett helt random klassrum återigen fick känna inom mig. För första gången på säkert lika många år. Jag har aldrig känt mig yngre. Där och då blev jag tonåring igen.

Saba Gordon

PS. Ta gärna en titt på min nya roman Alla vet att du snackar skit som handlar om tonåringar som inte kan, vill eller orkar leva upp till den svenska tonårsnormen. Och som råkar illa ut just därför. Den finns på Bokus, Adlibris och Akademibokhandeln.