Språkfascister, ni äcklar mig

pointing-finger-1922074_960_720

Återigen märker jag hur jag skiljer mig från de som skriver i första hand skönlitterärt, i andra hand om ett visst ämne från bok till bok. För mig är det tvärtom. Jag skriver om ett och samma ämne, bok efter bok, och huruvida det ska vara helt skönlitterärt, dramatiserat utifrån verklighetsbaserade berättelser, eller rent biografiska livsöden – det är sekundärt. Alla dessa aspekter kompletterar varandra.

Man får då och då höra människor med författarambitioner beklaga sig över att de manus de skickar till olika förlag antingen ignoreras eller refuseras med motiveringar som att ”det är för många överflödiga ord, du bör kontakta en lektör och få hjälp med att skära ner på störande ord.”

Det finns en konsensus bland lektörer, förläggare, svensklärare och dylikt titulerade människor att sådana störande ord kan vara ”plötsligt”, ”så”, ”men”, ”och” och annat. Man ska heller inte påbörja alltför många meningar med ”jag”, ”hon”, ”han”, etc.

Jag är ärligt talat dödstrött på människor som tar sig rätten att värdera andras sätt att uttrycka sig. Vi uttrycker oss på det sätt vi gör av en anledning, inte för att vi inte vet bättre. Under de omständigheter vi lever uttrycker vi oss som sociala varelser just på det sätt som är bäst anpassat till just samma omständigheter.

Vill man vara snäll kan man kalla den där översittarattityden för språkvård. En rakare benämning vore maktutövning och språkligt förtryck.

Man har med andra ord upphöjt skrivande och förlagsverksamhet till en rent språkteknisk disciplin, där det allra viktigaste inte är VAD någon har att säga, utan HUR det sägs.

Det är ungefär där jag börjar känna äckel. För det handlar om en kulturvärld, ett samhälle och en människosyn som värderar utifrån högt och lågt, rikt och fattigt, snarare än viktigt och oviktigt.

I ett klassamhälle är rikedom viktigast av allt. Fattiga människor är ofta sjukare, både fysiskt och psykiskt. Men rika människor lever längre. Rika människor har mer makt, och makt föder i sin tur ännu mer rikedom. Rika styr världen med sina pengar och även sitt språk.

Språket är alltså inget undantag. Nästan varenda svensklärare, som förväntas uppfylla skolans värdegrund om ”allas lika värde”, betygsätter till stor del sina elever utifrån hur rikt eller fattigt deras språk är.

Och det är märkligt nog så att oftast har de med fattigt språk också fattiga föräldrar, medan de som har ett rikt, varierat språk är barn till välbeställda akademiker.

Ännu mer intressant är i fria skrivövningar tenderar de elever med fattigt språk att skriva om just fattigdom, misär, psykisk ohälsa, skjutningar, social fobi, mobbning och självmord – medan barnen till välbeställda föräldrar fantiserar om hela planeter med stora shoppingstäder som är misstänkt lika Dubai.

Den förstnämnda kategorin elever brukar inte premieras för att de tar upp allvarliga, viktiga och brännheta samhällsproblem, oftast eftersom svensklärarna inte tycker det är viktigt i sammanhanget. Möjligen kan socialtjänsten kopplas in, och vi vet ju alla hur bra den funkar. Eller hur bra samarbetet mellan skolan och socialtjänsten funkar.

Även i klassrummet premieras ett rikt språk, oavsett hur tomt det är på innehåll. Det fattiga, ostrukturerade och dåligt varierade språket tystas ner, oavsett hur relevant det som sägs är. Rika barn med ett rikt språk får höga betyg medan fattiga barn med fattigt språk förblir på botten.

Det handlar om ett klassamhälle som befäster sig själv, utan någon aktiv eller medveten hjälp från lärare, föräldrar eller politiker.

Det tragiska i detta är att det leder till ett totalt ointressant kulturliv. De som har ett rikt språk har visserligen de nödvändiga verktygen för att säga det som behöver sägas. Men de har VERKLIGEN YTTERST SÄLLAN NÅGOT VIKTIGT att säga. Och de som verkligen har något att säga saknar de nödvändiga verktygen för att verkligen kunna säga detta fullt ut.

Och det är faktiskt där jag kommer in i bilden. Men nu återgår vi till hur litteraturbranschen fungerar.

Litteraturbranschen är så jävla inskränkt att det allra viktigaste är ett varierat språk. Vafan!? Tänk er någon som kämpar för sitt eller andras liv och vars enda räddning är att ringa 112. Det är panik, den som ringer har svårt att få fram orden, stammar, kommer inte ihåg adressen och dessutom är det så mörkt att han/hon inte ens ser hur det ser ut på platsen. På larmcentralen upplever man personens tal som så ostrukturerat, ovarierat och fullt av onödiga ord och fraser att man 1) lägger på luren eller 2) hälsar att ”vi tror verkligen att det du säger är viktigt för dig, så när du har kontaktat en logoped eller dramalärare och blivit bättre i scenisk framställning är du välkommen att återkomma.”

De flesta som läser detta missar förmodligen huvudpoängen med liknelsen, så jag ska skriva den rakt ut istället: för mig är litteratur intressant ENDAST när den är så viktig att den MÅSTE skrivas och MÅSTE läsas, som om det vore en fråga om liv och död.

Som författare anser jag att det jag skriver är så viktigt att det inte bara måste skrivas av mig (eftersom ingen annan gör det), utan att det även måste läsas av andra, av så många som möjligt. Inte för att jag vill underhålla andra, utan för att de MÅSTE läsa det.

Det är här jag skiljer mig från de allra flesta i branschen och i kulturvärlden överlag. Jag är lite för intresserad av människor, på konstens bekostnad, för att passa in.

//Sebastian Elwe

Därför slutar jag med Instagram och Facebook

Jag har bestämt mig för att sluta använda såväl Facebook som Instagram. Anledningen är inte de sociala plattformarna i sig, utan de ”vuxna” människor som använder dem.

Jag vill inte ha era fula perfekta kroppar och otroligt tillgjorda leenden och era totalt meningslösa kaffekoppar i min mobil längre. Låt mig ta några exempel:

  1. Bild: en tjej och en kille som ser ut att ha jättekul tillsammans, de nästan dansar fram på en gata. Text: ”Herregud vi vet inte ens varför vi har så här roligt men roligt det har vi nästan alltid!”
  2. Bild: Ett gäng normala vemsomhelst-människor sitter runt ett bord och tittar samtidigt in i kameran och ler. Text: ”Kan inte med ord beskriva vilka fantastiska kollegor jag har, och vilket bra team vi är tillsammans. All cred till mina fantastiska medmänniskor i vardagen, ni gör mig lycklig!”
  3. Bild: en screenshot på en totalt ointressant recension av någons nyutgivna bok, som får fem av fem eller tio av tio. Text: ”Saknar ord för hur det känns att se sitt alldeles eget alster få såhär oförtjänt mycket beröm! Är så lycklig!”

