Joakim Lamotte och hans uppgjorda fajter

mixed-martial-arts-1314503_1920

Joakim Lamotte saluför sig som oberoende journalist som livesänder på nätet och engagerar vanligt folk på ett sätt som etablerade medier inte gör. Konceptet är ganska enkelt: han tar sig till utsatta eller särskilt utsatta områden runtom i Sverige och frågar runt om vad folk tycker om stenkastning, böneutrop från moskéer och dylikt. Med tiden har dessa livesändningar alltmer fått en karaktär av mediejippon med stort underhållningsvärde för de som i vardagslivet berörs av det svenska samhällssystemets inneboende sociala konflikter men som rent intellektuellt inte alls berörs av vanliga mediers inkallade ”experter” och sakkunniga.

Inte sällan uppstår verbal pajkastning och till och med handgemäng i dessa livesändningar. Något som ofta gör att väktare eller polis kallas in och ingriper, i direktsändning och med Joakim Lamotte i centrum.

Ur ett etiskt perspektiv är det problematiskt att en journalist placerar sig i centrum på det här sättet, och rentav triggar människor att börja bråka med sin blotta närvaro. En närvaro som av vissa grupper tillskrivs alternativhöger-agenda, av andra grupper oberoende journalistik å den vanliga människans vägnar.

I rättvisans namn är varken han, eller andra ”oberoende” mediepersoner ensamma om detta. Man kan säga samma sak om etablerade medier. Titta bara på Nour El-Refais tv-serie Landet Lyckopiller. Hon står i centrum hela tiden. Man märker detta även på vanliga inslag i Aktuellt, Rapport och TV4-nyheterna. Journalisterna vill glänsa på ett sätt de aldrig gjorde för 20-30 år sedan. Det problematiska i detta är att de därmed går från att vara granskande till opinionsbildande.

Dessutom sköter han det hela ganska snyggt. Han uttalar sig aldrig själv i politiska frågor, ens när han blir tillfrågad. ”Jag är här för att ställa frågor, inte ge svar”, är hans mantra.

Om han bidrar till att synliggöra något som vanliga etablerade medier ALLTID missar, så är det de sociala samhällsstrukturer som ger upphov till missnöje, rasism och förakt för ”det svenska”. Jag kan satsa hela min förlagsverksamhet på att det inte någonstans är hans avsikt, men ändå gör han det. Det är oundvikligt.

De bråk som uppstår mellan ”invandrare och svenskar” i hans livesändningar har stort underhållningsvärde för människor runtom i Sverige, och det är framförallt det som gör hans livesändningar så populära. I grunden är det fråga om underhållning. Men har man sett en livesändning har man sett alla. Det är alltid samma sak: de som har utrikesbakgrund brukar säga att man inte kan dra alla invandrare över en och samma kam, och att det inte finns tillräckligt mycket fritidsgårdar. De pursvenska deltagarna brukar säga att de där nyanlända får en massa bidrag och gratis tandvård, medan de svenskar som byggt landet knappt får ett öre i pension, socialbidrag eller a-kassa.

Det är alltså extremt förutsägbart och därmed rätt ointressant.

Det som slår mig i de verbala pajkastningarna och handgemängen är att samma samhällsgrupp bryts upp i olika delar som sedan ställs mot varandra. Det är en uppgjord fight på underklassens boxningsring där ingen vinner. Ibland ingriper domaren socionomer, lärare och politiska ideella aktivister från medelklassen eller övre medelklassen medan överklassen lyser med sin frånvaro och styr det hela som en marionetteater någonstans i bakgrunden, där ingen kan komma åt dem.

Det brukar vara så i länder där sociala oroligheter tar etnisk och kulturell skepnad. Motsättningar mellan kulturer, religioner och språkgrupper står alltid mellan de minst bemedlade i respektive grupp. Det var och är samma sak på Nordirland. De socialt mest depraverade katolikerna och protestanterna utkämpar en strid med långa och invecklade historiska rötter. Men det är bara respektive kulturell grupps underklass som står mot varandra på gatorna, slåss och dödas.

Joakim Lamotte är knappast en djuplodande journalist. Han ställer alltid samma frågor, alltid samma förutsägbara följdfrågor – precis som etablerade medier gör. Hans största förtjänst är snarare en av dokumentation. Hans livesändningar dokumenterar den allmänna opinionen på ett sätt som det sällan ges utrymme för i etablerade medier. Han är inte ens någon tyckare som Lena Mellin eller Peter Wolodarski. Istället låter han andra tycka i hans ställe. Och det är just det som är hans agenda. Ett skarpt och vältränat öga ser redan på långt håll att han inte är ”oberoende”. Det lyser igenom de få gånger han blir konfronterad kring sitt uppsåt.

