Varför är mobbning så utbredd i svenska skolor? För att kunna svara på denna fråga, låt oss först konstatera vad mobbning är och inte är:
1. Det är INTE att ”bara retas” (typ normala syskonbråk)
2. Det är INTE att ”råka dras med i grupptrycket” (typ fotbollsbråk)
3. Det ÄR ett systematiskt och sofistikerat sätt att peka ut någon/några, utesluta dem ur gemenskapen men samtidigt ge dem överdrivet mycket uppmärksamhet
4. Det ÄR en form av SOCIAL TORTYR som ENLIGT NY FORSKNING lämnar LIKA STORA KÄNSLOMÄSSIGA TRAUMAN (SKADOR) I HJÄRNAN som VÅLDTÄKT eller KRIG.
Du som varit mobbad har alltså gått igenom ett känslomässigt lidande på samma nivå som ett våldtäktsoffer. Faktum är att mobbning är omöjlig att förklara/bekämpa genom att lägga ansvar på varje enskild individ. Jag har därför tänkt att problemet ligger i gruppdynamiken, dvs de sociala villkor som finns mellan människor i en enskild grupp.
Men det håller inte heller. Såvida man inte är beredd att acceptera att ca 25% av alla barn föds onda, och att det enda man kan göra är att sätta dem i separata skolor eller anstalter, inte för deras egen skull utan för att skydda alla andra barn. Det vore skönt att slippa den lösningen.
Mobbning är nämligen inget som uppstår pga individer eller grupper. Det uppstår däremot i miljöer där människans förmåga till empati (att kunna leva sig in i andras perspektiv) sätts ur spel, eller åtminstone inte uppmuntras tillräckligt mycket. Och i vissa miljöer innebär empatin faktiskt en svaghet. Att vara empatisk är detsamma som att riskera sitt liv i miljöer där det inte går att lita på någon. Om din vardag präglas av att de allra flesta inte går att lita på, då kommer du inte heller att visa dem någon empati. Du har inte råd med det.
Alltså: brist på tillit -> empatin stängs av -> mobbning.
Mobbning förutsätter alltså ett empatiskt vakuum. Detta vakuum existerar och uppstår på de allra flesta skolor i Sverige. Varför gör de det? Det finns några rimliga förklaringar:
Lärare visar VARJE DAG att de INTE LITAR på sina elever, inte minst genom otaliga förbud mot allt möjligt:
– Förbud mot toalettbesök under lektionstid (ungen ifråga kanske ljuger)
– Förbud mot att beträda vissa områden, t.ex. personalrum (ungarna ifråga kanske kommer sno något)
– Förbud mot att vistas i klassrummet på rasten (man måste vara ute på skolgården med alla andra)
– Förbud mot att gå hem på rasten (nåväl, jag vet att sånt varierar)
– Förbud mot att prata rakt ut, det krävs tillstånd för att öppna munnen
– Förbud mot att sitta var man vill i klassrummet
Om man lever i en vardag som genomsyras av förbud, och en strikt hierarki som bygger på att man är opålitlig tills motsatsen bevisas – då stänger hjärnan automatiskt av den empatiska förmågan, eftersom detta är en miljö där empati gör dig sårbar. Det finns två miljöer i Sverige som präglas av detta: skolan och fängelsevärlden. Jag säger inte att varje skola är som ett fängelse, men parallellerna och likheterna är övertydliga: strikta hierarkier, gör som du blir tillsagd, nästan allt är förbjudet, uthärda i några år så kommer belöningen senare i form av frihet/bra betyg. Det går bra för den som anpassar sig till reglerna och gör som man säger. Det går mindre bra för den som sätter sig på tvären.
Vi ska komma ihåg att barns och ungdomars hjärnor är långt ifrån färdigutvecklade, och förmågan att känna tillit och empati formas fortfarande. Att placera dem i en miljö som år efter år präglas av förbud och bristande tillit, konstant visa att man inte litar på dem och sedan kalla detta ”ordning och reda”, det är lika skadligt som att ge ett spädbarn vodka istället för bröstmjölk.
Att mobbning uppstår i en sådan miljö är inte konstigare än t.ex. när helt normala killar i USA, som tidigare aldrig gjort en fluga förnär, skickades till Vietnam och förvandlades till blodtörstiga massmördare på några månader. I krigsmiljöer har man inte råd att vara empatisk. Det har man inte i fängelser heller. Och det är därför ingen slump att tre ord som tidigare var ren fängelseslang – snitcha, tjalla, gola – har blivit precis lika vanliga i skolvärlden på mellanstadiet och högstadiet.
