Frågor och svar om aktuell bok (trigger warning: sexuella övergrepp)

Efter att min bok Röra men inte se släpptes i augusti har det formligen strömmat in starka reaktioner, frågor och funderingar från läsarna.

Och jag förstår det, för det här är ingen lättsmält berättelse. Första meningen på baksidan säger allt: Henrik är en vuxen man som tänder på småtjejer. Det här är hans egen berättelse – han beskriver hur han träffar, inleder och avslutar en ”relation” med Emra, som bara är 13 när de träffas första gången. Och det utspelar i Sverige idag, i utkanten av Malmö.

Eftersom ämnet, och framförallt själva perspektivet i boken, gett upphov till så starka reaktioner och frågeställningar, så jag har sammanställt några Q&A som svarar på de två vanligaste frågorna jag fått hittills.

 

Fråga 1: När jag läste boken fick jag en obehaglig känsla av att den är verklighetsbaserad, är den det?

Svar: Ja och nej. Den research jag gjort under arbetets gång bygger på långa och många intervjuer med:
1. Straffade förövare
2. Överlevare av övergrepp vars förövare antingen straffats eller kommit undan
3. Anhöriga till offer och förövare
4. Lärare, psykologer, socionomer, skolkuratorer och rektorer
5. Vuxna män som tänder på småtjejer men som aldrig har agerat på sina impulser.

Med alla dessa grupper och människor ingick jag ett avtal om tystnadsplikt, vilket innebär att inget som står skrivet i boken – som alltså är en roman – ska kunna härledas till någon nu levande person i Sverige.

Fråga 2: Det är bra att du tar upp sexuella övergrepp, men varför låter du en förövare berätta sin version oemotsagd från början till slut? Du kunde väl åtminstone avslutat med ett efterord som fördömer honom?

Svar: Lyssna på mig nu. Mycket av det material som finns om sexuella övergrepp berättas av kvinnor och/eller ur offrets perspektiv. Och det kan aldrig finnas för mycket av sådant material. Men eftersom nästan inga förövare talar ut om sina handlingar, särskilt när det gäller övergrepp på barn, så har folk som själva inte varit utsatta oftast ingen aning om hur en förövare funkar. Hur han/hon lyckas ta kontakt och ingjuta förtroende hos dig, vad som får honom/henne att välja ut just dig. Vad det är för ”fel” på dig som gör att du blir behandlad så här av just den här personen.

Många som inte själva upplevt detta fattar inte hur svårt det är att värja sig mot en sån person. Det händer så mycket i ens liv i tonåren och man är i den klassiska bemärkelsen fortfarande bara ett barn då, även om man aldrig skulle kalla sig det själv, utan isåfall ungdom eller tonåring. Samtidigt är förövaren Henrik i boken rätt ung. Även om han är nästan tre gånger så gammal som den han utnyttjar, så är han ändå ”bara” lite över 30 och ser dessutom mycket yngre ut än så. Han är liksom ingen dreglande pervo-farbror som sitter med kikare på badstranden. Han är smart, socialt begåvad, ungdomlig till sättet, vältränad. Han beter sig fortfarande mycket som en ungdom, och samma med hans liv: han har ingen fast bostad, inget fast jobb, ingen färdig utbildning, han tycker inte själv han är särskilt vuxen och det tycker inte tonårstjejerna heller. För en tonåring blir det här väldigt förvirrande och lämnar mycket utrymme åt en förövare att begå brott. Och det är just därför som statistiskt sett de flesta som begår övergrepp mot minderåriga är (killar) mellan 20-30 år, och de flesta minderåriga som blir utsatta för övergrepp är (tjejer) mellan 12-16 år.

Sedan är inte Henrik någon sadistisk misshandlare heller, han är inte Kapten Klänning. Han älskar ju småtjejer så han blir verkligen genuint kär i Emra och under hela deras ”relation” har han inte en enda medveten tanke på att skada henne, han önskar tvärtom att han kunde skrika ut till hela världen hur han älskar henne. För en 13-årig tjej som hamnar i en sån här situation är det VÄLDIGT svårt att inse att det här är en psykiskt och sexuellt störd vuxen man.

För en yngre tonåring blir alltså detta väldigt förvirrande, för att gå till underdrift.

Också när man läst ut den här boken kommer man att vara just förvirrad och varken veta ut eller in. Man kommer tänka: vad fan hände egentligen?