Det är också tydligt att han inte tillhör det styrande eller ens det tongivande samhällsskiktet. Hans DIY-approach är hedervärd, men hans klassmedvetenhet är pinsamt ringa. Och genom sina uppgjorda jippon ställer han samhällsgrupper mot varandra, grupper med ännu mindre klassmedvetenhet i ett Sverige där klassklyftorna aldrig varit större eller mer komplexa än idag.

En vän till mig kallar honom nolla. Det kanske är att ta i när man pratar om en person som faktiskt gjort sig känd över hela Sverige, även utanför de politiska salongerna. Men i jämförelse med de som verkligen styr Sverige genom att ställa grupper mot varandra, söndra och härska för att upprätthålla ett visst ekonomiskt system för sin egen vinnings skull är han definitivt en nolla.

Saba Gordon

FUCK digitaliseringen!

Digitalisering

Idag hade jag privilegiet att i lugn och ro sitta och bläddra i ett numera ganska gammalt uppslagsverk. Jag var nämligen ute på en skola och föreläste för ett gäng morgontrötta tonåringar om genus, maktordning och kritiskt tänkande. Särskilt det sistnämnda.

Ja, det låter lite löjligt kanske, men det var typ det jag gjorde. Sedan körde vi rollspel. Sedan, i en halvtimme ungefär, fick de skriva individuella utvärderingar av rollspelsövningarna. Och i lugnet som lade sig över skolbänkarna och över eleverna som satt bakom dem, upptäckte jag Nationalencyklopedins kompletta uppslagsverk anno 2000 på en bokhylla i klassrummet. Jag trodde inte mina ögon.

Jag hade nästan glömt hur det kändes att sitta med ett uppslagsverk, lagom utfyllt med foton och illustrationer men med en kompakt text som inte går att skrolla upp eller ner, utan som bara finns där för ens ögon att läsa. Text som inte uppdateras varje dag, som på Wikipedia, utan som idag är exakt densamma som när den gick i tryck för snart 20 år sedan. Det är som att träda in i en tidsmaskin.

Särskilt intressant för mig personligen var såklart att läsa om Jugoslavien, som då fortfarande existerade som olycksalig statsbildning (och skulle existera i ytterligare tre år). År 2000 efter NATO-flygbombningarna mot Serbien, men innan Milosevic blev avsatt. Ett dåtida foto från Belgrad som snarare såg ut att höra hemma i 70-talet än i ”vår” tid. Ändå definierar allt detta så mycket av vår tid. Särskilt på svenska skolor med stora inslag av barn med rötter i det forna Jugoslavien.

När man kommer i kontakt med information från svunna tider, i fysiska böcker som inte kan uppdateras eller hackas, som saknar batterinivå och en massa irriterande inbyggda appar som konstant tävlar om ens uppmärksamhet, då kommer man också i kontakt med sitt eget förflutna. Alla de där tunga banden av uppslagsverk, samlade verk av olika författare och dylikt, de är faktiskt värda något mer än bara den text som skrivs just när de ges ut. För texten förblir densamma, och det NE-utgåvan från år 2000 förlorar i dagsaktualitet, det tar den igen som ovärderligt tidsdokument. Den ger en inblick i hur man enligt svensk intelligentsia och ”gammelmedia” såg på omvärldens händelser just då. Exotiska tanke  en värld utan sociala medier, när internet och digitalisering fortfarande låg i sin linda. Det var väl ungefär samma politiska och idéhistoriska narrativ som nu, men ändå inte. År 2000 hade det inte ens gått 10 år sedan Sovjetunionen och östblocket upplöstes, och kriget i Bosnien låg bara 5 år tillbaka. De etniskt präglade oroligheterna i Kosovo och NATO:s påföljande flyganfall mot Serbien låg inte ens ett år bakåt i tiden.

Det fantastiska med en fysisk faktabok är dessutom att man kan bläddra på måfå och, om man är intresserad av och nyfiken på sin omgivning, hitta något av intresse på precis varenda sida.

Den sortens överskådlighet har tyvärr gått totalt förlorad i och med den av Skolverket och skolpolitiken så högt värderade digitaliseringen, som om digitalisering i sig ödesbestämt är något av godo. Det är det inte. Jag skulle säga tvärtom.

