Till Punkt får ny ansvarig utgivare

Till Punkt möter det nya årtiondet med flera stora förändringar. Förlaget fortsätter sitt fokus på barns och ungas psykiska ohälsa, men breddar fältet från att tidigare nästan uteslutande ha befattat sig med frågor kring sexuella övergrepp, till att ge ut böcker som berör de stora psykiska folkhälsoproblemen ensamhet och mobbning.

Ett flertal titlar som ges ut under 2020 kommer dessutom att fokusera på autism, ur ett lite ovanligare perspektiv. Vi ser alltså fram emot flera nya titlar detta år, vilket innebär en välkommen expansion för förlaget, som startades som ett enpersonsförlag till att nu omfatta flera författare, flera genrer och flera ämnesområden, både fiktion och fakta.

Förlaget har fått en ny ansvarig utgivare, Karl Ljunggren, som är sakkunnig på flera områden – inte bara litteratur, utan också skolans värld och utvecklingspsykologi. Han har dessutom en bakgrund som författare inom film och socialt entreprenörskap i civilsamhällesfrågor. Han efterträder Saba Gordon i denna befattning.

År 2019 publicerades Saba Gordons uppväxtskildring Alla vet att du snackar skit. Under 2020 planeras utgivningen av en fristående uppföljare som kommer att följa den olycksdrabbade huvudpersonens första år som vuxen. Förlaget kan dessutom meddela att en tredje fristående roman är på väg som del av en trilogi i romanform om sexuella övergrepp på barn.

Det har under en längre tid varit ett problem för författaren Saba Gordon att vara Till Punkts ansiktet utåt, inte minst på grund av hens behov av anonymitet, kopplat till skrivandet där inte minst debutromanen är djupt personlig och rentav självbiografisk, och därför berör människor vars identitet inte får röjas offentligt. Då Saba Gordon inte längre är ansvarig utgivare kommer även hens verksamhet som ansvarig för webbsidan att upphöra, och hen kan i fortsättningen ägna sig helt åt skrivandet och samtidigt behålla sitt tagna författarnamn.

Istället tar Karl Ljunggren över nyhetsflödet och de angelägna reflektioner som utgjort stommen i Till Punkts aktivitet på webbsidan, vid sidan av sina åtaganden som förlagets ansvariga utgivare.

Nya spännande boksläpp utlovas SNART!

Redaktionen

Nej, bokens omslag är INTE ens viktigt (för det mesta)

Tidigare har jag slaktat myten om att varje författare måste låta sina verk processas av lektörer. Nu är det dags att ta död på ännu en myt, som jag vet att många som läser detta, inte minst egenutgivare, ödslat mycket tid och tankeverksamhet på: myten om att ”det spelar ingen roll hur bra din bok är, om du ändå har ett dåligt omslag.”

Det där stämmer helt enkelt inte. Tanken att den genomsnittliga läsaren (ofta i form av kunder) skulle välja ”just din bok framför tusentals andra” utifrån omslaget, det är en tanke sprungen ur ett marknadstänk och ett sätt att resonera kring berättande som inte rymmer ett uns av respekt för vare sig berättelsen, berättaren eller läsaren.

Någon som köper eller väljer att läsa en bok utifrån bokens omslag är förmodligen någon som befinner sig i en butik (online eller IRL).

Det finns förstås människor som faktiskt läser det de köper. Men ofta görs sådana köp, som triggas av något så ytligt som omslag och titel, som rena impulsköp och många låter sedan boken bli liggande oläst, i bästa fall halvläst, för all framtid. Tanken att litteratur och konst är något som man främst kommer i kontakt med på rent kommersiella arenor är inte bara stötande utan rent felaktig.

Samma sak för egen del, när jag av ren tristess inventerar hylla efter hylla på biblioteket. Klart att jag går efter böckernas omslag. Jag tilltalas mest av de omslag jag förknippar med uppväxtskildringar, sådana omslag jag själv uppfattar som lite, men inte alltför, tjejiga. Så jag faller för vissa omslag men inte för andra. Jaha? Inte en enda av dessa böcker från biblioteket eller bokhandeln kan jag minnas titel eller omslag på idag, ännu mindre vad de handlade om. De kan ha varit läsvärda, men jag glömde bort dem och de förändrade inte mitt liv. Trots att de i mina ögon hade väldigt tilltalande titlar och omslag, tillräckligt tilltalande för att jag skulle ta upp dem i handen och rentav köpa eller låna dem.