Och det är en känsla som alla som själva varit sexuellt utsatta (särskilt som barn, oavsett före eller efter pubertetens inträde) känner igen – att man varken vet in eller ut, att man är konstant förvirrad, och vems fel var det egentligen? Vad kunde jag ha gjort annorlunda för att det inte skulle hända? Det är nåt man som överlevare kan grubbla på ett helt liv.

Jag vill att alla andra – den stora majoriteten svenskar som förskonats från den här sortens komplexa sexuella övergrepp som en utnyttjanderelation innebär – ska förstå exakt hur förvirrande det är.

Alla som själva varit utsatta har haft att göra med en manipulativ förövare, ofta under en längre tid. Ibland flera år. Under den tiden kommer man in i huvudet på sin förövare, man blir ett med hans tankar, börjar på många sätt identifiera sig med honom, kanske börjar utveckla känslor för honom, och kanske börjar skydda honom, lär sig tyda hans viljor och önskemål. Men man får aldrig säga emot honom, aldrig säga NEJ, hur gärna man än vill. Förövaren är som en tjock dimma som gör att man inte kan se klart. Det är en dimma som tränger in i varenda por av din kropp. Och när den väl trängt in kommer den aldrig riktigt ut igen. Det är så jävla illa det är, ni måste fatta det. Sexuella övergrepp är bland det svåraste man kan vara med om.

Och den som läser den här boken kommer på samma sätt behöva hantera en förövare, en sexförbrytare som får prata fritt och som inte går att säga emot, som tvingar in dig i sina tankebanor, som inte går att säga NEJ till hur gärna man än vill. För det är ju hans berättelse, det är han som bestämmer.

Det är äckligt, komplicerat och – som sagt – förvirrande, för man kommer bitvis identifiera sig med Henrik, man kommer bitvis ta avstånd från honom, man kommer vilja förstå honom eftersom man tycker han är obegriplig och oförutsägbar.

Och då är detta bara en bok som tar en eller två timmar att sträckläsa – den lämnar inga trauman, inga känslomässiga sår. Men den kommer att ta tid för dig som läsare att bearbeta. Långt efter att du läst den.

Tänk dig då att bli utnyttjad av en förövare i veckor, eller år, tvingas bli en del av hans livsberättelse, behöva lyda under hans vuxna vilja under en tid när din kropp och själ fortfarande formas och växer. Det tar också tid att bearbeta. Och det lämnar spår för livet. Exakt såhär komplicerat är det med sexuella övergrepp. Det är därför jag låter förövaren Henrik tala till punkt genom alla 64 kapitel i boken, det är därför jag inte avslutar med något bekvämt och prydligt efterord där alla de medicinska och rättspsykiatriska klyschorna radas upp.

För jag vill att alla ska förstå hur det är att ha att göra med en förövare, inte bara ansikte mot ansikte utan även komma in i hans huvud, för det gör man alltid som den svaga parten i en sån här ”relation”, och man kommer höra sin förövares röst i huvudet LÅNGT efter att ”relationen” tagit slut, man kommer känna hans händer på sin kropp när man vaknar mitt i natten, man kommer gå runt med starka känslor både för och mot den här personen.

Och det här vill jag att alla andra ska känna ödmjukhet inför, att en överlevare, ännu flera år efter övergreppen, fortfarande kan känna lojalitet, tycka synd om eller ha känslor för sin förövare. Jag vill att alla ska bli mer ödmjuka inför exakt hur komplicerat det är.

Det finns ytterligare några skäl till att boken är utformad på det här sättet.

Dels är det för att kvinnliga läsare ska förstå på djupet hur väldigt många killar funkar. Att tända på tonåringar, även om de är 13-14, är inte samma sak som pedofili enligt psykiatrin – det räknas visserligen som en allvarlig sexuell störning, men det är inte vad man kallar ”äkta pedofili”. Därför är det inte heller lika skambelagt, vilket gör att det är lättare för killar i grupp att skämta om småtjejer, och faktum är att söktermen ”teen” är den absolut vanligaste på porrsajterna på nätet. Och medan äkta pedofili är en ganska ovanlig sexuell störning (endast 1% av världens befolkning är pedofiler, största delen män) så är det väldigt mycket vanligare att vuxna män tänder på tjejer i tonåren. Och det är också därför som minderåriga tjejer i denna ålder löper störst risk att utsättas för övergrepp.