Det är i stunder som dessa som jag också förstår varför jag satt och läste så mycket som barn och tonåring. Jag älskade att gå till biblioteket, ta fram en faktabok som såg spännande ut och bara sätta mig och bläddra i den på måfå. Aldrig från pärm till pärm, utan jag läste lite här, lite där och fogade samman min egen helhet till slut, som såklart stämde bra överens med bokens helhet. Som tonåring visste jag såklart att ingen annan tyckte jag var cool. Jag sågs som en tönt som hellre berikade mig i kunskap än att smygröka.

Men för mig var timmarna på biblioteket det coolaste som fanns. Och det tycker jag fortfarande. Långt coolare än all digitalisering i världen. Dessutom var det obeskrivligt lugnt på biblioteket, och personalen var alltid snäll mot mig. Trots att jag inte var ”en av dem”.

Idag är biblioteken inte lugna på samma sätt. Den där tystnaden, som har en så lugnande och helande inverkan på såna som mig, har totalt försvunnit. Idag används de alltmer till olika typer av event och allt mindre till läsning. Skillnaden mellan ett vanligt bibliotek och en stökig fritidsgård har aldrig varit mindre.

Märk väl att jag inte försöker säga att allt var bättre förr. Det här med böcker och läsning har historiskt sett gått upp och ner. Vi har en tradition av läsande och skrivande som går åtminstone några tusentals år tillbaka, och vår samtid är inte den första epok i historien då människor har förfasat sig över människors bristande läsvana eller läsförståelse. En liknande nedgång, givetvis i en väldigt annorlunda social och kulturell kontext, ägde rum under de århundraden som i västra Europa markerade övergången från den sena antiken till tidig medeltid.

Jag blev avbruten med brydda frågor från kidsen som:
”Hallå mår du bra eller?”
”Tar du droger eller?”

På detta följde konfunderade tonårsblickar som sinsemellan sökte varandras förståelse, som förmedlade och fastslog budskapet att jag måste vara psykiskt störd. Jag frågade varför de undrade detta, och varför de tittade på mig som om jag var ett UFO.

”För att du gör konstiga miner ena sekunden och sen skrattar du tyst fast du skakar i hela kroppen andra sekunden, och sen tredje sekunden så försvinner din blick in i nån fantasivärld”, blev svaret (om man ska försöka sammanfatta det i en enda mening).

”Ja, jag är väl lättsuggererad”, sade jag. ”Sådär som ni alla ser ut när ni kollar på en film eller serie ni tycker är spännande. Ni skulle se vilka miner ni gör själva när ni går runt med era mobiler, alltid med krökt rygg och sänkt huvud som om ni vore heroinister. Och så kommer jag hit och beter mig likadant med en bok uppslagen. Vad är skillnaden egentligen?”

Det fick jag såklart inget svar på, och skillnaden är väl ändå rätt stor. Jag är nog knäppare och mer lättsuggererad än de flesta. Men ändå. Jag saknar verkligen det där lugnet som jag idag tack vare en 20 år gammal NE-upplaga i ett helt random klassrum återigen fick känna inom mig. För första gången på säkert lika många år. Jag har aldrig känt mig yngre. Där och då blev jag tonåring igen.

Saba Gordon

PS. Ta gärna en titt på min nya roman Alla vet att du snackar skit som handlar om tonåringar som inte kan, vill eller orkar leva upp till den svenska tonårsnormen. Och som råkar illa ut just därför. Den finns på Bokus, Adlibris och Akademibokhandeln.

Ny ungdomsbok utmanar Sverigebilden

facebookcensur JPG
Ingen vanlig ungdomsbok.

Saba Gordons uppväxtskildring Alla vet att du snackar skit är baserad på verkliga händelser. Den skildrar ett Sverige som de flesta kan känna igen sig i. Ett Sverige av skolstrejker, klassfester, utseendefixering, sociala medier och förtryckande normer som nästan inget barn kan leva upp till. Allra minst bokens huvudperson, förortstjejen Selma.

För Selma är ingen vanlig tjej. Hon tycker att hennes jämnåriga är för tramsiga. Hon har ett större behov av vuxenkontakt än andra barn. Samtidigt bor hon i förorten. Hon förväntas vara tuff och bitchig, älska hiphop och bli kär i svenska rappare. Istället är hon blyg och tystlåten, älskar klassisk musik och blir kär i sin supersvenska fritidsledare.