Men böcker som förändrat ens liv är i regel aldrig böcker som man ”bara råkade falla för i bokhandeln” eller av någon annan slumpmässig anledning öppnade på måfå. Det funkar inte så, precis som det inte funkar så med den stora kärleken. Det är många olika faktorer som spelar in där också, men namn, utseende, och CV (tre relativt analoga egenskaper till titel, omslag och baksida) finns knappast bland dem. Åtminstone inte för människor som inte är så superytliga som den liberala marknadsekonomins profeter vill få oss till. Istället är det rörelser överlag – gester, gångstil, ögonrörelser och tonfall som har betydelse för om intresse ska övergå till förälskelse och sedan till kärlek. Att komma i kontakt med en viktig berättelse (i form av till exempel en bok) innebär ofta en liknande inledningsfas. Ofta från nyfikenhet och intresse till passion och nya perspektiv på livet.

I många fall är inte ens titeln på en bok särskilt viktig. Jag kan ge ett exempel. I somras blev jag oerhört intresserad av autism hos flickor, eftersom jag lyssnade på en föreläsning som fångade mitt intresse och som fick mig att inse att den gängse bilden av autism hos barn och ungdomar överlag är inte bara tillrättalagd utan ofta direkt felaktig. Jag ville därför lära mig mer om vad autism verkligen är, hur diagnosen har förändrats genom tiderna och vad som förenar och skiljer de människor som bär diagnosen. Jag ville komma bortom allt politiskt korrekt snack om att ”bara vara annorlunda” och att alla människor ska respekteras för vilka de är, för allt det där vet jag i mig själv utan att någon behöver läxa upp mig om det.

Via den här föreläsningen fick jag ett antal lästips, varav ett var en självbiografi av en kvinna som fick diagnosen autism i 30-årsåldern, efter åratal av vanvård i psykiatrin och en uppväxt präglad av grav psykisk ohälsa och känslan att aldrig kunna passa in. Kvinnan ifråga heter Lina Liman och hennes självbiografi heter ”Konsten att fejka arabiska”.

Dagen efter gick jag till biblioteket och lånade den. Omslaget var väl fint. Titeln sade mig inget särskilt. Men det spelade ingen roll. Varken titel eller omslag hade minsta betydelse för mig. Den hade lika gärna kunnat heta ”Jag önskar att Gud fanns i helvetet” och haft ett omslag med lila enhörningar mot en pixlig himmel av grå solstrålar och varit utgiven av ett förlag som hetat ”Lek och lär i himlen, arbeta på jorden”.

Jag ville läsa den för att jag blivit varskodd om boken i ett sammanhang som kändes meningsfullt för mig. Det är inte omslag, ofta inte ens titlar, som gör att vi börjar läsa. Det är för att någon tipsar eller mer eller mindre tvingar oss till det (i skolan till exempel).

Att jag kom i kontakt med Kafka berodde inte på att jag såg Processen i en affär och tyckte att omslaget var så coolt att jag bara måste läsa den. Processen uppmanades jag läsa av min svensklärare på gymnasiet (och den ingick inte ens i kursplanen).

Att bok- och förlagsbranschen är så upptagna med yta och ”den perfekta titeln” och andra sorters idiotiskt tidskrävande (ab)normativt tänkande beror på helt andra saker än det som verkligen är viktigt för hur vi kommer i kontakt med böcker som ger oss nya perspektiv och sätter (positiva) spår för livet.

Missuppfatta mig inte nu, inte helt i alla fall, för jag tycker både omslaget och titeln är viktigt. Jag vill att mina böcker ska ha snygga omslag och jag är väldigt kräsen med vem jag låter designa dem. Jag betalar hellre alldeles för mycket än lite under normalpris för att få det resultat jag verkligen vill ha. Men det gör jag för att jag vill ha ett snyggt och relevant omslag, och inte för att omslaget är VIKTIGAST i en potentiell läsares första möte med mina böcker. Förresten, inte ens baksidestexten är särskilt viktig. Självklart kan man inte skriva vadsomhelst på baksidan, men seriöst – den är inte SKITVIKTIG den heller.

Det viktigaste, utöver själva berättelsen som måste kunna beröra läsaren (förutsatt att läsaren kan låta sig beröras, det är ju något som i slutändan står utom författarens kontroll) är alltså sammanhanget i vilket berättelsen florerar.