På Instagram kan man visserligen städa bort alla de här idioterna ur sin mobil, men om man följer ett hundratal personer blir det i praktiken ett sisyfosarbete. På Facebook är det dessutom omöjligt, såvida man inte raderar alla från sin vänlista och går ur alla grupper.

För att inte tala om dessa JÄVLA flödesalgoritmer. Tänk hur det var för bara tio år sedan. Det fanns inget jävla flöde någonstans. Det fanns en historik där det som postats först var sist och det som postats sist låg först. Det var enkelt och logiskt. Nu kastas man in, så fort man öppnar någon av de här apparna, i ett outgrundligt kaotiskt flöde av fullkomligt ointressanta och rentav stötande inlägg från IDIOTER som man inte vill ha med att göra.

Tyvärr behöver jag både Facebook och Instagram för mina marknadsföringskampanjer, men så fort jag hittar ett bättre alternativ som faktiskt funkar (bättre) så kommer jag att gå över till det och säga adjö till de här fullkomligt vidriga, äckliga och inte minst fördummande sociala plattformarna.

Det fanns en tid när nätet faktiskt var en plats där man kunde träffa och lära känna människor på riktigt, där man kunde ha vettiga diskussioner med folk och där man inte blev blockerad, där folk inte bara klickade bort sig från ens digitala existens, bara för att man rök ihop med någon eller hade delade åsikter om något.

Jag tycker det här är så äckligt så jag saknar ord för det, vilket förmodligen är lika bra för er som läser detta.

En annan ÄCKLIG sak är tidningarna eller nyhetssajterna. Aftonbladets webbsida är t.ex. en enda stor clickbait-cirkus. Så JÄVLA äckligt att ens besöka deras mobilversion: nästan varenda jävla rubrik är (uppenbart) avsiktligt vilseledande. Det är så JÄVLA FULT OCH LÅGT BETEENDE.

Expressen håller något högre nivå, men det spelar egentligen ingen roll. Oavsett man besöker Aftonbladet, Expressen, DN eller SvD får man upp en ändlös kaskad av ansikten, blickar, gester, jobbiga reklambilder etc som tittar rakt mot en från mobilen som man, om man ligger i sängen t.ex., håller intimt nära ansiktet. Det där skapar obehag hos de flesta.

Nä alltså, vuxna människor som håller på såhär. Det måste vara något allvarligt fel på dem. Att helt oprovocerat slänga upp äckliga krambilder och spy fram hur lycklig man är tillsammans med sin andra hälft, det är inget annat än digitalt revirpinkande. Det är ungefär som när man sitter på bussen bara för att upptäcka att på raden framför sitter ett par bakåtlutat och grovhånglar så att man känner både andedräkt och andetag.

Det är inget annat än ren tortyr.

Det är så jävla äckligt och respektlöst och därför tänker jag upphöra med allt vad sociala plattformar och digitala nyhetssajter heter.

Sanningen om mobbning

mobbning

Varför är mobbning så utbredd i svenska skolor? För att kunna svara på denna fråga, låt oss först konstatera vad mobbning är och inte är:

1. Det är INTE att ”bara retas” (typ normala syskonbråk)
2. Det är INTE att ”råka dras med i grupptrycket” (typ fotbollsbråk)
3. Det ÄR ett systematiskt och sofistikerat sätt att peka ut någon/några, utesluta dem ur gemenskapen men samtidigt ge dem överdrivet mycket uppmärksamhet
4. Det ÄR en form av SOCIAL TORTYR som ENLIGT NY FORSKNING lämnar LIKA STORA KÄNSLOMÄSSIGA TRAUMAN (SKADOR) I HJÄRNAN som VÅLDTÄKT eller KRIG.

Du som varit mobbad har alltså gått igenom ett känslomässigt lidande på samma nivå som ett våldtäktsoffer. Faktum är att mobbning är omöjlig att förklara/bekämpa genom att lägga ansvar på varje enskild individ. Jag har därför tänkt att problemet ligger i gruppdynamiken, dvs de sociala villkor som finns mellan människor i en enskild grupp.

Men det håller inte heller. Såvida man inte är beredd att acceptera att ca 25% av alla barn föds onda, och att det enda man kan göra är att sätta dem i separata skolor eller anstalter, inte för deras egen skull utan för att skydda alla andra barn. Det vore skönt att slippa den lösningen.

Mobbning är nämligen inget som uppstår pga individer eller grupper. Det uppstår däremot i miljöer där människans förmåga till empati (att kunna leva sig in i andras perspektiv) sätts ur spel, eller åtminstone inte uppmuntras tillräckligt mycket. Och i vissa miljöer innebär empatin faktiskt en svaghet. Att vara empatisk är detsamma som att riskera sitt liv i miljöer där det inte går att lita på någon. Om din vardag präglas av att de allra flesta inte går att lita på, då kommer du inte heller att visa dem någon empati. Du har inte råd med det.

Alltså: brist på tillit -> empatin stängs av -> mobbning.

Mobbning förutsätter alltså ett empatiskt vakuum. Detta vakuum existerar och uppstår på de allra flesta skolor i Sverige. Varför gör de det? Det finns några rimliga förklaringar:

Lärare visar VARJE DAG att de INTE LITAR på sina elever, inte minst genom otaliga förbud mot allt möjligt:
– Förbud mot toalettbesök under lektionstid (ungen ifråga kanske ljuger)
– Förbud mot att beträda vissa områden, t.ex. personalrum (ungarna ifråga kanske kommer sno något)
– Förbud mot att vistas i klassrummet på rasten (man måste vara ute på skolgården med alla andra)
– Förbud mot att gå hem på rasten (nåväl, jag vet att sånt varierar)
– Förbud mot att prata rakt ut, det krävs tillstånd för att öppna munnen
– Förbud mot att sitta var man vill i klassrummet

Om man lever i en vardag som genomsyras av förbud, och en strikt hierarki som bygger på att man är opålitlig tills motsatsen bevisas – då stänger hjärnan automatiskt av den empatiska förmågan, eftersom detta är en miljö där empati gör dig sårbar. Det finns två miljöer i Sverige som präglas av detta: skolan och fängelsevärlden. Jag säger inte att varje skola är som ett fängelse, men parallellerna och likheterna är övertydliga: strikta hierarkier, gör som du blir tillsagd, nästan allt är förbjudet, uthärda i några år så kommer belöningen senare i form av frihet/bra betyg. Det går bra för den som anpassar sig till reglerna och gör som man säger. Det går mindre bra för den som sätter sig på tvären.

Vi ska komma ihåg att barns och ungdomars hjärnor är långt ifrån färdigutvecklade, och förmågan att känna tillit och empati formas fortfarande. Att placera dem i en miljö som år efter år präglas av förbud och bristande tillit, konstant visa att man inte litar på dem och sedan kalla detta ”ordning och reda”, det är lika skadligt som att ge ett spädbarn vodka istället för bröstmjölk.