Det finns alltså en outtalad acceptans – vuxna män emellan, för det här håller man gärna hemligt för sina någorlunda jämnåriga flickvänner – att tända på småtjejer som kommit in i puberteten, och det här märks när killar och män umgås i grupp, utan närvaro av tjejer. Då kan de börja skämta hejvilt om fjortisar som visserligen kommit in i puberteten och börjat få kvinnliga former, men som juridiskt sett fortfarande är barn. Denna företeelse, att killar i grupp skämtar om minderåriga tjejer (något de försöker hålla hemligt för sina jämnåriga flickvänner och tjejkompisar), är såklart något som de flesta kvinnor är medvetna om. Men det jag insett är att de inte är medvetna om bredden av det. Och genom den här boken får även kvinnor en inblick i hur väldigt många vuxna män funkar, på djupet och utan bortförklaringar, även om de flesta inte skulle gå så långt som bokens Henrik.

På samma sätt kommer många killar som läser denna bok att känna igen sig, delvis eller väldigt mycket. De kommer framförallt att nicka igenkännande när Henrik beskriver hur hans sexuella preferenser formades under tonåren i samklang med andra jämnåriga, eller äldre, killar. Hur han kom i kontakt med porrens värld och mycket annat.

Jag vill att alla vuxna män som läser denna bok ska fråga sig själva:
1. Hur lik eller olik är jag Henrik?
2. Vad har jag som individ för ansvar? Borde jag verkligen skratta när mina kompisar drar sexskämt om småtjejer?
3. Varför tycker jag ens att det är kul?

Har man läst den här boken kommer skrattet förhoppningsvis att fastna i halsen nästa gång ett sådant skämt dras.

Sebastian Elwe

GP: ”Kvinnlig lärare hade sexuell relation med 16-åring”

 

Bilden är endast en illustration.
Bilden är endast en illustration.

Karin Jansson skriver idag i Göteborgsposten om ett fall av sexuellt utnyttjande på en skola i Göteborg:

”Eleven har själv uppgett att han och läraren hade haft kontakt innan och utvecklat en relation via internet under flera månader. Den intima situationen som hade kommit till rektorns kännedom uppgav han var deras tredje sexuella möte. Vid det första tillfället var eleven 15 år.”

Ytterligare information som ges är att läraren blivit påkommen med sin elev i en intim situation i en av skolans lokaler – andra elever hade upptäckt det och rektorn larmades. Läraren stängdes av, har sagt upp sig och nu vill Skolinspektionen att lärarens lärarlegitimation dras in.

Som författare och journalist med fokus på det här ämnet blir jag förstås nyfiken. Är det fråga om grundskolan eller gymnasiet? Och såklart – vilken skola är det? Men framförallt: hur utvecklades deras relation, hur såg deras chattar på nätet ut, hur kom det sig att hon var intim med honom just på skolan? Hade hon själv familj där hemma så att det inte var möjligt att fortskrida maktmissbruket någon annanstans? Varför valde hon ut just honom? Vad såg hon i honom som hon själv ville komma nära och bli en del av?

Och i den mångfald av etniciteter som vårt land numera präglas av undrar jag såklart om det här skedde i en, vad ska vi säga, historiskt sett luthersk kontext eller om andra kulturella attribut fanns med i bilden. Sådant är också intressant, och nödvändigt att åtminstone fundera över.

Men jag tänker inte spekulera vidare – av hänsyn till de berörda som är levande människor här och nu, i synnerhet 15-åringen och hans anhöriga. Det är en hederssak.

Det är alltså ett ovanligt stort uppslag i GP – men det vanliga när medier uppmärksammar sexuella övergrepp är att man slår på stort när det gäller gruppvåldtäkter, brutala överfall, serievåldtäktsmän och dylikt. Men när det handlar om mer ”lågintensivt” sexuellt utnyttjande och utstuderat maktmissbruk, som det utan tvekan gör i det här fallet, förvandlas nyheterna till små notiser som försvinner lätt i mediebruset. Så varför uppmärksammas det här så jämförelsevis stort?

Självklart för att förövaren är kvinna. Det är vi inte vana vid. Vi är vana vid vuxna män som förgriper sig på småtjejer, det är en verklighet vi redan känner till och därför är nyhetsvärdet i den verkligheten redan förminskat till små notiser i de flesta fall.

Men när förövaren är en kvinna blir det en stor nyhet. Det verkar som att såväl allmänheten som journalister ännu inte har förstått att kvinnor är lika fullt kapabla till sexuell attraktion till yngre, till manipulation och maktmissbruk, som män är.