Det här är ingen vanlig ungdomsbok. Selmas uppväxt utmanar den gängse Sverigebilden av ett inkluderande land där trygghet och fred är en månghundraårig konstant. Selmas enda riktiga trygghet är sommarvistelserna i det av kriget märkta Bosnien, där släktingarna överöser henne med kärlek och omtanke. Men Sverige är ett helvete.

Alla vet att du snackar skit skildrar en uppväxt som präglas av osäkerhet, ensamhet – och övergrepp. Här finns inget tillrättalagt Metoo-narrativ där förövaren är en hemsk förtryckare eller där offret ges upprättelse. Snarare bidrar rättegången och åtalspunkten våldtäkt mot barn till ännu större förvirring i en osäker tonårings värld. En värld där de vuxnas välvilja representerad av poliser,  lärare, socionomer och psykologer förvandlas till ett kvävande grepp runt halsen på ett obeskrivligt utsatt barn.

”Jag vill beskriva det obeskrivliga”, säger Saba Gordon om sin bok. ”Jag vill beskriva hur det är att växa upp i Göteborg idag, om man har en pappa som är krigsskadad, alkoholiserad och psykiskt sjuk, i ett utsatt område där den fria viljan inte existerar, där ett barn i dagens Sverige ännu inte omfattas av FN:s barnkonvention.”

Bokens Selma växer upp i en miljö som allt oftare kallas orten invandrartäta förorter som präglas av skjutningar, gängbråk, homofobi och absurt stereotypa könsroller. Svenska polisens benämning är utsatta områden och särskilt utsatta områden.

”På många sätt är det här min personliga uppgörelse med romantiseringen av det vi kallar orten”, säger Saba Gordon:

”Selma är själv ett barn av orten. Hennes pappa är bosnier och hon förväntas foga sig efter ortens normer, utstakade av stöddiga äldre killar från Biskopsgården, Bergsjön och Angered. Problemet är bara att Selma är ett osäkert barn. Hon är mjuk, tystlåten, undfallande. Och så älskar hon klassisk musik, samtidigt som hon hatar hiphop, svenska rappare och tuffa svartklädda ortenkillar. Historien har gång på gång visat att ghettokulturer aldrig accepterar sådana individer. Oavsett om det är ett judiskt ghetto i 1800-talets Frankrike, ett afroamerikanskt ghetto i 1900-talets USA eller ett utsatt område i dagens Göteborg, så är mjukhet lika med svaghet. Och i ghettot föraktas svaghet mer än något annat.”

Med den här boken ger Saba Gordon en röst åt alla blyga och osäkra ungdomar som helst håller tyst. De som inte är tillräckligt snygga eller populära för att bli bjudna till fester. De som ingen tafsar på i skolans korridorer. Som ingen kallar hora, och som presterar bra i skolan men samtidigt förtvinar av ensamhet. Med föräldrar som lider av psykisk ohälsa och kämpar med ekonomin varje dag. Även dessa ungdomar kan råka ut för övergrepp.

Man kan läsa boken som en kampskrift för introverta, osäkra och osynliga barn som ges alltför lite uppmärksamhet, såväl i klassrummen som i barn- och ungdomslitteraturen.

De barn som ofta är de allra mest utsatta.


Titel: Alla vet att du snackar skit (Pocket, 210 s.)
Författare: Saba Gordon
Utgivningsår: 2019
Förlag: Till Punkt
Pris: 99 kr (Adlibris)
Återförsäljare: Adlibris, Bokus och Akademibokhandeln

Sanningen om mobbning

mobbning

Varför är mobbning så utbredd i svenska skolor? För att kunna svara på denna fråga, låt oss först konstatera vad mobbning är och inte är:

1. Det är INTE att ”bara retas” (typ normala syskonbråk)
2. Det är INTE att ”råka dras med i grupptrycket” (typ fotbollsbråk)
3. Det ÄR ett systematiskt och sofistikerat sätt att peka ut någon/några, utesluta dem ur gemenskapen men samtidigt ge dem överdrivet mycket uppmärksamhet
4. Det ÄR en form av SOCIAL TORTYR som ENLIGT NY FORSKNING lämnar LIKA STORA KÄNSLOMÄSSIGA TRAUMAN (SKADOR) I HJÄRNAN som VÅLDTÄKT eller KRIG.

Du som varit mobbad har alltså gått igenom ett känslomässigt lidande på samma nivå som ett våldtäktsoffer. Faktum är att mobbning är omöjlig att förklara/bekämpa genom att lägga ansvar på varje enskild individ. Jag har därför tänkt att problemet ligger i gruppdynamiken, dvs de sociala villkor som finns mellan människor i en enskild grupp.