Jag önskar att ni som är besatta av att manipulera, briljera och tigga er till potentiella läsare, genom att locka med det perfekta omslaget och den perfekta titeln, lade mer tid på att fundera över vad det är som gör ert skrivande och designande, eller er förlagsverksamhet om ni är förläggare, meningsfullt på ett djupare plan. Och sluta vara så jävla ytliga bara för att alla andra är det. Är bokens omslag och titel jätteviktiga? Ja, i en butik eller i säljsammanhang där boken behandlas som vilken annan kommersiell vara som helst. Den sidan av samhället kommer alltid att finnas, oavsett vilken ekonomiskt system vi lever under, och jag tycker det är jättebra att böcker finns att köpa och sälja. Men i slutändan är det konstnärerna, inte kapitalisterna, som för vidare de allra viktigaste berättelserna en generation till en annan.

Saba Gordon

Nej, autism är varken coolt eller ”bara annorlunda”

Nika är född med en skada som gör att hon inte kan gå. Hon tog aldrig sitt första steg som barn, hon deltog aldrig på idrotten i skolan, hon sprang aldrig runt och lekte med andra barn på skolgården. De enda gångerna hon smälte in någorlunda var i klassrummet, när hon faktiskt kunde göra det som krävdes av henne – sitta vid sin bänk. Då såg hon ut att vara som alla andra, åtminstone för ett otränat öga, och åtminstone på de lektioner då även de andra barnen satt på sina platser (vilket var rätt sällan).

Nikas uppväxt präglades av frågande blickar och pannor i djupa veck, både från vuxna och från barn. Relationen till omvärlden präglades av förebrående ögon som bara inte förstod vad det var för fel på henne.  På högstadiet var det värst. Mobbning är jobbigt för alla, men när till och med de minsta barnen på skolan går till attack blir det extra förnedrande. Nika minns hur barnen i förskoleklassen samlades runt henne, pekade på henne, tittade på varandra och sedan viskade, högt nog för att Nika skulle höra varenda ord, hur konstig hon var som bara satt där.

Det var inte lättare i hemmets trygga vrå. På morgnarna skrek hennes mamma från köket: ”Kommer du nån gång? Vi väntar på dig! Ska jag behöva släpa upp dig till frukosten varenda morgon? Din lillebror har inga problem att stiga upp på morgnarna, men det du håller på med är riktigt otäckt. Vad gör jag för fel egentligen? Är du sur på mig? Försöker du straffa mig? Är det uppmärksamhet du är ute efter? Då får du söka efter den nån annanstans, jag har fått nog av att slava för dig!”

Sommarloven var inte heller roliga. Det var värst på semestern, när familjen skulle bada. Nikas syskon hoppade glatt ut ur bilen, redan ombytta till badkläder, och medan de plaskade ner i vattnet satt Nika kvar i bilen med sin pappa hukande vid bildörren: ”Herregud Nika! Ska du förstöra den här dagen för oss också? Om du nu hatar att bada så mycket hade vi kunnat lämna kvar dig i stugan. Jag har kört i en timme! Du kan ju åtminstone hjälpa till att bära ner picknicken!”

Alla tyckte att Nika var konstig och ingen fattade varför hon inte gick på benen som alla andra. Det blev regelbundna föräldrasamtal på skolan och kuratorn kopplades in. Rektorn ingrep till slut och sade att det kanske vore bra att byta skola. Men inte ens det hjälpte.

Hela uppväxten fick Nika höra att alla gjorde allt för att hon skulle känna sig inkluderad. Men genom åren märkte hon hur de tröttnade, bit för bit. Till slut brydde de sig inte längre. Lärarna gav upp, föräldrarna ryckte på axlarna, de jämnåriga pratade till slut inte med henne längre. Och alla sade de samma sak: ”Det här är inte bara vårt fel. Nika måste ju också försöka anpassa sig. Man måste ju åtminstone försöka. Varför ska andra regler gälla för just henne? Men det är klart, Nika är ju som hon är. Hon är ‘speciell’.”

Nikas enda sätt att bemöta detta på ett värdigt sätt blev att bygga upp en identitet kring sina orörliga ben. För att inte gå under totalt byggde hon upp en världsbild där människor som kan röra på benen är nedlåtande, fördömande varelser som inte ens är värda luften de andas in. Människor med normalt fungerande ben är jättetrevliga mot varandra, men i Nikas närvaro förvandlas de till fördömande monster som inte se Nika som en utsatt tjej med särskilda behov, utan som ofelbart ser ett enda stort problem. Nika har inte problem. Hon är ett problem, både för sig själv och för alla andra. Förutom för riktigt små barn, ett fåtal snälla vuxna – och djur.

