Till Punkt är ett idéburet förlag som ger ut genuina, intelligenta berättelser utan pekpinnar som får dig att tänka till. Och nu finns äntligen samtliga utgivna verk av Manda Bräxjö tillgängliga i nätbokhandeln!

Aktuella böcker

Mandas egen programförklaring: Bortom den kollektiva berättelsen

Till Punkt är ett idéburet förlag som utgår från tre antaganden: 1) att ”den kollektiva berättelsen” om sexuella övergrepp berövar den enskilda individen en genuin bakgrundshistoria; 2) att våra liv blir genuint meningsfulla först när vi äger vår egen berättelse, och 3) att det på intet sätt oproblematiska uttrycket sann/äkta konst kan kokas ner till just en genuin berättelse eller ett förmedlande av äkta känslotillstånd – i motsats till oäkta konst, det vill säga inövade klichéer som saknar mänsklig klangbotten.

Ett exempel. När Lena Andersson romandebuterade med ”Var det bra så?” kan man säga att hon försökte ta sig bortom den kollektiva berättelsen om ”uppväxt i förorten”. Åtminstone är det så jag tolkar hennes roman. Hon hade kunnat nästan romantisera sin uppväxt i miljonprogrammet och säkert fått mycket uppskattning och beröm för det, men hon ville göra något annat, hon ville komma åt det genuina och äkta som fanns där bakom.

På samma sätt vill jag i mitt författarskap ta mig bortom den kollektiva berättelsen om ”vi som överlevt sexuella övergrepp”. Denna berättelse kan delas upp i olika underkategorier men det alla har gemensamt är att för att den enskilda personen, via det kollektiva berättandet, ska få tillgång till denna ”upprättelsens gemenskap”, så måste han eller hon generalisera, förenkla, dra ifrån och i värsta fall lägga till saker som inte alls står i samklang med hans eller hennes livshistoria. Även om den enskilda individen känner gemenskap med andra som har liknande bakgrund, och faktiskt får upprättelse och kraft att gå vidare i livet, är det något som skaver och känns falskt. Priset för det utsatta kollektivets enighet är att de enskilda delarna som utgör det ofta upplever sig själv som oäkta innerst inne, och är precis så rädda som de alltid varit och vågar därför inte berätta för någon om det.

Utsatta grupper formar gärna subkulturer eller motståndskulturer där föraktet för ”de andra” (de som antingen förtrycker eller som inte fattar) är det sammanhållande kittet. Även inom gruppen uppstår en rädsla för att vara oäkta, och denna rädsla ger upphov till att gruppen skiktas i ”mer eller mindre äkta” där t.ex. självskadande och sexuell utsatthet ”rangordnas” och tilldelas olika slags ”status”. Som så ofta hos utsatta grupper bildas en omvänd makthierarki. Inom sådana grupper tar sig kravet på äkthet absurda nivåer, ofta av helt begripliga skäl. Man kan t.ex. se hos olika diasporafolk hur man inom gruppen tävlar/bråkar om vem som är ”mest” jude/armenier/syrian, bara för att ta tre exempel.

Jag tror t.ex. att väldigt mycket självskadande hade kunnat undvikas om det inte indirekt uppmuntrats genom tongivande berättelser om sexuella övergrepp där ritualiserat/tvångsmässigt självskadande (på missbruksnivå) bara liksom verkar komma som ett brev på posten direkt efter övergreppet. Men alla som någon gång varit i ett missbruk vet att missbruket aldrig kommer som ett brev på posten. De flesta som första gången testade alkohol, porr eller självskadande vet hur äckligt och motbjudande det kändes första gången, hur hela kroppen sade ifrån. Missbruk är en vanesak som man paradoxalt nog socialiseras in i – de flesta barn som skär sig, gör det för att de lärt sig att göra det, antingen av någon annan i ungefär samma ålder eller genom film, tv och medier.

Sedan kan det utsatta barnet addera sitt missbruk (t.ex. självskadande) som en fjäder i hatten till den egna trovärdigheten inför den enda mänskliga gemenskap man förmodligen anser sig duga till att ingå i, nämligen det utsattas folk med sina egna normer och sin egen kollektiva berättelse. Ensamhet är alltid jobbigt, men jag undrar seriöst om det finns någon ensamhet som är svårare att ta sig ur än för den som blivit utsatt sexuellt som liten.

Det här har jag försökt skildra så detaljerat som möjligt i Flickan som rann ut i sanden. Jag ville inte bidra med ännu en bok där självskadandet uppstår ”rent spontant eftersom hon mår så dåligt”, nästan så att rakbladen bara helt magiskt ligger där på sängkanten en kväll i flickrummet, utan jag ville faktiskt visa hur det verkligen kan gå till. Bara som ett exempel.

Kortfattat: det som driver mig i mitt författarskap är en oändlig fascination för jobbiga uppväxter, självskadande, de psykiska skadorna av sexuella övergrepp och mycket mer, men till skillnad från de kollektiva berättelserna (som tyvärr förr eller senare perverteras till ren känsloporr via kommersiella nöjesindustrier som t.ex. Hollywood) så vill jag visa hur det verkligen är och var – inte bara för min egen skull utan också förhoppningsvis till gagn för en och annan läsare. Problemet är bara att det aldrig verkligen är på ett sätt. Alla våra upplevelser är subjektiva. Visst kan man i viss mån ”standardisera” ett helt folks minne av krigstider, men när det kommer till något så intimt och privat som sexuell utsatthet så funkar det helt enkelt inte.

Jag tänker inte ljuga och säga att mina berättelser inte triggar någon – för det kan de verkligen göra – men det viktigaste för mig är att kunna vara någorlunda säker på att när jag berättar något så är det äkta och genuint, inte för att någon annan tycker det utan för att jag helt enkelt själv kan stå för det och att det liksom bara är så.

Man får ta saker för vad de är och se verkligheten som den är!

Manda Bräxjö