Men det håller inte heller. Såvida man inte är beredd att acceptera att ca 25% av alla barn föds onda, och att det enda man kan göra är att sätta dem i separata skolor eller anstalter, inte för deras egen skull utan för att skydda alla andra barn. Det vore skönt att slippa den lösningen.

Mobbning är nämligen inget som uppstår pga individer eller grupper. Det uppstår däremot i miljöer där människans förmåga till empati (att kunna leva sig in i andras perspektiv) sätts ur spel, eller åtminstone inte uppmuntras tillräckligt mycket. Och i vissa miljöer innebär empatin faktiskt en svaghet. Att vara empatisk är detsamma som att riskera sitt liv i miljöer där det inte går att lita på någon. Om din vardag präglas av att de allra flesta inte går att lita på, då kommer du inte heller att visa dem någon empati. Du har inte råd med det.

Alltså: brist på tillit -> empatin stängs av -> mobbning.

Mobbning förutsätter alltså ett empatiskt vakuum. Detta vakuum existerar och uppstår på de allra flesta skolor i Sverige. Varför gör de det? Det finns några rimliga förklaringar:

Lärare visar VARJE DAG att de INTE LITAR på sina elever, inte minst genom otaliga förbud mot allt möjligt:
– Förbud mot toalettbesök under lektionstid (ungen ifråga kanske ljuger)
– Förbud mot att beträda vissa områden, t.ex. personalrum (ungarna ifråga kanske kommer sno något)
– Förbud mot att vistas i klassrummet på rasten (man måste vara ute på skolgården med alla andra)
– Förbud mot att gå hem på rasten (nåväl, jag vet att sånt varierar)
– Förbud mot att prata rakt ut, det krävs tillstånd för att öppna munnen
– Förbud mot att sitta var man vill i klassrummet

Om man lever i en vardag som genomsyras av förbud, och en strikt hierarki som bygger på att man är opålitlig tills motsatsen bevisas – då stänger hjärnan automatiskt av den empatiska förmågan, eftersom detta är en miljö där empati gör dig sårbar. Det finns två miljöer i Sverige som präglas av detta: skolan och fängelsevärlden. Jag säger inte att varje skola är som ett fängelse, men parallellerna och likheterna är övertydliga: strikta hierarkier, gör som du blir tillsagd, nästan allt är förbjudet, uthärda i några år så kommer belöningen senare i form av frihet/bra betyg. Det går bra för den som anpassar sig till reglerna och gör som man säger. Det går mindre bra för den som sätter sig på tvären.

Vi ska komma ihåg att barns och ungdomars hjärnor är långt ifrån färdigutvecklade, och förmågan att känna tillit och empati formas fortfarande. Att placera dem i en miljö som år efter år präglas av förbud och bristande tillit, konstant visa att man inte litar på dem och sedan kalla detta ”ordning och reda”, det är lika skadligt som att ge ett spädbarn vodka istället för bröstmjölk.

Att mobbning uppstår i en sådan miljö är inte konstigare än t.ex. när helt normala killar i USA, som tidigare aldrig gjort en fluga förnär, skickades till Vietnam och förvandlades till blodtörstiga massmördare på några månader. I krigsmiljöer har man inte råd att vara empatisk. Det har man inte i fängelser heller. Och det är därför ingen slump att tre ord som tidigare var ren fängelseslang – snitcha, tjalla, gola – har blivit precis lika vanliga i skolvärlden på mellanstadiet och högstadiet.

Alltså: mina medmänniskor vill mig illa – så jag hugger först. Men det är inte då jag blir mobbare. En mobbare blir man först när detta blivit något helt naturligt, något man inte gör för att man själv känner sig hotad, utan något man bara gör. Och då gör man det mot de som är svagare, man placerar sig ovanför dem i maktordningen. En maktordning man fått lära sig sedan dagis, genom alla förbud och tillsägelser som präglat ens barndom.

En mobbare är alltså en MAKTMÄNNISKA som har hittat en MENING i att trycka ner de som är:
1) svagare – osäkra, rädda, i behov av särskild omsorg
2) starkare – sticker ut, inte är rädda för att avvika från normen

En mobbare drivs oftast INTE av att han/hon mår psykiskt dåligt. Istället ska man se det som ett beroende eller psykisk störning.

Det är något man såklart vet är fel, men det ger så bra kickar så man bara måste fortsätta med det.