Att mobbning uppstår i en sådan miljö är inte konstigare än t.ex. när helt normala killar i USA, som tidigare aldrig gjort en fluga förnär, skickades till Vietnam och förvandlades till blodtörstiga massmördare på några månader. I krigsmiljöer har man inte råd att vara empatisk. Det har man inte i fängelser heller. Och det är därför ingen slump att tre ord som tidigare var ren fängelseslang – snitcha, tjalla, gola – har blivit precis lika vanliga i skolvärlden på mellanstadiet och högstadiet.

Alltså: mina medmänniskor vill mig illa – så jag hugger först. Men det är inte då jag blir mobbare. En mobbare blir man först när detta blivit något helt naturligt, något man inte gör för att man själv känner sig hotad, utan något man bara gör. Och då gör man det mot de som är svagare, man placerar sig ovanför dem i maktordningen. En maktordning man fått lära sig sedan dagis, genom alla förbud och tillsägelser som präglat ens barndom.

En mobbare är alltså en MAKTMÄNNISKA som har hittat en MENING i att trycka ner de som är:
1) svagare – osäkra, rädda, i behov av särskild omsorg
2) starkare – sticker ut, inte är rädda för att avvika från normen

En mobbare drivs oftast INTE av att han/hon mår psykiskt dåligt. Istället ska man se det som ett beroende eller psykisk störning.

Det är något man såklart vet är fel, men det ger så bra kickar så man bara måste fortsätta med det.

Allt det här går att applicera på vuxenmobbning också. På en arbetsplats där chefen beter sig som en diktator eller tyrann brukar även konflikter och mobbing bland den övriga personalen vara större.

Människan är kapabel till allt detta, men bara i miljöer som får henne att gå in i överlevnadsläge. Men vi ska inte bara överleva, vi ska LEVA också. Och alla ni som mobbar andra, ni kommer aldrig att LEVA fullt ut så länge ni fortsätter. Ni är nämligen psykiskt AVSTÄNGDA och har gjort er till en del av den miljö som format er att bli just detta.

//Sebastian Elwe

Autism och närbesläktade diagnoser

Jag har aldrig intresserat mig särskilt mycket för det som för närvarande kallas neuropsykiatri, med diagnoser som autism och Asperger syndrom.

Med överhängande risk för att låta som alla andra — autism och Asperger har för mig varit detsamma som pojkar, killar, ibland män, som talar med monoton stämma, har noll intresse av social samvaro med andra, människor som saknar känslor eller åtminstone saknar förmågan att uttrycka känslor. Därutöver: de flesta av dem kommer från i övrigt välfungerande hem och deras problematik har egentligen noll koppling till miljön runtomkring dem. Istället är det en fråga om medfödda defekter. Arv och genetik.

Så jävla tråkigt och ointressant liksom!!!

Jag, som arbetat med barn och ungdomar i över tio år, och som skriver böcker om sexuella övergrepp och social utsatthet hos barn och ungdomar, har inte tyckt att detta med autism har varit särskilt relevant på något sätt. Varken för mig personligen, eller för de jag vill nå i mitt sociala arbete eller genom mina böcker. Det har bara inte varit intressant.

Tills nu.

Det var år 2018, på på autism- och Aspergerförbundets rikskonferens, som Svenny Kopp höll en innehållsrik och oförutsägbart uttömmande föreläsning. Den här föreläsningen liknade inget jag sett, hört eller läst tidigare om autism. Istället var det en medryckande och på alla sätt engagerande föreläsning — inte om diagnosen autism eller Asperger, utan om människorna, i det här fallet flickorna, bakom diagnosen.

Jag kan bara tacka UR för att de sände denna föreläsning under sommaren 2019, när jag var hemma under semestern och råkade slå på TV:n.

Jag överdriver inte när jag i skrivande stund säger att Svenny Kopps föreläsning håller på att vända upp och ner på hela min världsuppfattning. Åtminstone den värld av övergrepp, utsatthet och mobbning som jag gjort till min egen, som jag skriver om och bokstavligt talat lever i när jag arbetar med utsatta ungdomar. En värld som jag sedan länge vigt mitt liv åt att förändra.

Svenny Kopp åtnjuter en uppenbar kultstatus inom det svenska autismsamfundet. Jag är alltid skeptisk inför sådana företeelser, men i det här fallet kan jag förstå det.

Det hon lade fokus på i den här föreläsningen var flickor med autism, att dessa flickor nästan aldrig upptäcks. Att autism fortfarande är en diagnos som allra oftast förbehålls pojkar. Jag, som arbetat på fler skolor än jag har fingrar (en arbetslivserfarenhet som varit, är och kommer att förbli den främsta inspirationen i mitt skrivande), har länge bekymrat mig över det faktum att man på elevhälsosamtalen, lärarna emellan, nästan bara pratar om pojkar. Det är alltid killarna. När det gäller psykisk ohälsa är killar åtminstone 10 gånger mer värda än tjejer.

Nej, jag skämtar inte. Jag kallar mig feminist endast i nödfall (även om nödfallen är så många att jag numera är feminist på övertid) och ändå inser jag fullt ut att det är en groteskt oproportionerlig övervikt på särkilda behov hos pojkar i skolans värld.

Det som slog mig i Svenny Kopps föreläsning var att hon såg samband mellan autism (hos flickor) och andra risker – risker för självskadande, sexuella övergrepp, psykosproblematik, mobbning. Men enligt henne syns det inte på ytan, eftersom flickor är bättre (än pojkar) på att maskera allt detta inför vuxenvärlden. Snacka om utsatthet i kubik. Hela livet är upp och ner, ångesten skyhög, sömnbristen förstör det mesta. Men det går ändå bra i skolan och man kamouflerar sig bra socialt. För mig personligen är igenkänningsfaktorn större än störst.

Alltså. Hos flickor med autism finns ett tydligt samband med riskfaktorer som självskadande, tvångssyndrom, depression, suicidbenägenhet och inte minst: psykoser och sexuella övergrepp.

Allt sådant som jag tar upp i mina böcker. Och nu undrar jag om det är så att jag skrivit två verklighetsbaserade böcker om vilka tjejer som helst, som råkat ut för sexuella övergrepp. Eller om jag skrivit två böcker om två tjejer som uppvisar många symptom på autism, som aldrig blir upptäckta av sina föräldrar, lärare eller elevhälsan, och som fortsätter att leva i en ofattbar utsatthet där de aldrig känner sig hemma och dessutom blir utsatta för övergrepp. Och just detta har fått mig att omdefiniera min syn på autism. Tänk om autism inte är det jag alltid trott att det var. Tänk om det är det jag alltid skrivit om och engagerat mig i.

