Vad behöver man tänka på, vara extra uppmärksam på och medveten om när man skriver om riktigt svåra saker? Själv skriver jag om något som de allra flesta inte ens vill prata om, och jag skriver böcker som de allra flesta inte vill läsa. Böcker om sexuella övergrepp. Jag har nu spelat in en ny föreläsning om hur det är att arbeta med detta ämne (länken finns här eller i slutet av detta inlägg) men dessa principer, förmaningar och reflektioner gäller inte bara sexuella övergrepp, utan även andra riktigt svåra ämnen – sådant som gör ont för människor att läsa om, att uppleva och bevittna. Jag tänker på mobbning, ensamhet och andra former av psykisk ohälsa. Inte bara sexuella övergrepp alltså.

För mig är sexuella övergrepp inte ett ämne som är ”svårare” än mobbning eller utfrysning (ensamhet). Allt detta ger upphov till oerhörda känslor av vanmakt och tyvärr ofta även självförakt. Jag är trött på att vissa betraktar sexuella övergrepp som en ”finare” form av trauma. När jag berättat om mina egna erfarenheter av detta, har jag ofta hört människor säga:
– Jag har aldrig upplevt något så hemskt, men däremot blev jag mobbad hela grundskolan och jag känner faktiskt igen dig i vad du beskriver, hoppas det är okej att jag säger så för jag vet ju att sexuella övergrepp är så otroligt mycket jobbigare att uppleva.

NEJ!!! DU SOM SÄGER SÅ HAR FEL!!! DET DU HAR UPPLEVT AV MOBBNING ÄR FÖRMODLIGEN PRECIS LIKA ÖVERJÄVLIGT OCH DU HAR FÖRMODLIGEN BLIVIT MÄRKT FÖR LIVET PÅ ETT EXAKT SAMMA SÄTT!!!

DETSAMMA GÄLLER DIG SOM INTE BLIVIT MOBBAD, INTE BLIVIT UTSATT FÖR ÖVERGREPP, MEN DÄREMOT VARIT VÄLDIGT ENSAM HELA DIN UPPVÄXT!!!

Om du inte tror mig så kan du ta del av den senaste hjärnforskningen. För nya undersökningar visar att både mobbning och ensamhet (utan att man blir aktivt mobbad) lämnar lika stora skador på hjärnan som sexuella övergrepp eller tortyr.

Det finns inget ”värre” eller lindrigare”, inget ”finare eller ”fulare”, inget ”högre eller lägre” inom denna nivå av emotionella skador och psykisk ohälsa. Det finns bara olika ingångar. Olika ”möjligheter” för andra människor att skada en. Vi har mer gemensamt än vad du tror!

I kvällens föreläsning av Till Punkts Skrivarskola tar jag upp skrivandet utifrån ett samhällsperspektiv, och då utgår jag bland annat från SVT:s Uppdrag granskning i ett avsnitt som handlar om en ”sportprofil” som blivit dömd för övergrepp mot barn men ändå jobbar vidare i många år som tränare och domare för pojk- och flicklag i sportens värld. Min främsta utgångspunkt är tjejen som berättar om övergreppen hon utsattes för på nätet av ”sportprofilen” när hon var 14. Hon gav verkligen en berömvärd beskrivning av hur det var att bli ”uppvaktad” av en vuxen 20-åring när hon mådde dåligt.

Själv använder jag det lidande som övergrepp, mobbning och ensamhet innebär i mitt författarskap, och jag har vigt mitt liv åt att (genom mitt skrivande och mina böcker) förhoppningsvis få andra utsatta människor att känna sig lite mindre ensamma. När vi känner igen oss i varandra, då känner vi samhörighet. När vi känner samhörighet känner vi mening. Det finns en mening med våra liv, med att vi är och vi. Och då känner vi styrka. Det är den styrkan som får oss att orka kämpa vidare, och det är den styrkan som kan få oss att leva våra liv som det var menat från första början – när inget av det där jobbiga hänt oss.