För en överfallsvåldtäkt krävs inget samtycke, däremot krävs våld och tvång. Men för långvarigt sexuellt utnyttjande av minderåriga krävs något som (i förövarens ögon) liknar samtycke hos den minderåriga, och i det sammanhanget är just våld och tvång (det vi nästan alltid förknippar sexuella övergrepp med) fullständigt kontraproduktivt.

Den utsatta minderåriga måste helt enkelt fås att tro att han/hon har ett val, och att han/hon väljer att ingå i en sexuell, eller sexuellt laddad, relation med den vuxna förövaren. Den där gamla klyschiga våldtäktsrepliken från amerikanska b-filmer, att ”kom igen, du ville det ju själv”, är 100% sann, men den sägs aldrig rakt ut. Den arbetas in i den minderårigas världsuppfattning under en längre tid, med hjälp av förtroliga chattar som till en början inte har ett dugg med sex att göra.

Det här falska samtycket kan uppnås på många olika sätt, men det tar tid och nuförtiden börjar det oftast i form av samtal på nätet. På det sättet kan förövaren hela tiden tänja på anständighetens gränser, men i ett så långsamt tempo att offret inte lägger märke till det förrän långt senare, och i ett så långsamt tempo att även förövaren normaliserar sina egna intentioner och förvandlar sina medvetna önskningar om att ha sex med en minderårig till ett lågmält vardagsbrus, som inte plågar plågar förövarens samvete fullt lika mycket. För om det är något en förövare behöver lära sig för att begå övergrepp så är det att kunna stänga av sin egen empati för offret, om inte annars så just i själva den sexuella handlingen, och det sexuella närmandet.

Den sexuella förövaren har inget särskilt kön. Det kan vara, och är, både män och kvinnor i vuxen ålder som i olika grader och på olika sätt utövar sexuell makt på minderåriga.

Däremot har den vuxna sexuella förövaren en tydlig personlighetsprofil. Det sägs ofta felaktigt att ”vem som helst kan vara gärningsman/kvinna, det syns inte på utsidan”. Det stämmer inte – det syns väldigt väl, det gäller bara att lära sig se det.

De som själva varit utsatta har redan tvingats lära sig att läsa av en sådan förövarprofil utan och innan. Men de som inte har det kan också lära sig. Förövaren – eller den potentiella förövaren – avslöjar sig genom blickar, gester, kroppshållningar och tonfall. Men framförallt genom blickar. Blickar ljuger nästan aldrig.

Jag märker hur mycket av min egen roman Röra men inte se som går igen i den här artikeln. Syftet med att skriva boken var att uppmärksamma omvärlden på hur lätt det är för en vuxen förövare att manipulera tonåringar för sina egna behov, som oftast inte bara är rent sexuella utan också djupt emotionella.

I min bok är det en man i 30-årsåldern som inleder en relation med en 14-åring, och det går till på ungefär exakt (om uttrycket tillåts) samma sätt som det som uppges i Karin Janssons artikel idag. Men i hennes artikel är det fråga om en verklig-verklig händelse där könsrollerna är de motsatta.

Tonåringar är experter på att verka mentalt äldre än vad de är. Det ger en vuxen förövare fantastiska möjligheter att intala sig att de är just det – mogna för sin ålder, redo för sex med någon som är så mycket äldre, redo för en känslomässig relation där vuxna sexuella och emotionella behov lastas på en minderårig som, hur bra den än spelar vuxen, aldrig kommer att kunna axla den lasten, och som dessutom kommer att få själsliga förslitningsskador som kanske aldrig någonsin läker.

Tonåringar har en hjärna som fortfarande tar form, en personlighet som ännu kan formas i många olika riktningar, och de befinner sig i ett stadium av livet där de fortfarande är oerhört beroende av den vuxenvärld som de ofta antingen förskjuter eller tycker sig redan kunna leva upp till.

Det finns mycket mer att säga i den här frågan, för det är en viktig fråga som behöver lyftas upp till en rörelse. Och då menar jag inte en underkategori av #metoo i form av #tystiklassen – för det räcker inte. Det måste bli en världsomspännande rörelse i sin egen rätt, där skiljelinjen förövare-offer inte går mellan män och kvinnor, utan mellan vuxna-minderåriga, och som fokuserar på den allra vanligaste formen av sexuella övergrepp – som inte är brutala gruppvåldtäkter, utan längre perioder av sexuellt utnyttjande utan några (fysiska) inslag av tvång eller våld. För det är där den riktiga skiljelinjen går.

/Sebastian Elwe