Svenny Kopp driver tesen att alltför få flickor med autism upptäcks och förblir odiagnosticerade. Att frågor under utredning, som ”beter sig som en professor”, gör att flickor ramlar mellan stolarna, eftersom flickor väldigt sällan beter sig som professorer. Eller att de inte har typiskt manliga specialintressen som sprängämnen eller tågmodeller. Det handlar alltså om manligt och kvinnligt, könsroller och de patriarkala strukturerna som vårt samhälle bygger på.

Jag vill gå ännu längre än att det bara handlar om manligt och kvinnligt. För jag börjar fundera på varför medelklassens familjer har så stort tolkningsföreträde när det gäller autism och Asperger. Samtidigt är det ju nästan övertydligt att ADHD är starkt knutet till underklassen, ”ghettoskolor” och fängelsemiljöer (alla som låtsas som om Sverige inte är ett klassamhälle kan sluta läsa här — och kommentera helst inte inlägget heller, för jag kommer inte ändra mig på den här punkten).

Är det så illa att man i Sverige, år 2019, väljer att sortera barnens problematik efter klasstillhörighet, eller åtminstone mellan (synbart) funktionella och (uppenbart) dysfunktionella familjer? Och att det därför är medelklassens pojkar, numera även flickor, som får autismdiagnoser, medan deras motsvarigheter i underklassen får ADHD och ADD?

(Ovanligt töntig retorisk fråga för att komma från mig, förlåt.)

Ja, självklart kan det vara så illa. Läkarna och de övriga utredarna har ju sällan arbetar-, invandrar- eller annan oprivilegierad bakgrund. Det behöver inte betyda att det är något fel på deras moraliska omdöme, däremot kan det betyda att de saknar en ifrågasättande instinkt mot klassamhället som sådant.

Svenny Kopp nämnde att man tidigare under utredningar om autism ställde frågor till föräldrar som: ”Pratar barnet som en professor?” – i en tid då det nästan inte fanns några kvinnliga professorer. Jag går återigen ännu längre i den här frågeställningen och påpekar att det till dags dato, i det växande klassamhället Sverige, inte finns särskilt många professorer i underklassen. Själva definitionen av sinnebilden för en professor (det är ju sinnebild det handlar om här) är att han eller hon kommer från övre medelklassen eller uppåt.

Det är sånt där som gör mig irriterad över att så många betraktar autismdiagnoserna som Guds gåva till samhället. Att barn börjar identifiera sig så mycket med en diagnos att de inte längre har autism, de ÄR autister. Och att föräldrar kan utbrista: ”Äntligen vet vi vad det är för fel på vårt barn” (bara för att kort därpå säga att det inte alls är något fel utan fråga om en funktionsvariation – jaaa hörni, det tar sin tid att skolas in diagnoskulturer).

Det som intresserar mig är inte diagnoserna i sig, utan människorna bakom den. Vilka är det som talar öppet om sin autism? Det är naturligtvis nästan aldrig barn eller ungdomar. Däremot de som sedermera blivit vuxna, som fått diagnosen som vuxen eller haft den redan som barn. I de här berättelserna finns det något som ALLTID återkommer, och som låter ungefär såhär:

”Jag hade en fruktansvärt jobbig uppväxt, och hade det inte varit för min familj som stöttade mig, så hade jag inte klarat det.”

Den formuleringen återkommer alltid – i olika skepnad, men med samma innebörd. Och de som uttalar den kommer alla från välfungerande hem, oftast medelklasshem. Och det understryks ALLTID hur, åtminstone för omständigheterna, fläckfria föräldrarna har varit.

Det är dessa berättare och berättelser som ges tolkningsföreträde av medierna och på olika event. Vi har ett tydligt narrativ kring egna erfarenheter av autism, och detta narrativ har tydliga regler, kriterier och restriktioner.

På 90-talet fanns ett tydligt narrativ kring erfarenheter av incest, och en viss samhällsgrupp hade tolkningsföreträde i media. Lite senare glömdes det bort och istället lyftes bipolaritet fram, också där med ett tydligt narrativ. Det är så gott som bortglömt nu också. Sedan kom asperger, ADHD, självskadande genom sex och mycket annat. 2017 utlöste hashtaggen/kampanjen/rörelsen/drevet ”metoo” liknande narrativ, men då uteslutande om sexuella trakasserier mot kvinnor, av män, i offentliga utrymmen. Även detta narrativ håller på att rinna ut i sanden. Genomgående i alla dessa narrativ är:

REGEL NR 1. De måste tydligt definiera vem som är offer, vem som är skyldig, men också vem som INTE är det.

KRITERIUM NR 1. Se till att ha en så fläckfri bakgrund som möjligt (här är 90-talets incestnarrativ ett undantag i egenskap av den västerländska efterkrigstidspsykoanalysens sista suck, som drogs av Alice Miller.)

RESTRIKTION NR 1. Utmana inga specifika samhällsproblem, utan bara sådana som är så breda och diffusa att det nästan inte går att anlägga ett klassperspektiv på dem (Kommunismen är ju trots allt död, eller hur?)

Förlåt denna onödiga utsvävning. Vi återgår till ämnet.

Det här får mig att börja fundera. Det är ju väldigt ofta som autism/asperger och ADHD/ADD överlappar varandra, dvs samma barn/patient blir ofta dubbeldiagnosticerade med just dessa diagnoser. Eller snarare: medelklassbarnen som från början bara fick Asperger/autism kan mycket väl senare få ADHD, medan underklassens barn eller barnen från dysfunktionella och ”studieovana” (hatar det jävla uttrycket), i den mån de nu alls utreds överhuvudtaget, får ADHD från första början och det följs nästan aldrig upp med en autismdiagnos.

Varför?

En rimlig förklaring är besatthet av sådant som ofta sker på bekostnad av skolan, alltså fotboll, pingis, basket, cigaretter, snus osv inte räknas som specialintressen, medan t.ex. regionala tågmodeller, stadsplanering och järnvägsbommar gör det, i egenskap och status av övre klassmarkör.

Men det är ju inte så att lärare, kuratorer och psykiatrer är ute med ljus och lykta för att nedlägga potentiellt autistiska barn. Den rimligaste förklaringen är att medelklassens föräldrar söker AKTIV hjälp själva, och de har kanske redan bestämt sig för att det är autism, något som naturligtvis höjer chanserna för att barnet ska få en autismdiagnos (särskilt om det är en pojke).

Underklassens föräldrar söker inte aktivt hjälp på samma sätt i samma utsträckning. Det finns ju de som gör det, men på det stora hela – inte i samma utsträckning. Det är förresten ganska ovanligt i medelklassfamiljer också men ändå betydligt vanligare. Förstår ni?

Skitsamma. Eftersom ADHD och autism överlappar varandra så ofta är det förmodligen något fel på själva diagnossystemet, och det är därför jag blir förvånad varje gång analytiska och nytänkande personer som Svenny Kopp inte nämner ett enda kritiskt ord om t.ex. DSM-V under sina föreläsningar.