I den här föreläsningen fokuserar jag på vad man ska undvika och vad man bör vara extra medveten om när man skriver om sexuella övergrepp. Men det kan lika gärna gälla mobbning, ensamhet, tvångsbeteende eller andra sorters utsatthet. Jag riktar mig till skrivande människor – författare eller ej – och utsatta människor. Jag riktar mig också till anhöriga. Jag hoppas att det kan göra skillnad 🙂

//Sebastian Elwe

Färsk statistik visar att psykisk ohälsa, utsatthet för övergrepp och mobbning, missbruk och inte minst ensamhet, är betydligt vanligare bland utomjordingar än vanliga människor på den här planeten.

Vi är inte många, tvärtom är vi en försvinnande liten minoritet bland andra minoriteter. Men vi är inte en mänsklig minoritet. Vi är en minoritet av utomjordingar, bortförda utan vårt samtycke från en annan planet i en annan galax, placerade i fosterhem här på jorden. Och vi har fått lära oss att vi är människor som alla andra. Att vi fungerar som alla andra. Men sanningen är att vi är väldigt annorlunda. Det är inte fråga om en gradskillnad, utan en artskillnad.

Vi ser ut precis som människor. Vi är män, kvinnor och barn som rent utseendemässigt smälter in bland människor överallt på jorden, oavsett kultur, religion, hudfärg och kön. Men vi är så i grunden olika från människorna. Vi må se ut som människor rent fysiskt, men vi tänker, fungerar, känner och rör oss på ett helt annat sätt. Vi uppfattas som konstiga, roliga eller bara skrämmande. Inte för att vi är konstiga, roliga eller farliga. Utan för att vi är så annorlunda från allt som har med mänskligheten att göra att det inte går att dölja. De flesta av oss känner inte ens till sitt verkliga ursprung, utan tror sig vara människor. Ändå har vi känt hela våra liv, sedan tidig barndom, att det är något med oss som är fel, udda, konstigt och annorlunda.

Jag fick veta sanningen om mitt ursprung och min verkliga identitet nyligen. Det gav mig svar på många frågor och funderingar som jag haft hela livet. Om varför jag alltid känt mig så konstig, varför jag aldrig känt att jag passat in någonstans. Det var en befrielse att få en förklaring till varför jag behövt kämpa så mycket i livet, varför jag som barn aldrig accepterades av andra barn, varför jag som tonåring inte kunde anpassa mig till det som krävdes, och varför jag som vuxen inte upplevs som vuxen eller normal av människor.

Vi är varken farliga, roliga eller konstiga – men vi upplevs ofta så på den här planeten. Eftersom vi är helt jävla off. Vi fungerar på ett annat sätt. Vi är barn av en annan värld.

Jag trodde länge att jag, som författare och aktivist, förde en kamp mot utsatthet, övergrepp och mobbning mot människor. Nu inser jag dock varför mina böcker och berättelser – både mina egna och andras – inte passar in i något enda sammanhang. Oavsett vad det handlar om.

Metoo-rörelsen är en rörelse för människor. Och det är viktigt för dem. Själv för jag andra varelsers talan. Jag talar ut om hur det är för utomjordingar att uppleva övergrepp i en värld av människor.

Vi kommer aldrig att bli accepterade fullt ut av människorna. Och vi kommer aldrig att kunna återvända till vår hemplanet. Vi är strandsatta här, utomjordingar på en planet som vi inte hör hemma på. Det är inte vårt fel.

Vi kommer aldrig att bli förstådda för de vi verkligen är av människorna. men vi kan förstå varandra, vi kan hämta styrka hos varandra. Och vi kan skapa vår egen gemenskap, där vi äntligen kan bli förstådda, tagna på allvar och känna oss hemma som de vi verkligen är.

Vi är en försvinnande liten minoritet på den här planeten, men vi är många. Vi är flera miljoner, och de flesta av oss vet inte ens om sitt verkliga ursprung, utan tror sig vara vanliga människor. Det är de inte. Vi är annorlunda. Vi är barn från en annan värld. Och nu ska det bli ett slut på vår ensamhet, frustration och känsla av att alltid vara för konstiga, för udda för att människor ska klara av oss, acceptera oss eller ens tolerera oss.