Alltså: mina medmänniskor vill mig illa – så jag hugger först. Men det är inte då jag blir mobbare. En mobbare blir man först när detta blivit något helt naturligt, något man inte gör för att man själv känner sig hotad, utan något man bara gör. Och då gör man det mot de som är svagare, man placerar sig ovanför dem i maktordningen. En maktordning man fått lära sig sedan dagis, genom alla förbud och tillsägelser som präglat ens barndom.
En mobbare är alltså en MAKTMÄNNISKA som har hittat en MENING i att trycka ner de som är:
1) svagare – osäkra, rädda, i behov av särskild omsorg
2) starkare – sticker ut, inte är rädda för att avvika från normen
En mobbare drivs oftast INTE av att han/hon mår psykiskt dåligt. Istället ska man se det som ett beroende eller psykisk störning.
Det är något man såklart vet är fel, men det ger så bra kickar så man bara måste fortsätta med det.
Allt det här går att applicera på vuxenmobbning också. På en arbetsplats där chefen beter sig som en diktator eller tyrann brukar även konflikter och mobbing bland den övriga personalen vara större.
Människan är kapabel till allt detta, men bara i miljöer som får henne att gå in i överlevnadsläge. Men vi ska inte bara överleva, vi ska LEVA också. Och alla ni som mobbar andra, ni kommer aldrig att LEVA fullt ut så länge ni fortsätter. Ni är nämligen psykiskt AVSTÄNGDA och har gjort er till en del av den miljö som format er att bli just detta.
Saba Gordons roman Alla vet att du snackar skit handlar om en tjej som inte kan, men ändå gärna vill, leva upp till de krav som ställs på henne utifrån rådande normer. Och nu snackar vi inte heteronormer eller ens genusnormer. Nu snackar vi tonårsnormer. Hur vuxenvärlden, direkt eller indirekt, får ungdomar att känna sig tvingade till en viss livsstil bara för att de passerat den magiska siffran 13.
Den här vuxenvärlden består av författare, förläggare, filmproducenter, filmregissörer, influencers, modebloggare, youtubers, ungdomsmottagningar, skolor, föräldrar, storasyskon, etc.
Den stora majoriteten av alla svenska ungdomsböcker och ungdomsfilmer de senaste 30 åren handlar om sex, droger och ett vidlyftigt socialt liv där det största problemet är att man är alldeles för populär, att ens kille/tjej är otrogen eller att man blir mobbad för att man är för snygg.
Den stora majoriteten av alla svenska tonåringar däremot har andra problem: att de är alldeles för ensamma, att de tror att de aldrig kommer få en tjej/kille, att de blir mobbade för att de inte passar in.
Den senaste stora undersökningen av svenskars sexliv att endast ett fåtal procent av alla ungdomar under 15 år har sexuella erfarenheter. Den vanligaste åldern för sexuell debut, vilket slag det än är av, är mellan 16-19 år. Alltså det som kallas övre tonåren.
Det finns många exempel på detta sedan 30 år tillbaka, ibland nyanserade och konstruktiva sådana, och då tänker jag inte minst på filmen Fucking Åmål (där lyckades ju Lukas Moodysson ändå slå ihop två ytterligheter på ett ganska snyggt sätt och även belysa regionala avvikelser från den helhetsbild jag målar upp i detta inlägg). Det här är dock inget isolerat svenskt fenomen, utan samma utveckling inom ungdomskultur syns i hela västvärlden, inte minst USA.
Tonåringar benämns ofta som en homogen åldersgrupp, men i själva verket är skillnaden mellan lägre och övre tonåren gigantisk, på ett sätt som få andra åldersgrupper är. Det finns en anledning till att byxmyndigåldern sätts vid 15-16 år i de allra flesta länder i världen, och det är att de allra flesta som befinner sig i lägre tonåren (13-16 år) ännu inte känner sig redo för sex.
Det är alltså inte jag som påstår att de inte är redo. De allra flesta själva i den åldern påstår det.
Trots detta framställs även de lägre tonåren, alltså 13-16 år, som en tid då det är norm att leka vuxen – med allt vad det innebär av sex, missbruk och utseendefixering. Denna norm, som det är helt omöjligt för majoriteten av alla tonåringar att leva upp till, upprätthålls inte bara i filmer, serier, ungdomslitteratur och sociala medier, utan även av förment välvilliga vuxna – i skolan, på ungdomsmottagningar, och inte minst föräldrar.
Det är väldigt få ungdomar som faktiskt ens VILL leva upp till de här omöjliga kraven.
Och den minoritet som faktiskt vill det lyckas såklart aldrig. Istället blir de lätta offer för en annan del av vuxenvärlden, den del som gärna utnyttjar deras mindervärdeskomplex.