Vi kan sammanfatta det såhär:

Autism är INTE ett naturtillstånd som vissa barn föds med.

Autism är en samling symptom som ett ganska litet antal amerikanska psykiatrer, under mycket gräl och kompromissande, kommit fram till ska rymmas inom samma diagnos – som ska kallas autism.

Att det är amerikanska psykiatrer som utformat denna diagnos på en helt annan kontinent, var och en under stark lobbyverksamhet och rentav utpressning av vinstdrivande läkemedelsföretag i en av världens mest aggressiva ekonomier, är inget man brukar informera de välfungerande medelklassföräldrarna om när barnet väl fått diagnosen. Det är liksom inte viktigt.

Det intressanta för mig som författare och medmänniska är alltså inte diagnosen eller hur pass lätt eller svårt någon med autism, och här är det barn och ungdomar som är mest intressanta i sammanhanget, ska anpassa sig till ”anpassningar” som skolpersonal försöker göra för deras eller sin egen skull.

Det intressanta är symptomen i sig och vilka individer det är som har dem.

//Sebastian Elwe

Låt tonåringar vara tonåringar på riktigt

read-515531_1920
Bilden är endast en illustration.

Min nya roman ”Alla vet att du snackar skit” (jag kallar den roman men den är lika mycket en verklighetsbaserad uppväxtskildring) handlar om en tjej som inte kan, men ändå gärna vill, leva upp till de krav som ställs på henne utifrån rådande normer. Och nu snackar vi inte heteronormer eller ens genusnormer. Nu snackar vi tonårsnormer. Jag berörde det där till viss del även i min debutroman Röra men inte se, hur vuxenvärlden, direkt eller indirekt, får ungdomar att känna sig tvingade till en viss livsstil bara för att de passerat den magiska siffran 13.

Den här vuxenvärlden består av författare, förläggare, filmproducenter, filmregissörer, influencers, modebloggare, youtubers, ungdomsmottagningar, skolor, föräldrar, storasyskon, etc.

Den stora majoriteten av alla svenska ungdomsböcker och ungdomsfilmer de senaste 30 åren handlar om sex, droger och ett vidlyftigt socialt liv där det största problemet är att man är alldeles för populär, att ens kille/tjej är otrogen eller att man blir mobbad för att man är för snygg.

Den stora majoriteten av alla svenska tonåringar däremot har andra problem: att de är alldeles för ensamma, att de tror att de aldrig kommer få en tjej/kille, att de blir mobbade för att de inte passar in.

Den senaste stora undersökningen av svenskars sexliv att endast ett fåtal procent av alla ungdomar under 15 år har sexuella erfarenheter. Den vanligaste åldern för sexuell debut, vilket slag det än är av, är mellan 16-19 år. Alltså det som kallas övre tonåren.

Det finns många exempel på detta sedan 30 år tillbaka, ibland nyanserade och konstruktiva sådana, och då tänker jag inte minst på filmen Fucking Åmål (där lyckades ju Lukas Moodysson ändå slå ihop två ytterligheter på ett ganska snyggt sätt och även belysa regionala avvikelser från den helhetsbild jag målar upp i detta inlägg). Det här är dock inget isolerat svenskt fenomen, utan samma utveckling inom ungdomskultur syns i hela västvärlden, inte minst USA.

Tonåringar benämns ofta som en homogen åldersgrupp, men i själva verket är skillnaden mellan lägre och övre tonåren gigantisk, på ett sätt som få andra åldersgrupper är. Det finns en anledning till att byxmyndigåldern sätts vid 15-16 år i de allra flesta länder i världen, och det är att de allra flesta som befinner sig i lägre tonåren (13-16 år) ännu inte känner sig redo för sex.

Det är alltså inte jag som påstår att de inte är redo. De allra flesta själva i den åldern påstår det.

Trots detta framställs även de lägre tonåren, alltså 13-16 år, som en tid då det är norm att leka vuxen – med allt vad det innebär av sex, missbruk och utseendefixering. Denna norm, som det är helt omöjligt för majoriteten av alla tonåringar att leva upp till, upprätthålls inte bara i filmer, serier, ungdomslitteratur och sociala medier, utan även av förment välvilliga vuxna – i skolan, på ungdomsmottagningar, och inte minst föräldrar.

Det är väldigt få ungdomar som faktiskt ens VILL leva upp till de här omöjliga kraven.
Och den minoritet som faktiskt vill det lyckas såklart aldrig. Istället blir de lätta offer för en annan del av vuxenvärlden, den del som gärna utnyttjar deras mindervärdeskomplex.

Med andra ord: vuxenvärlden cementerar omöjliga krav på hur tonåringar ska bete sig. Sedan beklagar sig samma vuxenvärld över att dessa tonåringar mår dåligt, inte minst på grund av utseendefixering, men också på grund av mindervärdeskomplex till följd av bristande sexuella erfarenheter.

Alla som inte lyckas leva upp till de krav som omvärlden ställer kommer att må dåligt.

De välvilliga vuxna är blinda för sambandet mellan deras egen skuld och ungdomars utsatthet, och den andra, samvetslösa delen av vuxenvärlden använder denna blindhet för att åsamka skada och tillfredsställa sina egna behov på ungas bekostad. Känns det särskilt stabilt?

Den som blir tvingad in i något för tidigt kommer att få skador för livet. Och den som känner sig tvingad att leva upp till orimliga krav, men inte lyckas, kommer också att få livslånga psykiska men.

Den här trenden – att tvinga in ungdomar i omöjlig världsbild av hets och krav, är farlig på flera sätt. Dels är den farlig för tonåringarna själva. Att konstant känna sig mindervärdig och misslyckad under en kritisk fas av sin egen kropps utveckling ger skador för livet.

Och därför är den farlig även för vuxenvärlden. För den vuxen som minns tillbaka på sin ungdom som en tid av konstanta misslyckanden kommer för alltid att gå runt med sorg och ilska inom sig. Den här sorgen och ilskan kan ta sig många uttryck, och hos väldigt många män förvandlas den till sexuell perversion (har ni funderat på varför det vanligaste sökordet på porrsajterna är ”teen”?)

Jag kan ge ett konkret exempel på det här. Jag kände en kille i 25-årsåldern. Han var väldigt nördig, hans uppväxt hade varit rätt odramatisk och tonåren var enligt honom själv ganska tråkiga. Han drack alkohol första gången på sin 18-årsdag. Han förlorade oskulden när han var 17, och detta upplevde han som alldeles för sent. Pinsamt sent. Trots att han nu var 25 år kunde han inte släppa det. Han sörjde verkligen att han inte fått ligga tidigare, han sörjde att han inte var ute och krökade på helgerna, och han var fortfarande arg på alla populära tjejer i sjuan, åttan och nian som dissade honom de få gånger han faktiskt försökte få till det.