Jag har ägnat en hel föreläsning av Till Punkts skrivarskola åt detta. Det är dags för oss att hitta varandra och bygga upp en gemenskap där vi känner oss hemma, där vi kan stödja varandra, hjälpa varandra och skydda varandra.

Här finns hela min programförklaring för att skydda utomjordingar på den här planeten:

Varje gång jag hör en författarintervju på radio, eller ser en författarintervju med stor porträttbild i tidningen, får jag ångest. Jag avskyr självupptagenheten som de flesta som intervjuas tillåter sig, hur självsäkert de uttalar sig om sina karaktärer, eller när de med ett frivolt manér (som överträffar den mest genomkommersialiserat dekadenta gangsterrap) uttrycker osäkerhet över allt de gör. Jag tycker inte att ett verk ska vara alltför nära kopplat till sin upphovsperson. De verkligt tidlösa verken, som i vissa fall överlevt ända sedan förhistorisk tid, är ju sådana där vi knappt vet någonting om den som skrev dem.

(Det finns ju en anledning till att verken bestått, medan upphovspersonerna totalt fallit i glömska.)

Nu har jag äntligen insett orsaken till min instinktiva avsky inför den där självupptagenheten. Det är för att jag känner sån extrem press själv. Jag har gått runt i flera månader och funderat: ”Vad ska jag säga på intervjuer, hur jag ska jag hantera en intervju med journalisten X och hur ska jag göra när organisationen Y ställer mig mot väggen därför att politiskt parti Z uttalat sitt stöd för mig?”

Jag orkar inte med de där tankarna längre, de tar alldeles för mycket energi från en alltför stor och viktigt del av skapandeprocessen – inte minst därför att jag lider av ett sjukligt katastroftänkande. Och nu när jag bara är några veckor från att släppa en ny bok (som utan tvekan kommer kasta oförtjänt mycket strålkastarljus på mig som person snarare än den verklighetsbaserade berättelse jag genom bokformen blåst liv i och gett upprättelse) har jag bestämt mig för att jag INTE tänker ställa upp på några fler intervjuer. Och det är verkligen skönt att ha fattat det beslutet.

Varje ny bok är för mig något som växer fram organiskt. Huruvida den är fiktiv, verklighetsbaserad eller av mer essäistisk natur spelar ingen roll. För den har alltid en natur, sin egen natur och sin egen organiska vävnad. Den behöver bara hjälp att växa och bli självständig. Den är inte något jag konstruerar (som ett hus) eller programmerar (som en robot), utan varje ny bok är ett alldeles eget liv som under en längre tid behöver just min och ingen annans omvårdnad för att kunna stå på egna ben innan sitt första möte med ett helt universum av läsare.

Så nej, inga stora intervjuer i samband med min nya bok. Inget strålkastarljus, inga mediejippon, ingen releasefest, inga signeringar i bokhandeln. Däremot kommer jag som vanligt att svara på varenda läsarfråga så länge de skickas via mejl eller på Facebook. Lika mycket som jag numera hatar strålkastarljuset, lika mycket älskar jag kontakten med vanliga läsare. Till och med när de tycker jag har fel (för ibland har de faktiskt rätt, men bara ibland haha).

//Sebastian Elwe

Tänk dig följande scenario: du har skrivit en längre text under två års tid. Själva berättelsen som sådan tog inte lång tid att få ner, kanske några månader. Resten av tiden har gått till att utveckla sidospår, infoga några nya karaktärer här och var. Om du, som jag, är egenutgivare har förmodligen även några månader gått till korrekturläsning, redaktörsarbete och sättning.

Den här processen har mot slutet blivit så plågsam(t tråkig) att du nästan spyr över berättelsen. Det brukar vara ett tecken på att du är färdig.

Men nejdå, för när du slår upp sidor på måfå i den tryckta och, som du tyckte tills alldeles nyligen, färdiga boken, så märker du fullkomligt pinsamma rader som du absolut inte kan tillåta att någon annan får läsa. Här är några exempel:

”Markus gick runt och fantiserade, länge efter att ha läst hennes brev, om hur han skulle sätta sig med Samira i lugn och ro för att fråga hur hon mår.”