Med andra ord: vuxenvärlden cementerar omöjliga krav på hur tonåringar ska bete sig. Sedan beklagar sig samma vuxenvärld över att dessa tonåringar mår dåligt, inte minst på grund av utseendefixering, men också på grund av mindervärdeskomplex till följd av bristande sexuella erfarenheter.
Alla som inte lyckas leva upp till de krav som omvärlden ställer kommer att må dåligt.
De välvilliga vuxna är blinda för sambandet mellan deras egen skuld och ungdomars utsatthet, och den andra, samvetslösa delen av vuxenvärlden använder denna blindhet för att åsamka skada och tillfredsställa sina egna behov på ungas bekostad. Känns det särskilt stabilt?
Den som blir tvingad in i något för tidigt kommer att få skador för livet. Och den som känner sig tvingad att leva upp till orimliga krav, men inte lyckas, kommer också att få livslånga psykiska men.
Den här trenden – att tvinga in ungdomar i en omöjlig världsbild av hets och krav, är farlig på flera sätt. Dels är den farlig för tonåringarna själva. Att konstant känna sig mindervärdig och misslyckad under en kritisk fas av sin egen kropps utveckling ger skador för livet.
Och därför är den farlig även för vuxenvärlden. För den vuxen som minns tillbaka på sin ungdom som en tid av konstanta misslyckanden kommer för alltid att gå runt med sorg och ilska inom sig. Den här sorgen och ilskan kan ta sig många uttryck, och hos väldigt många män förvandlas den till sexuell perversion (har ni funderat på varför det vanligaste sökordet på porrsajterna är ”teen”?)
Jag kan ge ett konkret exempel på det här. Jag kände en kille i 25-årsåldern. Han var väldigt nördig, hans uppväxt hade varit rätt odramatisk och tonåren var enligt honom själv ganska tråkiga. Han drack alkohol första gången på sin 18-årsdag. Han förlorade oskulden när han var 17, och detta upplevde han som alldeles för sent. Pinsamt sent. Trots att han nu var 25 år kunde han inte släppa det. Han sörjde verkligen att han inte fått ligga tidigare, han sörjde att han inte var ute och krökade på helgerna, och han var fortfarande arg på alla populära tjejer i sjuan, åttan och nian som dissade honom de få gånger han faktiskt försökte få till det.
Nu, som 25-åring vuxen, kunde jag inom loppet av ett år beskåda hur hans sorg förvandlades till sexuell längtan efter alla de där tjejerna, som i hans huvud fortfarande var i lägre tonåren. Och jag märkte tydligt hur hans ilska förvandlades till förakt. Inte till kvinnoförakt! Nej, till något ännu värre – fjortisförakt.
Det hela blev outhärdligt för mig och jag drog mig undan kontakt med honom. Till slut upphörde kontakten mellan oss helt.
Orsakerna till hans utveckling i alltmer pervers riktning har såklart en mer komplex klangbotten än den tes jag driver i det här inlägget, men själva förutsättningen för att han skulle utvecklas till en sexuellt perverterad fjortishatare (slarvigt uttryckt pedofil), det var just den här allenarådande bilden av tonåren som en tid då ALLA är ute och knullar och super, och gör man inte det, då har man gått miste om hälften av sin barndom.
Det tragiska är att i ett snällare samhälle hade han förmodligen aldrig behövt utvecklas till den här sortens creep. Det som drev honom till att bli alltmer creepy var känslan av mindervärdighet, känslan av att behöva prestera, känslan av att ta igen hela den där patetiska, förlorade tonårstiden – till vilket pris som helst. Om han inte fick ligga med tonåringar när han själv var tonåring, då kunde han lika gärna göra det nu som vuxen. Så viktigt var det i hans hjärntvättade huvud att åtgärda sina misslyckade tonår.
Jag har märkt samma tendenser hos kvinnor. Jag har en bekant som nu är 29 år. Hon blev av med oskulden när hon var 18, och det räknas knappt säger hon, eftersom ”det pågick bara nån kvart”. Hon har inte haft orgasm hittills. Under hela högstadiet och nästan hela gymnasiet blev hon självmordsbenägen emellanåt. Anledningen: hon skämdes för sin näsa, sin vikt (trots att hon inte ens var överviktig) och sina bristande sexuella erfarenheter. Hon hatade att killarna aldrig tittade på henne, och när det väl var en snygg kille som blev intresserad av henne, då var han själv så nervös och oerfaren att hon bara blev avtänd när han tog kontakt.
När hon fyllt 25 år gnagde de här minnena fortfarande så hårt i henne att hon kände att hon måste överkompensera. Att ligga runt är ju lättare för tjejer än för killar, det är bara acceptera. Men det är ju inte så att man kan välja och vraka bland en massa modellsnygga killar. Så hon började ligga runt med allt och alla. Och hon låg
ofta med killar hon äcklades av. Inte för att hon ville det egentligen, utan för att hon ville ta igen åtminstone en bråkdel av sin förlorade tonårstid innan hon fyllde 25.