Djuren blir hennes räddning. De accepterar henne precis som hon är, och därför har Nika i vuxen ålder oerhört mycket lättare att knyta an till djur än till människor. Hon gör djuren till en del av sitt liv, och hon gör sig själv till en av dem. Djuren blir till en ö av trygghet och gemenskap på en ocean som stormar av bitterhet, ensamhet och hopplöshet. Tillsammans med djuren drömmer hon sig bort till andra världar på andra planeter i andra galaxer. Världar där tyngdkraften inte existerar och alla, oavsett medfödda förutsättningar, svävar runt fria och lyckliga i total tyngdlöshet.

De flesta som läser detta inser förhoppningsvis exakt hur absurt det vore att kräva av en funktionsförhindrad människa att kunna röra sig precis lika enkelt och självklart som alla andra. Exakt så har det varit, och är fortfarande, för barn med autism.

Exemplet med Nika är absurt eftersom hennes funktionsnedsättning är så uppenbar och tydlig: hon kan inte gå. Men det finns andra funktionsnedsättningar som är mindre synliga, som tics och stamning. Sedan finns det nedsättningar som knappt syns alls, utan som snarare inpräntar sig i människors bakhuvuden som konstigheter. En sådan nedsättning är det vi idag kallar autism. Autism är i dagsläget en brokig samling symptom på alla möjliga avvikelser. I framtiden kommer det förmodligen benämnas på andra sätt, och faktum är att före autismens genombrott som psykiatrisk diagnos  klassades patienter med ungefär samma symptom som enstöringar, psykopater eller bara knäppskallar. Extra värt att notera är att diagnosen barnschizofreni ofta ställdes på barn med i stort sett samma symptom som de som idag krävs för en autismdiagnos.

Men det var då. Nu är det alltså begreppet autism som kommit att fånga upp alla dessa olyckskorpar, allt oftare i mycket tidig ålder, och det finns numera grupper i samhället som förespråkar en förändrad och mer positiv attityd gentemot barn med autism. Tyvärr vill dessa rättfärdighetens krigare gå den enkla vägen. De tror att vägen till en allmän attitydförändring består i att inte nämna saker vid deras namn. Därför ska vi börja säga funktionsvariation istället för funktionsnedsättning, och vi ska säga annorlunda istället för konstig. Och inte minst neurotypisk istället för normal. För när vi alla lärt oss att det heter funktionsvariation, annorlunda och neurotypisk, då kanske vi också börjar tycka att autister är mindre avvikande än vad de faktiskt är. Vi kanske till och med börjar tycka att autism är coolt. Tänk om också vi hade fått födas med autism? Fan vad coolt att vara autist och se världen ur ett så annorlunda perspektiv! Vi andra är ju bara en anonym, neurotypisk massa!

Jag är ledsen, men det där kommer aldrig att fungera. Att ha autism innebär att leva med ett livslångt handikapp som orsakar ett livslångt lidande som de normala människorna aldrig ens skulle kunna föreställa sig. Att leva med autism innebär att behöva kämpa varje dag för att klara av de vardagliga bestyr som de flesta andra upplever som så fjäderlätta att genomföra.

Och det är därför jag ser rött varenda gång jag hör någon använda sig av uttryck som ”annorlunda” och ”funktionsvariation”. I mina ögon är det att trivialisera det livslånga lidande som människor med autism kämpar med. Som en person med egna erfarenheter av en och annan funktionsnedsättning vet jag mer än väl hur jobbigt det är att avvika, och vad det gör med ens relation till omvärlden och inte minst hur förödmjukande och avhumaniserande det är att gång på gång på missförstådd och feltolkad utan att kunna göra något åt det hur mycket man än vill. Hur förnedrande omvärldens ömkande medlidsamma blickar är, långt mer förnedrande än den värsta illvilja.

Så nej, det är varken coolt eller annorlunda att vara funktionsnedsatt.

Det är ett helvete.

Saba Gordon

Saba Gordon: Svensk kultur mer exkluderande än någonsin

Idag ska allt vara så inkluderande. Men vad är det som ska inkluderas? Det verkar i alla fall inte vara enskilda individer, särskilt inte om de är ”misfits”. Istället inkluderar man representation. Grupper ska inkluderas – gärna minoritetsgrupper som varit förtryckta under lång tid, och som kanske fortfarande är det. Men individer, och särskilt individer som har svårt att anpassa sig till ett kvävande normsamhälle, lämnas alltid utanför. Med andra ord: det är okej att vara HBTQ, så länge du är som alla andra, så länge du ler på rätt sätt, skrattar när du ska skratta. Det är okej att tillhöra en religiös minoritet, så länge du anpassar dig lika bra som alla andra. Det är okej att vara avvikande – men bara om det handlar om kultur, hudfärg, kön, sexuell läggning eller religion. Om du däremot är avvikande bara för att du är den du är bakom allt detta, då tänker vi inte ens låtsas att du finns. Och om du rentav är INTROVERT – då finns du verkligen inte!