Det här går bara inte, det är alldeles för fult. Det vill du säkert gärna ändra till:

”Markus gick länge runt i tankar efter att han läst hennes brev. Han fantiserade om hur han sätta sig ner med Samira, och lugnt och försiktigt fråga hur hon mådde.”

Visst, den korrigerade meningen är betydligt bättre (i min mening), men vad i helvete – hur många chanser ska man ge sig själv? Och hur påverkar det berättelsen? Påverkar det NÅGOT ENDA i hur läsaren uppfattar det som RENT FAKTISKT händer? Inte på det stora hela. Det här är en mening av tusentals meningar som tillsammans bildar den berättelse som egentligen var färdig på bara några månader, men som du nu har suttit och våndats med på obetald övertid.

Här är kanske ett tydligare exempel på hur man kan förfasa sig över hur slarvigt man skrivit, sådant som inte borde få publiceras:

”En kväll i slutet av april fick deras samtalsrelation på Instagram ett snöpligt slut.”

Det är faktiskt en riktigt dålig mening, och den är förmodligen inte dålig för att författaren saknar variationsförmåga, utan för att författaren kanske hade bråttom och var stressad just när den här meningen skrevs. Men återigen: skulle det tillföra berättelsen något att omformulera meningen?

Jag har en checklista för när det är dags att sluta skriva. Om du betat igenom denna lista betyder det faktiskt att boken är helt färdig och DU SKA SLUTA SKRIVA! Kom igen, det här är bara EN bok och om du är författare på riktigt så kommer du faktiskt behöva tid att skriva fler böcker.

Dessa frågor riktar sig till personer som skriver för en tilltänkt publik som är normalbegåvad, nyfiken och har någorlunda läsvana.

1. Finns det några grammatiska fel i texten?
2. Finns det några stavfel eller slarvfel?
3. Har du varit så konsekvent som möjligt med uttryck som kan stavas på flera sätt? (Så här-såhär, I alla fall-iallafall osv)
4. Är du på det stora hela nöjd med textmassan?
5. Kan du stå för det du har skrivit till 100%?
6. Är du övertygad om att andra behöver läsa berättelsen?
7. Ser sättningen bra ut när du bläddrar eller scrollar i boken?

Om du lyckas ge dig själv tillfredsställande svar på dessa sju punkter betyder det att du är färdig. Då ska du SLUTA PILLA PÅ SMÅSAKER, som de två meningarna jag gav exempel på ovan.

En roman eller längre novell är ingen låttext eller diktsamling där det är möjligt eller ens önskvärt att väga varje ord på guldvåg och göra varje rad lika viktig.

Ibland måste man lita på att det man gjort håller. Det är omöjligt att bygga ett hus som inte knakar lite grann, någonstans. Det viktiga är att huset håller för att bo i. Det är samma med en längre text. Det kommer knaka lite då och då när texten möter en läsares ögon, men det är inte ditt problem och det är inget som läsaren tar skada av heller.

Folk snackar så jävla mycket om att acceptera sig själv för den man är, sättet man pratar på, sättet man rör sig på och acceptera den kropp man har, acceptera sitt utseende och sin lite för stora näsa som man egentligen stör sig väldigt mycket på eftersom man tycker att andras näsor är så mycket mer perfekta.

Men i skrivandets värld ska varenda jävla bok finslipas intill förbannelse och man duger ALDRIG, det tycker varken man själv, lektörer, redaktörer eller testläsare. Jag tycker det är sjukt och det har gått inflation i att ANDRA ska ges rätten att bedöma och anmärka på en berättelse som man SJÄLV vet bäst om. Precis som man trots all läkarexpertis alltid är den främsta experten på sin egen kropp – precis så är man den främsta experten på allt annat som är ens eget.