Nu, som 25-åring vuxen, kunde jag inom loppet av ett år beskåda hur hans sorg förvandlades till sexuell längtan efter alla de där tjejerna, som i hans huvud fortfarande var i lägre tonåren. Och jag märkte tydligt hur hans ilska förvandlades till förakt. Inte till kvinnoförakt! Nej, till något ännu värre – fjortisförakt.

Det hela blev outhärdligt för mig och jag drog mig undan kontakt med honom. Till slut upphörde kontakten mellan oss helt. Flera år senare utgjorde han delvis förlagan till karaktären Henrik i min debutroman Röra men inte se.

Orsakerna till hans utveckling i alltmer pervers riktning har såklart en mer komplex klangbotten än den tes jag driver i det här inlägget, men själva förutsättningen för att han skulle utvecklas till en sexuellt perverterad fjortishatare (slarvigt uttryckt pedofil), det var just den här allenarådande bilden av tonåren som en tid då ALLA är ute och knullar och super, och gör man inte det, då har man gått miste om hälften av sin barndom.

Det tragiska är att i ett snällare samhälle hade han förmodligen aldrig behövt utvecklas till den här sortens creep. Det som drev honom till att bli alltmer creepy var känslan av mindervärdighet, känslan av att behöva prestera, känslan av att ta igen hela den där patetiska, förlorade tonårstiden – till vilket pris som helst. Om han inte fick ligga med tonåringar när han själv var tonåring, då kunde han lika gärna göra det nu som vuxen. Så viktigt var det i hans hjärntvättade huvud att åtgärda sina misslyckade tonår.

Jag har märkt samma tendenser hos kvinnor. Jag har en bekant som nu är 29 år. Hon blev av med oskulden när hon var 18, och det räknas knappt säger hon, eftersom ”det pågick bara nån kvart”. Hon har inte haft orgasm hittills. Under hela högstadiet och nästan hela gymnasiet blev hon självmordsbenägen emellanåt. Anledningen: hon skämdes för sin näsa, sin vikt (trots att hon inte ens var överviktig) och sina bristande sexuella erfarenheter. Hon hatade att killarna aldrig tittade på henne, och när det väl var en snygg kille som blev intresserad av henne, då var han själv så nervös och oerfaren att hon bara blev avtänd när han tog kontakt.

När hon fyllt 25 år gnagde de här minnena fortfarande så hårt i henne att hon kände att hon måste överkompensera. Att ligga runt är ju lättare för tjejer än för killar, det är bara acceptera. Men det är ju inte så att man kan välja och vraka bland en massa modellsnygga killar. Så hon började ligga runt med allt och alla. Och hon låg
ofta med killar hon äcklades av. Inte för att hon ville det egentligen, utan för att hon ville ta igen åtminstone en bråkdel av sin förlorade tonårstid innan hon fyllde 25.

Det här blev snabbt ett riskbeteende och utvecklades till ett beroende. Hon blev sexmissbrukare, men har trots detta inte haft en enda orgasm hittills. Däremot har hon blivit utsatt för två grova våldtäkter, varav ett ledde till åtal och fällande dom.

Den där känslan av en förlorad barndom leder till livslång ilska och sorg. Den har traditionellt varit förbehållen följande utsatta samhällsgrupper:
1) Barn till missbrukare
2) Barn som förlorat en eller båda föräldrarna
3) Barn som vuxit upp i krig
4) Barn som vuxit upp i fattigdom
5) Barn som tvingats till barnarbete
6) Barn som utsatts för sexuella övergrepp eller misshandel
7) Barn som utsatts för mobbning

De här sju grupperna utgör en minoritet av alla invånare i Sverige (om än en betydande minoritet). Nu kan vi lika gärna lägga till en åttonde grupp:

8) Barn som blivit marinerade i krav på att så fort de fyller 13 ska de till varje pris leva upp till omöjliga förväntningar och krav (ställda av den samlade vuxenvärlden, även den del som inte gillar dessa krav) på utseende, sexuell erfarenhet, vidlyftigt socialt liv samt erfarenhet av alkohol, tobak och helst andra droger också.

Och med denna åttonde punkt är vi uppe i bortåt 80-90% av befolkningen. Det är ett både psykiskt och fysiskt folkhälsoproblem, och det kommer att fortsätta vara det tills vi sätter stopp för det. Själv tror jag inte på hårdare lagar och fler förbud, för utgår från en (felaktig) vuxen uppfattning om att det är fjortisar själva som, bara genom att fylla 13-14 år, går in i en inneboende fas av självdestruktivitet och riskbeteende. Och det är ju ironiskt nog denna vuxna uppfattning som lockar dem in i det!!! Och sen är det ju alltid inte fel att bryta mot regler (sina föräldrars regler, skolans regler, samhällets regler). Vissa regler SKA man bryta mot eftersom de är FEL. Det är ju de sjuka sidorna av vuxenvärlden som orsakar detta folkhälsoproblem, INTE ungdomarna, INTE spriten, INTE sexet och INTE drogerna. Mitt sätt att göra motstånd och försöka skapa förändring är istället att skriva böcker om det.

Jag säger alltså inte att man ska dricka te och läsa böcker på kvällarna fram tills man är 18. Jag säger bara att den stora majoriteten av tonåringar INTE känner sig redo för sex, droger eller alkohol, och att de faktiskt helst vill vänta med det. Och detta är en insikt jag fått relativt nyligen i livet, för jag var själv en sådan som ville in i vuxenvärlden så tidigt som möjligt. Redan som 13-åring hade jag haft mina första erfarenheter av sex, alkohol och droger. Tro mig, jag var INTE redo för det. Och då tillhörde jag ändå den där minoriteten ungdomar som är allra mest äventyrliga och risktagande, inte minst på grund av hetsen från min sociala krets och de vuxna förväntningarna på hur jag skulle vara (”förväntningar” förklädda till förbud och förmaningar). Det är som att gå ut mitt i natten, rikta en ficklampa mot nattfjärilarna och skrika till dem: ”Kom inte hit”.

I Sverige förfasar sig de flesta över att vissa kulturer fortfarande praktiserar kvinnlig könsstympning. Denna könsstympning utförs oftast av vuxna kvinnor som själva blivit könsstympade, som själva minns det traumatiska ingreppet i barndomen som ledde till en livslång sorg och ilska av episka mått. Ändå förs detta trauma vidare från generation till generation sedan hundratals år.

Samma människor som i Sverige förfasar sig över detta, t.ex. skolsköterskor, kan själva vara bärare av andra traditioner, som (trots att de inte har samma fysiskt smärtsamma proportioner som könsstympning) ger upphov till ofantligt lidande.

För att sammanfatta det hela: jag vill absolut inte skambelägga tonåringars sexuella handlingar, inte heller deras kontakt med det som egentligen ska vara förbehållet vuxenvärlden i form av sprit, droger och tobak. Det jag vill skuldbelägga är den del av vuxenvärlden som i praktiken, direkt, indirekt och med aldrig så goda avsikter, suger in alldeles för unga människor (som verkligen inte är redo för detta och som innerst inne inte vill det) i en skenande cirkus av utseendehets, sociala och sexuella krav. Vänta bara något/några år så kommer det av sig självt ändå.