När svensk mentalitet diskuteras påtalas ofta jantelagen. Men att trycka ner de som inte anpassar sig (eller ännu värre, de som vill men inte kan anpassa sig) är ett världsomspännande fenomen. I Sverige och övriga västvärlden försöker man numera släta över detta majoritetsförtryck genom att använda sig av begrepp som inkludering och representation. Det är vissa majoritetstillhörandes dåliga samvete som tar sig uttryck. Men det räcker inte långt.

Man behöver bara se några minuter av valfritt avsnitt i SVT:s senaste satsning på underhållning för barn och ungdomar för att inse exakt hur få barn och ungdomar som verkligen har någon som helst behållning av den. Och med behållning menar jag i bästa fall neutral underhållning som inte lämnar ett enda spår av upplysning eller vidgande av vyer. I sämsta fall cementering av neurotypiska klichéer vars främsta egenskap är att urholka medmänskliga värderingar mer än någon trott vara möjligt.

Okej, jag ska sluta tala i gåtor. För att tala klarspråk: svensk barn- och ungdomskultur (i form av böcker, filmer, TV, etc) har sedan 90-talet genomgått en förändring till det sämre, och man kan bara hoppas att Klassen är kulmen på denna förändring.

Det här är absolut inget hatinlägg mot SVT, snarare en idéhistorisk reflektion. Varför har barn- och ungdomsförfattares fokus (inklusive manusförfattarna på SVT) skiftat så tydligt från ett barnrättsperspektiv – där normer problematiseras och ifrågasätts – till ett kvävande neurotypiskt perspektiv, som högst en fjärdedel av alla existerande, verkliga barn och ungdomar kan identifiera sig med?

Det allra mest kvävande är kanske de stilistiska strypgreppen som försöker få varenda liten pinsamhet, oegentlighet eller oärlighet att bli till något roligt, tokroligt eller åtminstone underfundigt. Det ska vara lättsamt, elegant, roligt.

Jag undrar hur SVT:s redaktion tänker kring hur de oundvikligen alienerar alla de miljontals svenska barn som (bara genom att exponeras för den här neurotypiskt tillrättalagda, perfekta låtsastillvaron som varken tillåter eksemdrabbade händer, morgontrötta ögon, fet hy eller stripigt hår) måste känna sig som fullkomliga UFO:n i den verklighet de lever, överlever och uthärdar dag efter dag.

Underhållning i all ära, men det råder tyvärr beröringsskräck hos de flesta som sysslar med barn- och ungdomskultur att verkligen prata allvar. ”Klassen” pratar definitivt inte allvar om någonting. Inte kunde vara allvarligare än det.

Det här tillrättalagda och neurotypiska har sedan flera decennier lagt sig som en allt ogenomträngligare och tätare hinna över allt som SVT:s ungdomssatsningar befattat sig med.

Vi kan ta ”Kniven i hjärtat” från sent 90-tal som exempel, ni vet den där dramaserien med musikalinslag som skildrar livet för några utvalda ungdomar i en förort till Göteborg.

Ja, utvalda ungdomar. Eller unga vuxna. Redan då tycks de ha valts ut efter sin neurotypiska förträfflighet. De är alla extroverta individer och har en uppsjö av lika extroverta vänner.

Det finns helt enkelt inget utrymme för misfits i svensk barn- och ungdomskultur, åtminstone inte sedan några decennier tillbaka. ”Fucking Åmål” är möjligen ett undantag. Men som en förespråkare av de allra mest undanskymda ungdomarna i samhället tycker jag inte att Agnes är hälften så intressant att lyfta fram som hennes rullstolsburna surrogatkompis.

De socialt framgångsrika, extroverta och plågsamt neurotypiska människorna kommer att fortsätta styra såväl politik och ekonomi som konst och kulturvärld ett bra tag framöver. Därför är det desto viktigare att både vi som inte passar in och vi som KAN passa in men inte VILL fortsätter att stå på oss.

Jag kommer alltid att föra de verkligt undanskymdas talan, och jag kommer lika kompromisslöst som tidigare simma motströms. Det är ändå bara döda fiskar som flyter med strömmen.

Saba Gordon