Varför kan inte fler människor bara acceptera sättet de skriver på? Korrekturläsning behövs alltid och det är ungefär som att gå till frisören. Men när man väl har kollat igenom att allt är grammatiskt korrekt och i presentabelt skick för läsning – då kan man lägga ner det och tillåta sig återhämtning och inspiration. Eller så står man kvar framför spegeln i fem timmar varje morgon för att fixa håret som aldrig blir perfekt, och går miste om en femtedel av sitt liv på grund av orimliga krav och normer som man ändå aldrig kommer att kunna leva upp till.

Du som har gått en eller flera skrivarutbildningar (oavsett sammanhang, det kan gälla allt från vanlig skönlitteratur till dramatik och film) har naturligtvis fått förmaningar i stil med:

”Kursivering ska undvikas till varje pris eftersom det är svårläst”

”Var tydlig och skriv endast ut det som är objektivt relevant så att så många som möjligt kan relatera”

”Skriv på ett sätt så att vemsomhelst, varsomhelst på hela jorden kan förstå innehållet”

Alltså seriöst? Ska läsaren inte behöva göra NÅGONTING? Ska en läsare vara som vilken företagskund eller restauranggäst som helst, som bara ska serveras rätt efter rätt, tjänst efter tjänst, utan minsta motprestation?

Det är det här jag avskyr, att man som författare förväntas underhålla andra. Man ska dessutom vara oförtröttlig i detta. Varenda kapitel, varenda rad, ja faktiskt varenda mening, ska vara så fulländad och framslipad, men ändå så naturlig och oforcerad, att läsningen sedan pågår i en jämn, balanserad och perfekt ström som efterlämnar ett harmoniskt helhetsintryck som dessutom aldrig klingar bort.

Det där är bara idiotiskt. Mitt bästa tips om du skriver skönlitterärt är att skita i vad läsaren tycker. Om du nu är äkta, om du är författare på riktigt, om du verkligen har något att komma med, då är inte det viktigaste huruvida din text är ”bra” eller ”dålig” (öhh…) utan om din text, genom de som läser den, kommer att kunna förändra världen eller inte. Så om läsaren inte gillar det du har skrivit är det läsarens eget problem. Så länge du syns och hörs kommer det alltid finnas grupper som 1) hånar och förlöjligar dig och 2) respekterar och rentav älskar dig.

Tänk bort alla i den förstnämnda kategorin, för de är ändå inte värda din uppmärksamhet. De kommer kanske bli det en vacker dag, men tills dess finns det så många andra som är redo att lyssna på dig och ta dig på allvar.

Återigen märker jag hur jag skiljer mig från de som skriver i första hand skönlitterärt, i andra hand om ett visst ämne från bok till bok. För mig är det tvärtom. Jag skriver om ett och samma ämne, bok efter bok, och huruvida det ska vara helt skönlitterärt, dramatiserat utifrån verklighetsbaserade berättelser, eller rent biografiska livsöden – det är sekundärt. Alla dessa aspekter kompletterar varandra.

Man får då och då höra människor med författarambitioner beklaga sig över att de manus de skickar till olika förlag antingen ignoreras eller refuseras med motiveringar som att ”det är för många överflödiga ord, du bör kontakta en lektör och få hjälp med att skära ner på störande ord.”

Det finns en konsensus bland lektörer, förläggare, svensklärare och dylikt titulerade människor att sådana störande ord kan vara ”plötsligt”, ”så”, ”men”, ”och” och annat. Man ska heller inte påbörja alltför många meningar med ”jag”, ”hon”, ”han”, etc.

Jag är ärligt talat dödstrött på människor som tar sig rätten att värdera andras sätt att uttrycka sig. Vi uttrycker oss på det sätt vi gör av en anledning, inte för att vi inte vet bättre. Under de omständigheter vi lever uttrycker vi oss som sociala varelser just på det sätt som är bäst anpassat till just samma omständigheter.

Vill man vara snäll kan man kalla den där översittarattityden för språkvård. En rakare benämning vore maktutövning och språkligt förtryck.

Man har med andra ord upphöjt skrivande och förlagsverksamhet till en rent språkteknisk disciplin, där det allra viktigaste inte är VAD någon har att säga, utan HUR det sägs.