Det här blev snabbt ett riskbeteende och utvecklades till ett beroende. Hon blev sexmissbrukare, men har trots detta inte haft en enda orgasm hittills. Däremot har hon blivit utsatt för två grova våldtäkter, varav ett ledde till åtal och fällande dom.
Den där känslan av en förlorad barndom leder till livslång ilska och sorg. Den har traditionellt varit förbehållen följande utsatta samhällsgrupper:
1) Barn till missbrukare
2) Barn som förlorat en eller båda föräldrarna
3) Barn som vuxit upp i krig
4) Barn som vuxit upp i fattigdom
5) Barn som tvingats till barnarbete
6) Barn som utsatts för sexuella övergrepp eller misshandel
7) Barn som utsatts för mobbning
De här sju grupperna utgör en minoritet av alla invånare i Sverige (om än en betydande minoritet). Nu kan vi lika gärna lägga till en åttonde grupp:
8) Barn som blivit marinerade i krav på att så fort de fyller 13 ska de till varje pris leva upp till omöjliga förväntningar och krav (ställda av den samlade vuxenvärlden, även den del som inte gillar dessa krav) på utseende, sexuell erfarenhet, vidlyftigt socialt liv samt erfarenhet av alkohol, tobak och helst andra droger också.
Och med denna åttonde punkt är vi uppe i bortåt 80-90% av befolkningen. Det är ett både psykiskt och fysiskt folkhälsoproblem, och det kommer att fortsätta vara det tills vi sätter stopp för det. Själv tror jag inte på hårdare lagar och fler förbud, för utgår från en (felaktig) vuxen uppfattning om att det är fjortisar själva som, bara genom att fylla 13-14 år, går in i en inneboende fas av självdestruktivitet och riskbeteende. Och det är ju ironiskt nog denna vuxna uppfattning som lockar dem in i det!!! Och sen är det ju inte alltid fel att bryta mot regler (sina föräldrars regler, skolans regler, samhällets regler). Vissa regler SKA man bryta mot eftersom de är FEL. Det är ju de sjuka sidorna av vuxenvärlden som orsakar detta folkhälsoproblem, INTE ungdomarna, INTE spriten, INTE sexet och INTE drogerna. Mitt sätt att göra motstånd och försöka skapa förändring är istället att skriva böcker om det.
Jag säger alltså inte att man ska dricka te och läsa böcker på kvällarna fram tills man är 18. Jag säger bara att den stora majoriteten av tonåringar INTE känner sig redo för sex, droger eller alkohol, och att de faktiskt helst vill vänta med det. Och detta är en insikt jag fått relativt nyligen i livet, för jag var själv en sådan som ville in i vuxenvärlden så tidigt som möjligt. Redan som 13-åring hade jag haft mina första erfarenheter av sex, alkohol och droger. Tro mig, jag var INTE redo för det. Och då tillhörde jag ändå den där minoriteten ungdomar som är allra mest äventyrliga och risktagande, inte minst på grund av hetsen från min sociala krets och de vuxna förväntningarna på hur jag skulle vara (”förväntningar” förklädda till förbud och förmaningar). Det är som att gå ut mitt i natten, rikta en ficklampa mot nattfjärilarna och skrika till dem: ”Kom inte hit”.
I Sverige förfasar sig de flesta över att vissa kulturer fortfarande praktiserar kvinnlig könsstympning. Denna könsstympning utförs oftast av vuxna kvinnor som själva blivit könsstympade, som själva minns det traumatiska ingreppet i barndomen som ledde till en livslång sorg och ilska av episka mått. Ändå förs detta trauma vidare från generation till generation sedan hundratals år.
Samma människor som i Sverige förfasar sig över detta, t.ex. skolsköterskor, kan själva vara bärare av andra traditioner, som (trots att de inte har samma fysiskt smärtsamma proportioner som könsstympning) ger upphov till ofantligt lidande.
För att sammanfatta det hela: jag vill absolut inte skambelägga tonåringars sexuella handlingar, inte heller deras kontakt med det som egentligen ska vara förbehållet vuxenvärlden i form av sprit, droger och tobak. Det jag vill skuldbelägga är den del av vuxenvärlden som i praktiken, direkt, indirekt och med aldrig så goda avsikter, suger in alldeles för unga människor (som verkligen inte är redo för detta och som innerst inne inte vill det) i en skenande cirkus av utseendehets, sociala och sexuella krav. Vänta bara något/några år så kommer det av sig självt ändå.