Allt det här går att applicera på vuxenmobbning också. På en arbetsplats där chefen beter sig som en diktator eller tyrann brukar även konflikter och mobbing bland den övriga personalen vara större.

Människan är kapabel till allt detta, men bara i miljöer som får henne att gå in i överlevnadsläge. Men vi ska inte bara överleva, vi ska LEVA också. Och alla ni som mobbar andra, ni kommer aldrig att LEVA fullt ut så länge ni fortsätter. Ni är nämligen psykiskt AVSTÄNGDA och har gjort er till en del av den miljö som format er att bli just detta.

Låt tonåringar vara tonåringar på riktigt

read-515531_1920
Bilden är endast en illustration.

Saba Gordons roman Alla vet att du snackar skit handlar om en tjej som inte kan, men ändå gärna vill, leva upp till de krav som ställs på henne utifrån rådande normer. Och nu snackar vi inte heteronormer eller ens genusnormer. Nu snackar vi tonårsnormer. Hur vuxenvärlden, direkt eller indirekt, får ungdomar att känna sig tvingade till en viss livsstil bara för att de passerat den magiska siffran 13.

Den här vuxenvärlden består av författare, förläggare, filmproducenter, filmregissörer, influencers, modebloggare, youtubers, ungdomsmottagningar, skolor, föräldrar, storasyskon, etc.

Den stora majoriteten av alla svenska ungdomsböcker och ungdomsfilmer de senaste 30 åren handlar om sex, droger och ett vidlyftigt socialt liv där det största problemet är att man är alldeles för populär, att ens kille/tjej är otrogen eller att man blir mobbad för att man är för snygg.

Den stora majoriteten av alla svenska tonåringar däremot har andra problem: att de är alldeles för ensamma, att de tror att de aldrig kommer få en tjej/kille, att de blir mobbade för att de inte passar in.

Den senaste stora undersökningen av svenskars sexliv att endast ett fåtal procent av alla ungdomar under 15 år har sexuella erfarenheter. Den vanligaste åldern för sexuell debut, vilket slag det än är av, är mellan 16-19 år. Alltså det som kallas övre tonåren.

Det finns många exempel på detta sedan 30 år tillbaka, ibland nyanserade och konstruktiva sådana, och då tänker jag inte minst på filmen Fucking Åmål (där lyckades ju Lukas Moodysson ändå slå ihop två ytterligheter på ett ganska snyggt sätt och även belysa regionala avvikelser från den helhetsbild jag målar upp i detta inlägg). Det här är dock inget isolerat svenskt fenomen, utan samma utveckling inom ungdomskultur syns i hela västvärlden, inte minst USA.

Tonåringar benämns ofta som en homogen åldersgrupp, men i själva verket är skillnaden mellan lägre och övre tonåren gigantisk, på ett sätt som få andra åldersgrupper är. Det finns en anledning till att byxmyndigåldern sätts vid 15-16 år i de allra flesta länder i världen, och det är att de allra flesta som befinner sig i lägre tonåren (13-16 år) ännu inte känner sig redo för sex.

Det är alltså inte jag som påstår att de inte är redo. De allra flesta själva i den åldern påstår det.

Trots detta framställs även de lägre tonåren, alltså 13-16 år, som en tid då det är norm att leka vuxen – med allt vad det innebär av sex, missbruk och utseendefixering. Denna norm, som det är helt omöjligt för majoriteten av alla tonåringar att leva upp till, upprätthålls inte bara i filmer, serier, ungdomslitteratur och sociala medier, utan även av förment välvilliga vuxna – i skolan, på ungdomsmottagningar, och inte minst föräldrar.

Det är väldigt få ungdomar som faktiskt ens VILL leva upp till de här omöjliga kraven.
Och den minoritet som faktiskt vill det lyckas såklart aldrig. Istället blir de lätta offer för en annan del av vuxenvärlden, den del som gärna utnyttjar deras mindervärdeskomplex.

Med andra ord: vuxenvärlden cementerar omöjliga krav på hur tonåringar ska bete sig. Sedan beklagar sig samma vuxenvärld över att dessa tonåringar mår dåligt, inte minst på grund av utseendefixering, men också på grund av mindervärdeskomplex till följd av bristande sexuella erfarenheter.

Alla som inte lyckas leva upp till de krav som omvärlden ställer kommer att må dåligt.