Det är ungefär där jag börjar känna äckel. För det handlar om en kulturvärld, ett samhälle och en människosyn som värderar utifrån högt och lågt, rikt och fattigt, snarare än viktigt och oviktigt.

I ett klassamhälle är rikedom viktigast av allt. Fattiga människor är ofta sjukare, både fysiskt och psykiskt. Men rika människor lever längre. Rika människor har mer makt, och makt föder i sin tur ännu mer rikedom. Rika styr världen med sina pengar och även sitt språk.

Språket är alltså inget undantag. Nästan varenda svensklärare, som förväntas uppfylla skolans värdegrund om ”allas lika värde”, betygsätter till stor del sina elever utifrån hur rikt eller fattigt deras språk är.

Och det är märkligt nog så att oftast har de med fattigt språk också fattiga föräldrar, medan de som har ett rikt, varierat språk är barn till välbeställda akademiker.

Ännu mer intressant är i fria skrivövningar tenderar de elever med fattigt språk att skriva om just fattigdom, misär, psykisk ohälsa, skjutningar, social fobi, mobbning och självmord – medan barnen till välbeställda föräldrar fantiserar om hela planeter med stora shoppingstäder som är misstänkt lika Dubai.

Den förstnämnda kategorin elever brukar inte premieras för att de tar upp allvarliga, viktiga och brännheta samhällsproblem, oftast eftersom svensklärarna inte tycker det är viktigt i sammanhanget. Möjligen kan socialtjänsten kopplas in, och vi vet ju alla hur bra den funkar. Eller hur bra samarbetet mellan skolan och socialtjänsten funkar.

Även i klassrummet premieras ett rikt språk, oavsett hur tomt det är på innehåll. Det fattiga, ostrukturerade och dåligt varierade språket tystas ner, oavsett hur relevant det som sägs är. Rika barn med ett rikt språk får höga betyg medan fattiga barn med fattigt språk förblir på botten.

Det handlar om ett klassamhälle som befäster sig själv, utan någon aktiv eller medveten hjälp från lärare, föräldrar eller politiker.

Det tragiska i detta är att det leder till ett totalt ointressant kulturliv. De som har ett rikt språk har visserligen de nödvändiga verktygen för att säga det som behöver sägas. Men de har VERKLIGEN YTTERST SÄLLAN NÅGOT VIKTIGT att säga. Och de som verkligen har något att säga saknar de nödvändiga verktygen för att verkligen kunna säga detta fullt ut.

Och det är faktiskt där jag kommer in i bilden. Men nu återgår vi till hur litteraturbranschen fungerar.

Litteraturbranschen är så jävla inskränkt att det allra viktigaste är ett varierat språk. Vafan!? Tänk er någon som kämpar för sitt eller andras liv och vars enda räddning är att ringa 112. Det är panik, den som ringer har svårt att få fram orden, stammar, kommer inte ihåg adressen och dessutom är det så mörkt att han/hon inte ens ser hur det ser ut på platsen. På larmcentralen upplever man personens tal som så ostrukturerat, ovarierat och fullt av onödiga ord och fraser att man 1) lägger på luren eller 2) hälsar att ”vi tror verkligen att det du säger är viktigt för dig, så när du har kontaktat en logoped eller dramalärare och blivit bättre i scenisk framställning är du välkommen att återkomma.”

De flesta som läser detta missar förmodligen huvudpoängen med liknelsen, så jag ska skriva den rakt ut istället: för mig är litteratur intressant ENDAST när den är så viktig att den MÅSTE skrivas och MÅSTE läsas, som om det vore en fråga om liv och död.

Som författare anser jag att det jag skriver är så viktigt att det inte bara måste skrivas av mig (eftersom ingen annan gör det), utan att det även måste läsas av andra, av så många som möjligt. Inte för att jag vill underhålla andra, utan för att de MÅSTE läsa det.

Det är här jag skiljer mig från de allra flesta i branschen och i kulturvärlden överlag. Jag är lite för intresserad av människor, på konstens bekostnad, för att passa in.