//Sebastian Elwe

Ett tips till dig som skriver långa texter

tips till dig

Det här inlägget riktar sig framförallt till s.k. egenutgivare, det vill säga författare som ger ut böcker som privatpersoner, eller som har ett förlag i syfte att främst ge ut egna verk.

Det jag vill tipsa om är slutfasen av skrivandeprocessen. När man skriver längre texter (längre noveller eller romaner) kan det lätt bli överväldigande att ha ansvar för allt – från första bokstaven till korrekturläsning, sättning och omslag. Samtidigt vill man att den färdiga boken, oavsett den är i tryckt form, e-bok eller ljudbok, ska vara fullt lika professionell och genomarbetad som en bok utgiven av vilket etablerat förlag som helst.

Först vill jag avliva en extremt seglivad myt: att etablerade förlag alltid håller högre standard. Det stämmer inte. Det finns otaliga etablerade förlag, till och med bland de största i Sverige, som ger ut böcker i all hast och som innehåller allt från rena stavfel till olika stavning på namn och har fula styckeindelningar. Många av Katarina von Bredows böcker vittnar om det: otaliga meningar som saknar punkt, det saknas kommatecken där det borde finnas etc.

Det betyder såklart inte att hennes böcker är mindre läsvärda. Men det betyder att du so egenutgivare ska sluta känna den där pressen att precis ALLT måste vara perfekt eller åtminstone klanderfritt.

Ändå satte jag just den pressen på mig själv när jag gav ut min debutroman Röra men inte se på mitt eget förlag Till punkt (vars enda nuvarande syfte är att ge ut mina egna böcker, även om jag har långt framskridna planer på att ge ut en antologi med andra författare).

Det var ingen liten uppgift. Allt måste vara perfekt. Omslaget måste vara perfekt (jag designar alltid mina omlag själv). Texten måste vara perfekt i varenda kapitel. Och så kom dagen för utgivning. Boken sålde bra, över förväntan, och även om den fick halvdana recensioner (ja, jag erkänner att flera tunga bokbloggare inte gav den högsta betyg) fick jag väldigt fin respons från många läsare, med fantastiska kundrecensioner på Bokus och jag blir med jämna mellanrum kontaktad av läsare som vill uttrycka sin beundran för det mod och engagemang som krävs för att skriva en bok på det ämnet (sexuella övergrepp på barn).

Nu till saken. Några månader efter boken släppts bläddrade jag för skojs skull igenom mitt första utkast till färdig roman, i en skolpärm med utskrift i A4, helt nerklottrad med tillägg, strykningar, ändringar och rättelser av rena slarvfel.

Slarvfelen är såklart ett måste. Strykningarna behövs också. Tilläggen i sig är en del av berättelsens tillkomst. Men ändringarna däremot – omformuleringar och förkortningar – var det mest tidskrävande i mina otaliga omarbetningar av det första utkastet. Och det jag märkte när jag i efterhand läste mitt första utkast var att det var (på ett ungefär) faktiskt lika bra, i vissa fall bättre, än slutversionen. Det gjorde mig ledsen, eftersom det fick mig att inse att jag lagt alltför stor tid på att finslipa en text som redan i det första utkastet faktiskt var mer eller mindre färdig.

Det jag vill ha sagt är att om man nu är författare på riktigt, då brukar det bli bra från första början. Om texten man skriver är angelägen och viktig, då spelar omarbetningarna inte särskilt stor roll. Och ibland skadar man berättelsen genom att omarbeta för mycket.

Om man däremot inte är en riktig författare (och med det menar jag: konstnär som uttrycker sig i skrift), då kan de där omarbetningarna verkligen behövas. Men jag har alltid vetat vem jag är. Jag vet att jag är konstnär. Det har jag vetat sedan barnsben. Och jag har genom åren lyckats stå fast i min konstnärsroll, trots alla oundvikliga perioder av tvivel (”Duger jag verkligen? Är jag författare på riktigt? Är jag inte bara en wannabe?”).

Nu när jag är inne i slutfasen av arbetet med min nya roman ”Alla vet att du snackar skit” – även den på temat sexuella övergrepp på barn – märker jag hur jag gång på gång faller tillbaka i det invanda mönstret. Allt måste vara perfekt! Jag måste väga varenda ord på guldvåg! Men den här gången är jag medveten om dessa tankegångar. Och det jag inser är att berättelsen är så pass stark, så angelägen och så viktig att berätta (eftersom ingen annan än just jag kan berätta den) att inga omarbetningar i världen kan göra den bättre. Däremot kan de göra den sämre.

Så med andra ord: lusläs manuset för att upptäcka slarvfel, syftningsfel (som drabbar även den mest virtuosa ordkonstnär), punkter och komman som saknas, felaktiga styckeindragningar, och så vidare. Och stryk gärna så mycket du vill om du inser att det är onödiga textstycken. Skriv gärna vidare och bygg ut. Men håll inte på att granska varenda mening under lupp i hopp om att du ska kunna göra den bättre.

För det första skiter läsaren i det. Det kommer ju ändå vara samma berättelse, oavsett hur du formulerar dig från mening till mening. Om du i likhet med mig vill framhäva strukturer, sammanhang och väcka intresse och insikt hos läsaren, då har det en ytterst underordnad betydelse.

För det andra ska du skita i vad du tror att läsaren eller recensenten kommer tycka. Inställsamhet är ett uttryck för egoism, samtidigt som det skadar din konstnärliga integritet på ett sätt som inget annat gör. Du skriver den här texten för att DU har något att säga, och du väljer att säga detta för att DU vill att andra ska lyssna. Det är inte upp till läsaren att avgöra om det du gör är bra eller dåligt, däremot är det upp till läsaren att förstå och inse vad du vill ha sagt med din bok, och dessutom ta till sig det som står skrivet i den. Och om du inte är en riktig författare, som inte har något verkligt viktigt att komma med, då spelar det ändå ingen roll hur många gånger du omarbetar din text, trots att berättelsen är den samma från början.

(Till alla lättstötta läsare som nu vill kommentera: ”Och vem är du att avgöra vem som är en riktig författare och inte?” – det är inget som jag eller någon annan avgör. Det kommer visa sig för eller senare ändå.)

Jag skriver det här inlägget för att jag är perfektionist när det gäller mig själv, men otroligt överseende när det gäller andra. Hade jag granskat verk av Caroline Engvall, Katarina von Bredow eller för all del Strindberg, Dostojevskij och Thomas Mann på samma sätt som jag granskar mina egna första, andra, tredje eller sjunde utkast – då hade jag sågat även dessa författares verk.