De välvilliga vuxna är blinda för sambandet mellan deras egen skuld och ungdomars utsatthet, och den andra, samvetslösa delen av vuxenvärlden använder denna blindhet för att åsamka skada och tillfredsställa sina egna behov på ungas bekostad. Känns det särskilt stabilt?

Den som blir tvingad in i något för tidigt kommer att få skador för livet. Och den som känner sig tvingad att leva upp till orimliga krav, men inte lyckas, kommer också att få livslånga psykiska men.

Den här trenden – att tvinga in ungdomar i en omöjlig världsbild av hets och krav, är farlig på flera sätt. Dels är den farlig för tonåringarna själva. Att konstant känna sig mindervärdig och misslyckad under en kritisk fas av sin egen kropps utveckling ger skador för livet.

Och därför är den farlig även för vuxenvärlden. För den vuxen som minns tillbaka på sin ungdom som en tid av konstanta misslyckanden kommer för alltid att gå runt med sorg och ilska inom sig. Den här sorgen och ilskan kan ta sig många uttryck, och hos väldigt många män förvandlas den till sexuell perversion (har ni funderat på varför det vanligaste sökordet på porrsajterna är ”teen”?)

Jag kan ge ett konkret exempel på det här. Jag kände en kille i 25-årsåldern. Han var väldigt nördig, hans uppväxt hade varit rätt odramatisk och tonåren var enligt honom själv ganska tråkiga. Han drack alkohol första gången på sin 18-årsdag. Han förlorade oskulden när han var 17, och detta upplevde han som alldeles för sent. Pinsamt sent. Trots att han nu var 25 år kunde han inte släppa det. Han sörjde verkligen att han inte fått ligga tidigare, han sörjde att han inte var ute och krökade på helgerna, och han var fortfarande arg på alla populära tjejer i sjuan, åttan och nian som dissade honom de få gånger han faktiskt försökte få till det.

Nu, som 25-åring vuxen, kunde jag inom loppet av ett år beskåda hur hans sorg förvandlades till sexuell längtan efter alla de där tjejerna, som i hans huvud fortfarande var i lägre tonåren. Och jag märkte tydligt hur hans ilska förvandlades till förakt. Inte till kvinnoförakt! Nej, till något ännu värre – fjortisförakt.

Det hela blev outhärdligt för mig och jag drog mig undan kontakt med honom. Till slut upphörde kontakten mellan oss helt.

Orsakerna till hans utveckling i alltmer pervers riktning har såklart en mer komplex klangbotten än den tes jag driver i det här inlägget, men själva förutsättningen för att han skulle utvecklas till en sexuellt perverterad fjortishatare (slarvigt uttryckt pedofil), det var just den här allenarådande bilden av tonåren som en tid då ALLA är ute och knullar och super, och gör man inte det, då har man gått miste om hälften av sin barndom.

Det tragiska är att i ett snällare samhälle hade han förmodligen aldrig behövt utvecklas till den här sortens creep. Det som drev honom till att bli alltmer creepy var känslan av mindervärdighet, känslan av att behöva prestera, känslan av att ta igen hela den där patetiska, förlorade tonårstiden – till vilket pris som helst. Om han inte fick ligga med tonåringar när han själv var tonåring, då kunde han lika gärna göra det nu som vuxen. Så viktigt var det i hans hjärntvättade huvud att åtgärda sina misslyckade tonår.

Jag har märkt samma tendenser hos kvinnor. Jag har en bekant som nu är 29 år. Hon blev av med oskulden när hon var 18, och det räknas knappt säger hon, eftersom ”det pågick bara nån kvart”. Hon har inte haft orgasm hittills. Under hela högstadiet och nästan hela gymnasiet blev hon självmordsbenägen emellanåt. Anledningen: hon skämdes för sin näsa, sin vikt (trots att hon inte ens var överviktig) och sina bristande sexuella erfarenheter. Hon hatade att killarna aldrig tittade på henne, och när det väl var en snygg kille som blev intresserad av henne, då var han själv så nervös och oerfaren att hon bara blev avtänd när han tog kontakt.

När hon fyllt 25 år gnagde de här minnena fortfarande så hårt i henne att hon kände att hon måste överkompensera. Att ligga runt är ju lättare för tjejer än för killar, det är bara acceptera. Men det är ju inte så att man kan välja och vraka bland en massa modellsnygga killar. Så hon började ligga runt med allt och alla. Och hon låg
ofta med killar hon äcklades av. Inte för att hon ville det egentligen, utan för att hon ville ta igen åtminstone en bråkdel av sin förlorade tonårstid innan hon fyllde 25.