//Sebastian Elwe

Jag har bestämt mig för att sluta använda såväl Facebook som Instagram. Anledningen är inte de sociala plattformarna i sig, utan de ”vuxna” människor som använder dem.

Jag vill inte ha era fula perfekta kroppar och otroligt tillgjorda leenden och era totalt meningslösa kaffekoppar i min mobil längre. Låt mig ta några exempel:

1. Bild: en tjej och en kille som ser ut att ha jättekul tillsammans, de nästan dansar fram på en gata. Text: ”Herregud vi vet inte ens varför vi har så här roligt men roligt det har vi nästan alltid!”
2. Bild: Ett gäng normala vemsomhelst-människor sitter runt ett bord och tittar samtidigt in i kameran och ler. Text: ”Kan inte med ord beskriva vilka fantastiska kollegor jag har, och vilket bra team vi är tillsammans. All cred till mina fantastiska medmänniskor i vardagen, ni gör mig lycklig!”
3. Bild: en screenshot på en totalt ointressant recension av någons nyutgivna bok, som får fem av fem eller tio av tio. Text: ”Saknar ord för hur det känns att se sitt alldeles eget alster få såhär oförtjänt mycket beröm! Är så lycklig!”

På Instagram kan man visserligen städa bort alla de här idioterna ur sin mobil, men om man följer ett hundratal personer blir det i praktiken ett sisyfosarbete. På Facebook är det dessutom omöjligt, såvida man inte raderar alla från sin vänlista och går ur alla grupper.

För att inte tala om dessa JÄVLA flödesalgoritmer. Tänk hur det var för bara tio år sedan. Det fanns inget jävla flöde någonstans. Det fanns en historik där det som postats först var sist och det som postats sist låg först. Det var enkelt och logiskt. Nu kastas man in, så fort man öppnar någon av de här apparna, i ett outgrundligt kaotiskt flöde av fullkomligt ointressanta och rentav stötande inlägg från IDIOTER som man inte vill ha med att göra.

Tyvärr behöver jag både Facebook och Instagram för mina marknadsföringskampanjer, men så fort jag hittar ett bättre alternativ som faktiskt funkar (bättre) så kommer jag att gå över till det och säga adjö till de här fullkomligt vidriga, äckliga och inte minst fördummande sociala plattformarna.

Det fanns en tid när nätet faktiskt var en plats där man kunde träffa och lära känna människor på riktigt, där man kunde ha vettiga diskussioner med folk och där man inte blev blockerad, där folk inte bara klickade bort sig från ens digitala existens, bara för att man rök ihop med någon eller hade delade åsikter om något.

Jag tycker det här är så äckligt så jag saknar ord för det, vilket förmodligen är lika bra för er som läser detta.

En annan ÄCKLIG sak är tidningarna eller nyhetssajterna. Aftonbladets webbsida är t.ex. en enda stor clickbait-cirkus. Så JÄVLA äckligt att ens besöka deras mobilversion: nästan varenda jävla rubrik är (uppenbart) avsiktligt vilseledande. Det är så JÄVLA FULT OCH LÅGT BETEENDE.

Expressen håller något högre nivå, men det spelar egentligen ingen roll. Oavsett man besöker Aftonbladet, Expressen, DN eller SvD får man upp en ändlös kaskad av ansikten, blickar, gester, jobbiga reklambilder etc som tittar rakt mot en från mobilen som man, om man ligger i sängen t.ex., håller intimt nära ansiktet. Det där skapar obehag hos de flesta.

Nä alltså, vuxna människor som håller på såhär. Det måste vara något allvarligt fel på dem. Att helt oprovocerat slänga upp äckliga krambilder och spy fram hur lycklig man är tillsammans med sin andra hälft, det är inget annat än digitalt revirpinkande. Det är ungefär som när man sitter på bussen bara för att upptäcka att på raden framför sitter ett par bakåtlutat och grovhånglar så att man känner både andedräkt och andetag.

Det är inget annat än ren tortyr.

Det är så jävla äckligt och respektlöst och därför tänker jag upphöra med allt vad sociala plattformar och digitala nyhetssajter heter.