För mig är berättelsen det viktiga. Inte de exakta formuleringarna från mening till mening. När det gäller novellformen eller poesin blir just de exakta ordvalen viktiga. Men i en längre text, en berättelse full av känslomässig dynamik och dramaturgiska förvecklingar, är det just själva berättelsen i sig som är det viktiga. Inte huruvida det ska stå ”Han såg på mig och fimpade cigaretten” eller ”Han tittade åt mitt håll, sedan fimpade han cigaretten”.

Man kan jämföra det med att plantera en skog. Man sätter fröna till det som ska bli fullvuxna träd, som tillsammans ska utgöra en skog. Det viktiga är processen då allt ska växa och mogna. När skogen sedan är färdig för avverkning är det visserligen viktigt att stammarna har en viss diameter och inte är angripna av ohyra, men det har noll betydelse hur vildvuxna grenarna är eller om ett eller annat träd råkat blåsa ner av en storm.

Nu var den jämförelsen kanske lite väl brutal och industriell, men det är den närmaste sinnebild jag kan komma. Man ska alltså inte gå runt i denna skog och som privatperson behandla den som sin egen privata trädgård, där varje gren ska beskäras, varje träd ska mätas och vattnas exakt lika mycket. Då är man bara någon som inte tror på sig själv, som tvivlar på sig själv så mycket att det kanske tar en fem år, istället för två år, att färdigställa ett nytt verk. Det är inte värt tiden eller mödan. Om du är på riktigt, om du är äkta, då är din berättelse färdig när du känner att den är färdig. För den är din text, och du vet alltid bäst. Även när du tvivlar på dig själv.

/Sebastian Elwe

Att förstå orsaken till sexuella övergrepp

smärta

I de sexuella övergreppens värld finns olika aktörer och roller. I en värld fylld av övergrepp brukar man säga att förutom förövare och offer finns också anhöriga, som i sin tur påverkas av och positionerar sig till övergreppen. Många anhöriga väljer att blunda för övergreppen, eller att stödja offret i smyg – men av rädsla för förövarens vrede, och övergreppens tabubelagda karaktär i samhället, vågar de inte tala ut.

Utifrån min erfarenhet och kunskap i dessa frågor väljer jag att se det ur ett helhetsperspektiv. Tänk er samhället som en människokropp. De sexuella övergreppen är en sjukdom i denna kropp. Offren är symptomen – fysiska smärtor som dyker upp lite här och var. Kroppens ena arm kanske är helt frisk, men den andra armen är förlamad eller uppsvullen och gör väldigt ont. Denna arm är ett symptom på att något är fel. Offret för sexuella övergrepp är i vårt samhälle ett symptom på att något är fel, en smärta som kroppen inte kan bli fri från. Den här smärtan är viktig att lyssna på, och den är viktig att förstå och leva sig in i. Men smärtan i sig är aldrig sin egen orsak – orsaken är alltid en sjukdom som orsakar smärtan. Orsaken är, givetvis, förövaren.

Många överlevare av sexuella övergrepp har en stark och ihärdig känsla av att vara sin egen smärtas orsak. Det är givetvis fel, orsaken sitter i sjukdomen som frammanar symptomen och smärtorna. Om vi tänker oss förövaren som själva sjukdomen ska vi vara medvetna om en sak: orsaken, smärtorna och den i övrigt friska kroppen är allihopa delar av just exakt samma kropp. Det angår oss alla.

Vill man förstå smärtan som sexuella övergrepp ger upphov till ska man gå till symptomen på sjukdomen – man ska lyssna på överlevarna, de utsatta.

Vill man däremot förstå orsaken – eller mer slarvigt uttryckt, ondskan – som leder till denna smärta, då måste man ta sig an själva sjukdomen. Man måste studera den noggrant, och man får inte blunda för även de mest horribla insikter man kan få av den.

I min roman Röra men inte se gick jag in för att förstå orsaken till sexuell smärta – förövaren som begår sexuella övergrepp. Den är med andra ord en djupstudie i sexuell förövarpsykologi och den har som avsikt att förklara de psykologiska mekanismer i en människa som förvandlar någon till en förövare. Vad är det som gör att just den här killen (eller tjejen för den delen) valde att begå ett sexuellt övergrepp? Och att fortsätta med det?

I min roman är det den fiktiva karaktären Henrik – en 33-årig lärarvikarie på en skola i Malmö, grundligt modellerad utifrån åratal av långa samtal med överlevare, straffade förövare och anhöriga – som genom inre monologer och ett för sexualförövare ovanligt öppenhjärtigt sinne delger oss sin dunkla resa från oskyldig till ostraffad förövare.

Henrik är inte dum i huvudet, tvärtom är han rätt skärpt. Åtminstone intellektuellt – känslomässigt befinner han sig snarare på en tonårings nivå, men han döljer det väl. Han inser någonstans innerst inne att det är fel på honom, att han inte passar in i ett samhälle där det är brottsligt att ha sex med minderåriga tjejer. För det är minderåriga tjejer han konstant drömmer och fantiserar om. Som nyanställd lärarvikarie ser han plötsligt sina möjligheter att komma undan med de starka drifter och otillfredsställda begår som stundtals driver honom till vansinne. Och det gör han också – han kommer undan med allt.

Inom varje förövare pågår en kamp mellan gott och ont, rätt och fel. Den kampen pågår förresten inom oss alla. Men inom förövaren vinner alltid till slut det onda, det som är fel därför att det orsakar andra smärta. Det oförlåtliga.

Under berättelsens gång åsamkar Henrik sitt offer ofantlig smärta genom sina sexuella övergrepp. Och just för att han är så intellektuellt slipad lyckas han gång på gång försvara det inför sig själv. Men precis som vilken Dostojevskij-skurk som helst har han sina stunder av klarsyn. Korta men intensiva stunder av total insikt där han verkligen fattar vad han håller på med.

I min kommande roman, som är baserad på en verklig historia, har det däremot blivit dags att skildra den smärta som sexuella förövare – fiktiva eller verkliga – åsamkar sina offer. Denna roman (vars innehåll fortfarande är sekretessbelagt på grund av dess verklighetsförankring och den skada som eventuell ryktesspridning skulle kunna orsaka det verkliga offret) tar fasta på symptomen på sjukdomen – det obeskrivligt plågsamma bagage av fruktansvärda upplevelser som ett minderårigt offer för sexuella övergrepp oundvikligen måste släpa på.

För hos någon som utsatts för grova fysiska integritetskränkningar i form av sexuella övergrepp blir dessa upplevelser i sin tur en orsak till ytterligare symptom och ytterligare smärta. Det är det som är det hemska med övergreppens följder – de förökar sig genom delning och ansätter en hel kropp, och ett helt psyke, i ett tillstånd av ständigt tilltagande smärta.

Den här kroppen kan ses som en symbol för varje individ, eller som en symbol för alla individer tillsammans i det samhälle där vi trängs, bråkar, samarbetar och slåss. Det som är smärtsamt för en person är i längden smärtsamt för alla.

Sebastian Elwe