Det här blev snabbt ett riskbeteende och utvecklades till ett beroende. Hon blev sexmissbrukare, men har trots detta inte haft en enda orgasm hittills. Däremot har hon blivit utsatt för två grova våldtäkter, varav ett ledde till åtal och fällande dom.

Den där känslan av en förlorad barndom leder till livslång ilska och sorg. Den har traditionellt varit förbehållen följande utsatta samhällsgrupper:
1) Barn till missbrukare
2) Barn som förlorat en eller båda föräldrarna
3) Barn som vuxit upp i krig
4) Barn som vuxit upp i fattigdom
5) Barn som tvingats till barnarbete
6) Barn som utsatts för sexuella övergrepp eller misshandel
7) Barn som utsatts för mobbning

De här sju grupperna utgör en minoritet av alla invånare i Sverige (om än en betydande minoritet). Nu kan vi lika gärna lägga till en åttonde grupp:

8) Barn som blivit marinerade i krav på att så fort de fyller 13 ska de till varje pris leva upp till omöjliga förväntningar och krav (ställda av den samlade vuxenvärlden, även den del som inte gillar dessa krav) på utseende, sexuell erfarenhet, vidlyftigt socialt liv samt erfarenhet av alkohol, tobak och helst andra droger också.

Och med denna åttonde punkt är vi uppe i bortåt 80-90% av befolkningen. Det är ett både psykiskt och fysiskt folkhälsoproblem, och det kommer att fortsätta vara det tills vi sätter stopp för det. Själv tror jag inte på hårdare lagar och fler förbud, för utgår från en (felaktig) vuxen uppfattning om att det är fjortisar själva som, bara genom att fylla 13-14 år, går in i en inneboende fas av självdestruktivitet och riskbeteende. Och det är ju ironiskt nog denna vuxna uppfattning som lockar dem in i det!!! Och sen är det ju inte alltid fel att bryta mot regler (sina föräldrars regler, skolans regler, samhällets regler). Vissa regler SKA man bryta mot eftersom de är FEL. Det är ju de sjuka sidorna av vuxenvärlden som orsakar detta folkhälsoproblem, INTE ungdomarna, INTE spriten, INTE sexet och INTE drogerna. Mitt sätt att göra motstånd och försöka skapa förändring är istället att skriva böcker om det.

Jag säger alltså inte att man ska dricka te och läsa böcker på kvällarna fram tills man är 18. Jag säger bara att den stora majoriteten av tonåringar INTE känner sig redo för sex, droger eller alkohol, och att de faktiskt helst vill vänta med det. Och detta är en insikt jag fått relativt nyligen i livet, för jag var själv en sådan som ville in i vuxenvärlden så tidigt som möjligt. Redan som 13-åring hade jag haft mina första erfarenheter av sex, alkohol och droger. Tro mig, jag var INTE redo för det. Och då tillhörde jag ändå den där minoriteten ungdomar som är allra mest äventyrliga och risktagande, inte minst på grund av hetsen från min sociala krets och de vuxna förväntningarna på hur jag skulle vara (”förväntningar” förklädda till förbud och förmaningar). Det är som att gå ut mitt i natten, rikta en ficklampa mot nattfjärilarna och skrika till dem: ”Kom inte hit”.

I Sverige förfasar sig de flesta över att vissa kulturer fortfarande praktiserar kvinnlig könsstympning. Denna könsstympning utförs oftast av vuxna kvinnor som själva blivit könsstympade, som själva minns det traumatiska ingreppet i barndomen som ledde till en livslång sorg och ilska av episka mått. Ändå förs detta trauma vidare från generation till generation sedan hundratals år.

Samma människor som i Sverige förfasar sig över detta, t.ex. skolsköterskor, kan själva vara bärare av andra traditioner, som (trots att de inte har samma fysiskt smärtsamma proportioner som könsstympning) ger upphov till ofantligt lidande.

För att sammanfatta det hela: jag vill absolut inte skambelägga tonåringars sexuella handlingar, inte heller deras kontakt med det som egentligen ska vara förbehållet vuxenvärlden i form av sprit, droger och tobak. Det jag vill skuldbelägga är den del av vuxenvärlden som i praktiken, direkt, indirekt och med aldrig så goda avsikter, suger in alldeles för unga människor (som verkligen inte är redo för detta och som innerst inne inte vill det) i en skenande cirkus av utseendehets, sociala och sexuella krav. Vänta bara något/några år så kommer det av sig självt ändå.